Pakistan 1974

I mitten av 1970-talet led sydöstra Asien av översvämningar och även de skandinaviska länderna deltog i hjälparbetet för att lindra nöden för invånarna. 1974 skulle en hjälpsändning till Pakistan flygas ut från Sverige och jag bjöds att följa med, formellt som en styrman för att hjälpa till med språket vid passagen av gränser och övervakningsområden. Resan startade från Bromma med flygvapnet Herkules "Swedish Air Force nr 7". Som last hade vi ca 22 ton förnödenheter: Finnarna hade skänkt en ambulans, sven­skarna mediciner och norrmännen hade köpt ett stor antal ryska filtar, som nu skulle sändas ned till Pakistan. Färden gick över Moskva, Tasjkent, Kabul med destinationen Karachi.

Vi mellanlandade i Moskva och så fort planet hade stannat och flygmekani­kern öppnat dörren stod en rysk major där och begärde att få se dokumenten. Jag hade hand om vissa i Ryssland nödvändiga papperen - bl. a. visum­handlingarna, där det stod antecknat att på återresan skulle vi landa i Tashkent. Majoren ville ögonblickligen ta hand om visumet och riva bort den första tredjedelen, men eftersom även återresan skulle ske över Ryssland kunde jag inte gå med på det. Han envisades dock in i det sista med det. Hur vi skulle förklara att vi inte hade något visum på återresan hade han inte någon idé om, han skulle ha sin del och basta!

När inga andra sakargument hjälpte tog jag till en "ultima ratio", den fungerade nästan alltid hos sovjetmänni­skorna.

- OK, sade jag till majoren. Ni får gärna ta visumet, men innan dess skall ni skriva på ett papper att ni har gjort det. Vi måste ha någonting att visa era kolleger i Tashkent på återresan.

Det hade sin verkan. Är det någonting de sovjetiska tjänstemännen hade skräck för så var det att underteckna några papper. Helt plöts­ligt verkade han nästan helt ointresserad av vår tidigare dis­kussion och lommade iväg utan att vidare antasta oss.

I Moskva prackades vi på en extra styrman, en rysk flygofficer. Min närvaro på planet var ju motiverat med att vi skulle kunna prata med de sovjetiska flygövervaknings­stationerna nere på marken, men det räckte inte, ryssarna skulle ha ytterligare bevakning. Även om man kunde ryska så var det i de flesta fall nästan omöjligt att föra någon konversation med markstationerna. Ut­rust­ningarna var mycket dåliga och vid passage från ett övervakningsom­råde till ett annat kunde gå till ungefär så här.

Navigatören Lasse Mäkitalo meddelar att nu är vi på väg in i ett annat flygbevakningsområde och den ryska stationen nere på marken skall anropas. Jag tar mikrofonen och anropar ryssarna:

Tjernaja Grjäz, Tjernaja Grjäz. (En övervakningsstation på rutten Moskva - Tashkent) - Detta är Svenska flygvap­nets trans­port­plan F7 Hercules på väg mot Karachi. Vi ber om till­stånd att passera över ert över­vakningsområde.

I högtalarna hördes någonting som med god fantasi kunde tolkas som en mänsklig röst, men oftast gick det inte att uppfatta om tillståndet gavs eller inte. Det var inte heller någonting att bry sig om - huvudsaken var att formaliteterna följdes.

Tjernaja Grjäz! Tjernaja Grjäz! Vi uppfattar att vi har tillståndet. Spasibo! Do svidanja!

Efter att ha lämnat Moskva och passerat Volga kom vi ut till den ryska stäppen sydost om Centralryssland. I flera timmar flög vi över praktiskt taget obebyggda områden, vi såg bara ett antal små byar och en del bilspår på marken - mil efter mil.

Ett transportplan av Hercules-typ är en ganska bullrig maskin och enbart styrhytten är någorlunda isolerad. Det går inte att föra ett lågmält samtal, men vi var ju militära och vana vid någon slags kommandoröst med ganska hög ljudnivå och förde vissa samtal och diskussioner med ryssen. Han var en synnerligen trevlig typ och vi hade ganska långa samtal under de timmar som flygningen pågick. Under samtalen kom vi in på ryssarnas för­hållande till de afrikanska länderna och jag frågade honom hur han såg på det. Först svarade han ingenting, men efter en viss be­tänketid berättade han följande anekdot, med tanke på att vi var ute på en flygtur.

- Det var ett ryskt transportplan som störtade i det mörkas­te Afrika, och besättningen bestående av fyra man överlevde kraschen. Efter någon tid uppenbarade sig den lokale hövdingen iklädd enbart ett höftskynke och hade ett par av sina krigare med sig. Efter att ha tagit en närmare titt på ryssarna utspann följande samtal mellan hövdingen och hans sällskap

- Hur skall vi disponera dem, frågade en av de mindre hövdingarna?

- Den fete steker vi, sade hövdingen. Den andre kan vi koka soppa på och den tredje kan vi frysa ned och ha som reserv.

- Vad skall vi göra med den fjärde?

- Den fjärde, sade hövdingen, han skall få leva, vi är studiekamrater från Lumumba-universitetet i Moskva.

Vid flygningen österut försvinner dagen mycket fort och det var sent på eftermiddagen som vi anlände till Tashkent. Innan det blev alldeles mörkt ville vi se staden och utnyttjade en minibuss och en guide som var till vårt förfogande. Vi bad guiden köra oss till den äldsta delen av staden, men trots flera påstötningar kom vi inte dit, istället visade hon oss en mängd typiskt fula sovjetiska betongkolosser och diverse andra helt ointressanta byggnader. Vi frågade henne för tredje gången om vi inte skulle kunna åka till gamla staden och då var hon tvungen bekänna att hon inte hade tillstånd att visa det för utlänningar. Hon skyllde på att stadsdelen hade blivit illa åtgången vid en jordbävning några år tidigare.

Hon berättade dock en hel del om den gamla "Kashban" - uzbekstaden i Tashkent. Av hennes berättelse framgick det att inte mycket hade ändrats i vissa avseenden. En del gamla kvinnor gick inne i det inhägnade området fortfarande med slöjor på och kom inte ut från området annat än med fötterna före - d v s när de skulle begravas.

Övernattningen skedde i hotell ”Tasjkent”, ett ganska nedgånget hotell, men maten var god. Vid grannbordet i matsalen satt ett antal uzbeker och såg ut som en illustration till mongol­hövdingen Dzingis Kahn - med långa, något glesa hängande mustascher och smala ögons­pringor. Lars Mäkitalo, som var en ivrig fotograf, frågade mig om han skulle töras ta en bild av sällskapet. Jag inledde ett samtal med uzbekerna och uttryckte Lars' önskan. Jodå, det skulle gå alldeles utmärkt. Förresten, ville vi inte flytta över till deras bord så skulle vi tillsammans med styrelsen i kolchosen "Den röde uzbeken" fira att risskörden hade blivit lyckligt bärgad och odlingsnormen överskriden med 25%

Vi lät oss inte trugas två gånger, efter en stund hade alla trängt ihop sig kring bordet och resten av kvällen försvann under mycket vänskaplig tillvaro med stora mängder av det lokala vinet. Ingen vodka här inte!

- Det är bara ryssar som dricker vodka här!, sade Dzingis Kahn-kopian.

var god och het. Vi startade med en soppa i små rätt höga lerkrus, dessa hade stått i ugnen och vi varnades uttryckligen att inte bränna oss. Efter soppan åt vi en av traditionella uzbekiska (och även andra sydryska nationaliteters huvudrätt) "shashlyk" - spettstekta bitar av fårkött.

Nästa dag skulle vi tillryggalägga sträckan Tasjkent-Kara­chi. Färden gick över Himalayas utlöpare - Pamir-bergen.

- Hoppas ingenting händer, sade navigatören Lasse Mä­kitalo, den närmaste landningsplatsen ligger på ca två timmars avstånd.

Herkules har fyra motorer och kan hålla sig i luften med två, men här flög vi på en höjd av 5.500 meter och hade de närmas­te taggiga topparna på knappt några hundra meters avstånd under oss. Revolu­tionen i Afganistan hade pågått ett tag och vi fick inte landa där, det vara bara att fotsätta mot Pakistan.

Att stiga ur planet på Karachis flygfält var som att öppna en ugn­slucka, fuktigt och hett. Fältet såg också helt förbränt ut och ingenstans kunde vi se något grönt. Våra ovana kroppar reagerade ögonblickligen och vi kände hur svetten började strömma ut ur alla porer i huden. Efter att ha lastat ur planet, låst det och genomgått passformaliteterna tog vi på oss "utegångs­uniformerna" (mörka Flygvapenuniformer m/kungsblå...) och begav oss till "Luxury Beach Hotell" någonstans i stan. Det var ett myller av folk på gatorna, det luktade stekolja, damm och Orient. "Luxory Beach Hotell" gjorde kanske inte skäl för namnet ur västerlänningens synpunkt sett, men det beror naturligtvis på vad man jämför med. För Karachis många tiggare med en bambusäng i ena handen och resten av egendomen i ett knyte i den andra skulle hotellet säkerligen kännas som högsta lyx. Å andra sidan behövde de inte ta sig till något hotell, när de kände att det var dags att ta en middags­slummer satte de ned sängen med två ben på trottoarkanten och stöttade upp de andra två med ett par stenar för att sängen skulle ligga plant, lade sig och glömde sina bekymmer.

Luftkonditioneringen fungerade någorlunda, vilket man inte kunde säga om badet. Det kom lite rostbrunt vatten ur du­schkranen och man blev möjligtvis blöt men inte ren. Dagen var långt framskriden och mörkret föll som när man drar ned en rullgardin, på bara några minuter blev det helt svart. Eftersom det inte fanns särskilt många gatulampor kunde vi inte gå hur som helst. Röda-Kors­representanten bjöd hela flyg­plans­besättningen på välkomstsupé, han påstod att det inte kostade mera än ca 7 kronor per person, och pilsnern i engångs­flaskor (tillverkade i Lidköping) kostade lika mycket, det skulle vi själva betala. Menyvalet var fritt och bestod till mycket stor del av skaldjur. Humrarna krälade runt i en stor bassäng och varje deltagare fick välja självt sitt offer, peka ut sin hummer som betjäningen sedan stekte.

Frukosten blev en högtidlig ceremoni. Vi satt vid 4-manna­bord och hade i praktiken en betjänt var. Hovmästaren - en liten man med mycket stor värdighet - dirigerade servitörerna med några få, mycket avmätta handrörelser. Han kom fram till bordet, tog upp beställnings­blocket och det föreföll som om han i nåder skulle göra oss en tjänst. Efter att ha skrivit upp våra önskemål vände han sig långsamt mot köksdörren (där kyparna stod) och strax sprang det en man fram till vårt bord. Be­ställningen effek­tuerades 30 sekunder senare. Det är alltid risk att äta grönsa­ker (speciellt i de södra länderna), men vi kunde inte motstå alla de goda salladerna. För att i viss mån förebygga magsjukdomar hade vi för säkerhets skull tagit ett par supar ur det i Moskva inköpta vodkaförrådet, med resultatet att hela besättningen klarade sig utan några större besvär.

Under de två lediga dagarna i Karachi skulle vi bese staden. Tillsammans med navigatören Lasse Mäkitalo var jag till stadens saluhall. Det var en stor byggnad med rejäla öppningar under takkan­ten för luftväx­lingens skull. Att det behövdes, kom vi underfund med när vi närmade oss hallen. Ända in i hallen vågade ingen av oss gå, lukterna av halv­ruttet kött var så starkt att vi kom bara i närheten av hallen - sedan satte våra västerländska näsor stopp. Utanför saluhallen fanns också en rad stånd, de stod där i solske­net och försäljarna utbjöd sina varor: frukt, kött och grönsaker. Jag skulle köpa dadlar och vi närmade oss ett stånd. För­säljaren var kvickt framme och började, som vi förstod av tonfallet, lovorda sina produkter. För att visa hur bra dessa var viftade han till med handen över en mörk hög och en armada av flugor lyfte från "dadelfältet" - min lust till inköp försvann raskt och sedan dess har jag inte varit särskilt förtjust i dadlar och fikon i Sverige heller.

Vi gjorde ytterligare ett försök att komma in i saluhallen, men när vi när­made oss ett stånd där ett ensamt fårhuvud med horn och allt låg på ett bort blev det stopp, lukten var alldeles för stark för våra ovana luktorgan. Vår förståelse för att sydlän­ningar­na kryddar sina rätter fick en annan dimen­sion.

Lasse Mäkitalo och jag var de flitigaste sightseeings-turisterna, vi bestämde oss för att se mera av staden och dess sevärdheter och för detta ändamål hade vi an­skaffat en del turistbro­schyrer. När vi kom ut ur hotellet satt det en ormtju­sare med en kobraorm framför hotellporten och blåste på sin tvåpipiga flöjt. Ormen var inte särskilt villig att vagga i musikantens takt och ormtjusaren fick med jämna mellanrum ge honom en örfil för att han skulle röra på sig.

Utflykten tills stadens centrum var en upplevelse, särskilt affärsgatorna och torget. Det var en riktig bazar av sann österländsk modell. Utbudet av varor var mycket stort, men kanske något enahanda. På många ställen var det så trångt att hantverkarna hade bara minimala utrymmen och det var fascinerande att se hur en skräddare satt på ett bord och sydde med en handvevad symaskin. Det fanns ingen elektricitet utan han gav maskinen då och då ett slag på hjulet med handtaget så att symaskinen sydde sina styng.

En snickare stod där vid sin hyvelbänk och höll på att hyvla en bräda mitt i (som det syntes) folkvimlet. Det fanns mycket mattor, koppar- och mässingsskålar samt olika bunkar av trä. Jag köpte en blomvas av mässing samt en salladsskål av teak.

Taxipriserna varierade högst avsevärt, beroende dels hur nära hotellet fordonen stod och dels vad det var för typ. Det fanns ett brett urval - från ordinära London-taxin, trehjuliga scootertax­in till rikshas. Vi tog en trehjulig (för erfarenhetens skull för priserna var obetydliga även för riktiga taxin), visade föraren vår broschyr och ville bli körda dit. Han drog på gasen så vi nästan ramlade av (man sitter inte särskilt bekvämt i en scootertaxi med knäna nästan i ögon­höjd) och satte av. Enligt navigatören Lars körde vi alldeles för mycket åt nord-ost, men eftersom föraren inte kunde annat än några ord engelska var det inte mycket att göra annat än hänga med och bida tiden. Efter någon kvart kom vi ut till något som såg ut som en moské. Det kom fram ett par yngre män i västerländska kostymer och erbjöd oss sina tjänster. Det blev en riktig övning i pidgin-engelska, vi gick med på deras förslag att bli guidade genom moskén.

Den låg högt uppe på en kulle och nere vid trappan fick vi lämna våra skor (mot kvitto, här litade man inte helt och hållet på Allahs vakande öga). I bara strumpläs­ten vandrade vi uppför trappan, som var belagd med finfint stoff och blomsterblad. Det stod flera blomförsäljare och ville sälja till oss rosenblad trädda på en tråd. Vi trodde inte mera på Allah än på vår Herre och avstod från köpen. Väl inne i moskén var det fullt med folk, vi till­delades var sin liten stråhätta att sätta på huvudet, och försågs av tjänsteandarna i moskén med några vita, kladdiga sötsa­ker, (de verkade vara i stil med "sega gubbar"). Jag hade inte någon lust att prova på dessa och när det i trängseln började kännas kladdi­ga av värmen lät jag dem ramla på golvet. I den rådande trängs­eln var det inte någon fara för upp­täckt, annars kunde det kanske betraktas som en förolämp­ning av pro­feterna. Vi stod ett tag i trängslet och när vi klar­gjorde för våra guider att vi ville ut, fick vi backa - man vänder inte profeterna (som låg begravda där) ryggen. Våra ivriga guider drog oss igenom flera rum och efteråt kändes det som om vi hade gått hela vägen baklänges.

I ett av rummen visade de oss sin heliga bok - Koranen - och när jag ville ta i den så ryckte den ene av guiderna hastigt boken åt sig. En kristen hund (det sade han visserli­gen inte direkt) fick inte beröra den heliga skriften med sina orena händer, det skulle ta ca 7 dagar och en massa böner och bugningar mot Mekka för att rena Koranen från denna "kontamination" (nedsmutsning, för att tala kärnkraftspråk).

På vägen tillbaka åkte vi förbi någon­ting som kanske hade en avlägsen likhet med ett tivoli. I skuggan av anläggningar låg det flera tiggare, magra krakar med revbenen synliga under huden som tvättbrädor.

Vi råkade vara i Pakistan på nationalda­gen, men med an­ledning av översvämningen och en nationell katastrof blev det inte någon parad. De prominenta pakistanare vandrade istället till mausoleet av italiensk marmor, byggt till den förste presidentens ära. Den vackra och luftiga byggnaden hade formen av en duk, med fyra hörn stående på marken och kupolen svingande mot himmelen. Vi besökte stället, tog av oss både skor och strumpor men fick på strumporna ganska fort för marmorn var glödande het där solen stekte på. Under själva kupolen var det däremot svalt och skönt, där gick en pakistansk hedersvakt och utförde engelsk exercis nr 1 (enligt Lasse). Det såg lustigt ut när han stampade med sina bara fötter mot marmorgol­vet, det lät som en applåd.

Helt utan helgkänsla var emellertid inte staden. Perso­nerna ur det högre samhällsskiktet gjorde promenader till monumen­tet, som utgjorde någon slags parkområde, om man inte har för höga anspråk. Mausoleet ligger på en förhöjning och därifrån går det ett vatten­spel med ett antal trösklar över vilka vattnet strömmar ned. Utmed vattenspelet stod det ett antal dammiga palmer, det hade inte regnat på ett tag efter översvämningen. På vägen upp mot mausoleet gick det en ström av helgdags­klädda pakistanare. Där är det fort­farande tillåtet med flera hustrur och här kunde vi beskåda rang­ord­ningen i familjen. Först gick familjefadern med älsklingssonen vid sin sida, därefter följde favorithu­strun och hennes släktingar, därefter de andra barnen och de övriga hustrurna i rang och ord­ning med sina respek­tive barn och släktingar. Både de manliga och kvinnli­ga delta­gare i denna procession var väl­närda, för att inte säga feta. I dessa länder är fetman ett bevis på välmåga och en del mådde nog mer än väl. Tiggarna däremot var så magra att man inte vågade nysa i deras närhet. Så fort de fick se en utlän­ning kastade de sig mot honom och sträckte fram handen. En del tiggerskor satt i gat­hörnen med miss­bildade barn (kan missbildningen ha varit medveten miss­handel?) - missbild­ningarna¨ gick oftast ut på vanställ­da armar och ben, oförmåga att gå, stark hårväxt på hela kroppen o s v.

Pakistan är ett muslimskt land och någon alkoholservering förekommer, men detta gällde bara i teorin. Muhammed förbjöd muslimerna att dricka vin (han måste ha upptäckt alkoholens fördärvliga påverkan), men whisky kunde tas in som medicin och många gjorde det också ganska rejält på hotell­barerna. Verkan var precis samma som på oss övriga - de blev högljudda och påstridiga

På återresan landade vi i Tashkent, övernattade där och gick ut på salutorget för att göra inköp av sydfrukter. Där syntes det ingenting av den frukt- och grönsaksbrist, som Leningrad, Moskva och andra ryska städer längre norrut lider av. Torget var översållat med alla möjliga frukter och grönsaker; berg med vattenmeloner, fikon, dadlar och tomater av alla de slag varav många helt okända för oss. Hygienen var också annan, även om den inte nådde till västerlandets nivå. Jag köpte två kilo av stora saftiga tomater och lade dem i en plastpåse (som väl var). Vid framkomsten till Nyköping hade tomaterna förvandlats till tomat­puré. På hemvägen var planet tomt, bara en Röda-Kors-sjuk­sköter­ska följde tillbaka till Sverige. Hon hade arbetat hårt och sov nästan hela vägen tillbaka. Vi startade återresan från Karachi klockan 0200 (svensk tid) och efter ca 12-14 timmar var vi lyck­ligt hemma i Sverige igen och landade på Bromma flygfält.