Tallinn 1976

Jag skulle vilja veta något mera om hur det var med de andra och vilket år flyttade ni till Novoselje?

Det kommer jag inte ihåg, svarade mor Emely, mina föräldrar hade flyttat till Ryssland redan före min födelse. När mina äldre syskon var små arbetade min far som snickare på godset och när alla andra började flytta till Ryssland så beslöt också han att följa med. De kom till Novoselje och bosatte sig cirka 10 km från byn. Det är där du Albert var hos din faster Anne 1939. Oh Gud! De kom till en sankmark, men klarade sig ganska bra, fick rent omkring och hade kunnat leva ganska gott. Föräldrarna berättade att när de anlände till trakten kunde de inte släppa ut kon någonstans, det var bara skog omkring. Min mans föräldrar anlände till en rysk by och bodde där under treårs tid och de kunde inte ens prata med den infödda befolkningen, de själva talade bara estniska. Mina föräldrar kom till ett ställe vid en liten å, på vars andra strand några lettiska familjer redan hade bosatt sig.

En av mannarna med ett ställe i närheten av oss var något tjuvaktig och ägaren till herrgården tolererade inte detta, han blev så småningom bortkörd. Min far kunde överta stället för de var mycket bättre än vårt.

Vi hade klara papper beträffande vår vandel och kunde byta oss upp till det nya stället. Här var jorden av helt annan beskaffenhet, det växte mycket bra. Nu bodde vi på gränsen till ett storgods och fick ha våra kreatur ute i herrgårdsskogen. Frun i herrgården hade ett lamm och ibland när de kom på besök hade hon lammet med sig. Senare övertogs herrgården av en utflyttad est och denne tillät inte att kreaturen gick i skogen. Vi var tvungna att minska på antalet kreatur, familjen var stor, systrarna var fullvuxna och vår mor var fortfarande i livet. Den nya marken var mera av sandjordkaraktär och hirsen växte bra, besökande som hade varit hos oss berömde alltid familjen Poltan för deras goda gröt. Hirsen kräver något sandigare jord för att växa bra.

Så småningom blev både vi och våra grannar hyfsat välbärgade och när marker bytte ägare när de nya med mera kapital kom, blev det en hel del avundsjuka i omgivningen. När kriget kom nådde avundsjukan sin kulmen, somliga klagade på en av dessa rikare bönder, som arresterades och hustrun tvångsförflyttades till någon arbetsplats vid en torvmosse. Kan man tänka sig att våra grannar roffade åt sig deras tillhörigheter och gjorde sig till herrar, de räknade sig såsom varande fattiga! Vad var det för fattigdom? De fick sina "rikedomar" på bekostnad av att de sände iväg alla storbönder - "kulaker".

Vad blev det då av allt detta? Hur mycket roffade de åt sig? Jag fick bara två yllefiltar med mig när vi deporterades till Khibinogorsk, det övriga tog ”fattigmans- kommitté” hand om. De berövade oss nästan allting. Jag hade två symaskiner, en handdriven och en med en fottrampa, allting försvann. Vår grannpojke, som räknade sig som något fattigare än vi, kom till oss för att skriva upp allt som vi hade. Jaan var inte hemma. De gick fram till våra kistor och antecknade allt som fanns där1. Jag ryckte åt mig en del klädesplagg, men tordes inte vara alltför påståelig. Vad fick då dessa människor för belöning? Vid vår andra förvisning till Ural fick också de komma med på utvisningståget och känna på samma umbäranden som vi - hur det var att vara förvisad från hem och hus.

De flesta runtomkring var ryssar och i närheten fanns det en kyrkogård. Det var någon gammal begravningsplats och allt som oftast kom det folk från storstäderna för att titta på den. Stället var på 23 hektar och mot slutet av 20-talet köpte vi ytterligare 15 hektar. Det fanns inte så mycket skog, den var avverkad några år tidigare.

Jag bad mor berätta om vår härkomst och hur det hela började i Ryssland, varifrån våra förfäder anlände och på vilket vis och hur det kom sig att de bosatte sig just i Pustaperzha. Här följer hennes berättelse.

Livet i Estland var ganska fattigt, de flesta försörjde sig som arbetare och drängar medan min far var snickare på godset. Livet var svårt under de tyska godsherrarna och en hel del av befolkningen höll på att flytta till Ryssland där de kunde bli självständiga bönder när gränslandet mellan det Estniska storfurstedömet och Ryssland släpptes fri för kolonisation. Min mans föräldrar levde fortfarande, hans äldre bror var gift och hade redan barn. De försörjde sig med att transportera brännvin till Riga från brännerierna i Södra Estland. Min man berättade att han var tillsammans med sin far på väg med två hästar under en veckas tid med en brännvinsfora. Sömnen blev det mycket dåligt med och ofta tänkte han att det skulle ha varit skönt att kunna ligga ett tag om inte på något annat så på ett bord. Till mat hade de en skinka, lite bröd och rikligt med brännvin. De borrade ett litet hål i tunnan och kunde dricka genom ett halmstrå. Min man var dock inte särskilt intresserad av starka drycker: ”Om det så rann brännvin som i en å skulle jag inte dricka särskilt mycket”, brukade han säga.

Så småningom växte han till och frågade sig hur länge det skulle behöva pågå på detta vis. I Estland fanns det en rik bonde som arrenderade ut mark och inkomsten delades lika, men efter en tid började far tycka att även det var ett hundgöra. Det tunga arbetet med att tröska säd under vintern tog på humöret och på händerna.

Många hade redan flyttat till Ryssland och min mans föräldrar tyckte att även de skulle företa sig något nytt, men vad och hur? Genom bekanta fick de reda på hur det var med förhållanden i Ryssland och efter några månaders betänketid beslöt de att flytta. Det blev en delning av den lilla egendomen som fanns och farfar Karl fick med sig en häst och en ko, en tunna med fläsk och en mindre antal andra förnödenheter. När den medhavda provianten tog slut blev det mest mjölkmat under långa tider.

Jag vet inte riktigt hur dåligt de egentligen hade det i begynnelsen. Han berättade att när han skulle till Ryssland så hade han inte en endaste kopek, men de flyttade ju frivilligt. En familjebekant hade mött dem på vägen och hade gett honom 20 kopek med uppmaningen: Ta dig en sup så törs du mera!

Farfars familj anlände till Ryssland, och bosatte sig intill en rysk by i närheten av en å, (Paartna. Vesikova-by?). De talade ingen ryska. Fader Jaan var då 12 år. I närheten fanns det en estnisk mjölnare och denne fick tjänstgöra som tolk tills Jaan hade lärt sig såpass ryska att han klarade sig. Farfadern arbetade som dräng hos mjölnaren och kom bra överens med sonen Jaan. Senare, när gården blev upparbetad blev allting skrivet på honom. Jaan var ju alltid en mycket lugn och sansad person, han och farfar grälade aldrig vad jag minns, sade mor.

I närheten av oss bodde en estländsk familj och efter en tid flyttade min man och hans föräldrar dit. Jag kommer inte ihåg hur länge de bodde där, innan de började bygga på det ställe där du (Albert) är född. Avståndet dit var väl ca 2 kilometer, mycket mera kunde det inte vara. Till en början byggdes det en bastu på brinken av en liten å och de bodde där några år, men under regnfattiga somrar sinade ån och då hade de 1,5 km till det närmaste vattentaget.

På min fråga varför de inte försökte gräva en brunn svarade Karl att marken var lerig och det var svårt med vatten. Efter en tid blev situationen ohållbar, bastun tog eld vid rökning av skinkor och det fanns inte tillräckligt vatten i ån för att släcka branden. De letade ut en plats med bättre vattenförhållanden och började bygga på nytt. Där var vattnet så nära att man fick det in i köket genom en ränna. Jaans far sade att nu var det liksom ingenting att göra, så lätt fungerade allting med vattnet. Tidigare var de tvungna att sela hästen och ge sig av efter vattnet, när den ordinarie arbetsdagen var slut. På det tidigare stället var marken så lerig att om man grävde en grop och hällde vatten i gropen så blev vattnet kvar där. Det gick ju inte att bedriva något jordbruk och kreatursskötsel under sådana premisser, dessutom var vägarna att transportera vatten på av en kvalitet som inte går att beskriva! Oj, oj hur mycket besvär och svårigheter människorna fick överleva!

Där bodde Jaan till omkring 20 år. 1911 gifte vi oss och 1930 kom konfiskationen. Vid den tiden hade vi fått igång lantbruket ganska bra, fälten var rensade och gav goda skördar. Vi hade lånat 300 rubel från en välbärgad bekant och låtit med hjälp av några kringboende ryssar rensa fälten från stubbar. Det var jättelika stubbar, stora som hus och de räckte som bränsle under en 4-5-årsperiod. Också i rien eldades det stubbar. Marken var rensad, 23 hektar åker så rent att vi kunde köpa en slåttermaskin och använda att slå hö och säd med, men kunde nyttja det bara ungefär i 2 år. Allting hamnade i händerna på dessa tiggare.

Beträffande husdjur så var det litet si och så, det mesta var åker, men vi var tvungna att ha en viss mängd kreatur för gödningens skull samtidigt som vi arrenderade en del hövallar som vi skördade och delade med ägaren. Ofta köpte vi långhalm från avlägsna byar för att ha under djuren. Innan vi kom till vår egen mark hade vi 3 mjölkkor och 2 kvigor samt 2-3 kalvar.

En av våra bekanta, Karl Sack, hade i närheten av oss ett litet ställe med ganska dåliga utkomstmöjligheter. När han fick en möjlighet att överta ett avsevärt bättre ställe tog han isär sitt gamla hus och flyttade det till det nya stället, men fick inte njuta av frukterna för sitt arbete någon längre tid innan konfiskationen kom.

När du, Albert, 1939 var till vårt förra ställe så kommer du ihåg att det enda som var kvar av föräldrarnas ställe var en stor stengrund efter ladugården och en något förfallen jordkällare med en stor björk växande på taket. Av bastun, där du föddes, fanns ingenting kvar.

Mor berättar: Familjen Post (som jag bodde hos en sommar) var våra närmaste grannar. Emely post, som tog dig tillbaka till Kirovsk, hon bor nu i Pöltsamaa, hennes son stupade i kriget och mannen blev förvisad till Kola-halvön, där han avled. Min faster Anna hyrde ett rum hos Post's.

Alla som hade kommit från Estland är nu borta, bara en änka är kvar här. Hon hade småbarn och hade stuckit till skogs när tyskarna kom. Hon är den enda som är kvar i kolchosen. Där är det nu en mjölkkolchos. Nej, nu är det inte annat där än kvigor. 1958 fanns kolchosen kvar, säger Karl. Men vallmarkerna är ganska dåliga och på fälten växer det just ingenting eftersom det inte finns folk som sköter det. De kommenderar ut folk från Novosele-stationssamhälle för att bärga hö, allting har växt igen och bara någonstans intill vägen lär det ha funnits kvar några små fält. Man har låtit vallmarkerna förfalla, några diken finns inte kvar, de är övervuxna med björk- och videsly och marken står nästan alltid under vattnet.

Mor fortsätter: Mina egna föräldrar kom före min födelse till Ryssland, jag hade tre systrar då, de gick i skolan och var mycket duktiga. De hade gått i estnisk skola innan, medan jag och min bror Karl samt syster Alma är födda i Ryssland. Mina föräldrar kom till ett mycket dåligt ställe här i Ryssland, marken bestod mest av vit lera. Det var intill en å och på andra sidan ån bodde det letter, det var bra folk. När den något tjuvaktige mannen blev bortkört frågade grannen mina föräldrar om de ville komma dit och överta stället. Lantbruket låg intill ett berg och det fanns två gamla begravningsplatser med några stenkors, som fortfarande stod kvar där på 30-talet. Det var en hel del besökare till denna gravplats, folk kom ända från Leningrad för det skulle ha varit något alldeles märkvärdigt.

Jag hade en grannfru och hon hade tre syskon, allesammans kom till Ryssland. En bror gifte sig och hustrun var uppfostrad till att inte arbeta. Ett av mina syskon kom också till det släktet. Mamman var sådan att kvinnorna inte arbetade. Hustrurna stannade kvar i huset och lagade mat, mest åt sig själva, enligt malisen.

Grannfrun sade till mig:

- Du Emely! Gift dig inte i en rysk släkt, där blir du bara en tjänare i huset. Jag hade ordning på mitt liv och några friare hade jag också, men kände mig inte hågad för ett giftermål ända tills Jaans fader friade till mig å Jaans vägnar. Jaans fader Karl såg väl hur vi levde, vi bodde tre personer på min fars Karl Poltans gård: min far, min bror och jag. Min mor var död och den sista systern gift.

Jaans far hade varit hos oss och köpt potatis, samtidigt hade han väl tittat närmare på hur vi hade det.

Jaani esa tule meie poole kevadel kartulid ostma. Jaani isa läks kodu ja oli siis nii paar kuud ja Jaan kadunud tuli minu öe pole. Jaan oli tulnud minu öe poole ja kusinud kas ma oli valmis mehele minema. Es tule minu poolegi. Mina ei teanud temas midagi, ainult et ta niisugune pois et temale olis ega tüdruk läinud.

Jaans far kom till oss på våren för att köpa potatis. Han gick hem och efter ett par månader kom Jaan till min syster och frågade henne om jag var beredd att gifta mig. Han själv kom inte till mig. Jag visste ingenting om honom, bara att han var en sådan man att varje flicka skulle ha gift sig med honom.

När han åkte hem så talade han med sonen Jaan och saken blev klar. Jaan såg bra ut, var enligt ryktet en bra och nykter karl och hade även namn om att vara mycket snäll och medgörlig. Någon gång skulle jag väl ändå gifta mig, även om jag inte hade tänkt att det skulle gå så fort. Vi kände knappt varandra. Det gick väl en månad emellan, sedan blev det bröllop. Prästen kom, vi vigdes i den kombinerade skolhuset och kyrkan och jag flyttade till Jaans gård. Jag kommer inte ihåg vilket år det var, sade mor. Min äldsta syster hade gott minne och kom ihåg allting, men mitt minne är dåligt nu.

Nåja, jag var tillfreds med mitt liv och så var också Jaan och hans far. Salige Jaan var en bra arbetskarl men hade en egenhet att han inte kunde göra affärer. Han överlämnade en ko till en handlare, på kredit, och det höll på att sluta med förlusten av pengarna. Handlaren lovade hela tiden att betala, men därav blev det ingenting. Jag tog hand om ärendet och strax efter det att min mor hade dött hade vi ytterligare en ko som skulle säljas. Jaan var beredd att gå och lämna kon, men jag sade: Nej du! Nu släpper jag inte dig ensam dit med kon. Det var samme köpman och han sade:

- Vill ni sälja kon får ni lämna henne här nu. För närvarande har jag inte några pengar att betala vare sig för den förra kon eller den nya.

Jag stod på mig och frågade honom hur vi skulle ha det. Utan pengar skulle jag inte lämna kon, inte var det någon bra idé att ta kon tillbaka heller. Slutligen kom vi överens om att han skulle lämna sin dyra päls som pant. Jag hade pälsen hos mig i ett par års tid. Slutligen gick jag till köpmannen och sade:

- Skall du lösa pälsen hos mig eller skall jag sälja den? Först då fick jag betalt för kon. Vi fick 50 rubel i guld, de är mynten som jag har fördelad mellan dig, Karl och Alida. Hade jag låtit Jaan ensam gå dit så hade han väl återigen lämnat till kon till honom mot kredit och vi hade kanske aldrig fått se betalningen..

Vår granne mittemot här på Uus tänav 18 är något liknande. Han måste alltid ha hustrun med sig. Häromdagen var de ute någonstans och hustrun sände honom hem med pengarna för att köpa mat. Han fick tre rubel med sig och dessa spenderade han på vodka, söp sig full och fick sparken från jobbet. Nu har han fått ett nytt arbete på vagnsdepån. Karl borde också ha en hustru som såg efter honom, men icke. Han har haft kvinnor, men dessa har druckit lika mycket som han själv och det har inte befrämjat familjelivet.

Salige Jaan hade inte sådana drag. Vi bodde i Pustaperzha i 19 år. Han reste ofta till Pskow för att sälja våra jordbruksprodukter och dit var det 50 km. Oftast reste han på kvällen, men han drack aldrig några större mängder. Några år efter giftermålet fick jag något fel på tummen, det växte ett utskott på det och ingen medicin hjälpte så vi var tvungna att åka till Pskow för en operation. Jag var rädd för operationen, sade mor, och skrattade något ansträngt. Det värkte mycket och slutligen stod jag inte ut, det gick inte bra att arbeta heller, operationen blev nödvändig. Den gick bra och efter operationen fick jag stanna på lasarettet en hel vecka.

Efter operationen kom Jaan för att hämta mig. Jag fick en del mediciner med mig och var ganska svag efter sjukhusvistelsen, benen darrade på mig. Jag tänkte att hellre dör jag än utsätter mig för en ytterligare operation.

Det var kväll och före återresan hälsade vi på Jaans syster Anne som bodde i Pskow. Systern och hennes man ville att vi skulle stanna hos dem över natten. De var dock stadsbor och hade inte något stall, far kunde inte stalla in hästen någonstans och han var mycket noga med djuren. Jaan var alltid mån om att ha hästarna i god kondition. Vi for iväg från Pskow och klockan var omkring tio på kvällen. Jaan hade gjort resan flera gånger utan några som helst intermezzon, jag ville egentligen inte resa på natten men han kunde vara ganska envis ibland och jag själv längtade också till gården och djuren.

Efter någon timme kom vi fram till ett ställe med dåligt rykte, det hade varit rån och mord där. Medan vi kör så ser vi hur två män kommer ut ur skogen. Gud vad jag blev rädd! Jaan såg också dem och lät hästen gå som vanligt. När vi kom närmare - till ett avstånd på cirka 100 hundra steg eller mindre - gav Jaan hästen ett rejält rapp och då blev det fart. Hästen var i god kondition och satte av i full galopp och vi kom förbi karlarna. Lev som du vill men se till att hästarna for foder!, som ryssarna själva säger. Så klarade vi oss. Hade hästen varit i dålig kondition hade vi antagligen inte klarat oss. Det hade varit flera mord på det stället, fick vi höra efteråt.

Vi hade en märkvärdig läkare i trakten. När ni var små led jag av någon bröstsjukdom. Jag gick till läkaren och han satte på något blått papper på mitt bröst och ritade något på det med en krita. När han hade gjort det återvände jag hem och efteråt behövde jag varken medicin eller något annat. Vilken läkare! Denne läkare drabbades också av konfiskationen, men innan dess skulle han sälja några grisar i Pskow och under den resan blev mördad på samma ställe där vi blev hotade. Efter några månader hittades platsen där han blev nedgrävd och släktingarna hämtade liken för att begravas på det ordinarie kyrkogården. Så blev han av med livet. Jaan hade tydligen inte några sådana händelser, eller också berättade han aldrig vid hemkomsten om några liknande händelser.

Tallinn 1976, avsn. D

Han trodde på sin Gud och litade på sina hästar. Jag har ofta tänkt på det, det var Guds försyn att vi fick syn på karlarna i god tid, annars hade det nog blivit vår död också. Med dåliga hästar hade vi inte haft samma lycka.

Vårt liv var väl som de flesta bönders på den tiden. På morgnarna när jag gick till ladugården för att mjölka korna gick Jaan ut, hämtade hästarna och skulle plöja. Han plöjde och sjöng alltsomoftast följande sång:

Ma oodan sind, ma oodan Issand (Jag väntar på dig min Gud…..)

Guds hand har dock vilat över oss, med tanke på all bedrövlighet som vi har upplevt, överlevt och klarat oss. Jag klarade mig även nyligen när jag gick ut här i Tapa.. Grannen hade i uppdrag att sköta om sandningen, men det gjorde han inte. Vår trappa är oskyddad och när det regnar så blir det is på trappstegen. Jag gick ut på morgonen och trampade på en hal fläck och började glida, men min Gud var med mig. Jag lyckades inte hålla balansen, men gled ned och hamnade på alla fyra. Det gjorde lite ont i höften. Hade jag ramlat ned från trappan så hade det säkert inte gått lika bra. Jag kom upp på benen, knäppte mina händer och tänkte: Gud i himmelen! Tack att jag klarade mig utan några större skråmor. Jag har haft mycket besvär med grannen. Han har en hund och den bor i farstun. Grannen är också tjuvaktig och jag måste vakta på både min potatistäppa och ett grönsaksland. Jag sover lätt och hör när han öppnar dörren till farstun och skall gå ut och stjäla från mig. En kvinna hade också sett hur han bökade i min trädgård och vi gjorde en anmälan till milisen. Milisen gjorde husrannsakan, jag fick potatisen tillbaka samtidigt som milisen förmanade mannen att inte stjäla från gammalt folk varpå tjuven svarade:

- Hon bor nästan ensam i lägenheten medan det är en stor brist på bostäder.

Karl var ju skriven hos mig, men han hade åkt till Kaukasus för att kurera sig och bodde inte hos mig hela tiden.

Stölderna är Rysslands gissel. Alla stjäl av alla, ingen vill arbeta själv så länge det finns någon möjlighet att stjäla av någon annan.

Leo Tolstoj hade inte någon större uppskattning av ryssarna. I ”Anna Karenina” skriver han om diskussionen mellan Levin och en annan godsägare följande:

”Abetarna vill inte arbete anständigt och med en bra utrustning. Arbetaren vet bara ett – dricka sig full som ett svin och förstöra allt som han har fått hand om. Hästarna förvattnar han, selen tar han sönder, det järnbeslagna hjulet byter han ut och super upp, i tröskan kör han in något så att det går sönder. Han mår illa av att se allt som inte är hans. Av det skäl har hela jordbruksnivån sjunkit. Markerna är övergivna, där växer det malört eller också har de överlämnats åt bönderna och där man tidigare producerade för millioner producerar man idag bara för några hundra tusen: den gemensamma rikedomen har minskat”.

(Karelska Editionen, Petrazavodsk 1965, sida 375)

PS.Här kom jag återigen att tänka på min far som sade att Gud straffar ryssarna för att de är dumma. Nu år 2000 börjar man nästan tro att han hade rätt. Vad skall man annars säga om en stat där stölderna legaliseras och det inte bara på konfiskationsnivå? En i utlandet stulen och till Ryssland insmugglad bil återsänds inte. Myndigheterna gör bara en randanmärkning att bilen är stulen, men intresserar sig inte för att skipa rättvisa och se till att bilen återförs till sin ursprungliga ägare. Har ett sådant land någon framtid?

Framlidne generalen Alexander Lebed skriver: ”De jublande grobianerna, samma ”kokerskans barn” och sedan hennes barn och barnbarn, förstod mycket snart att folket består av dumbommar, och dem kan man driva med hur mycket som helst, och att sin makt använde de för sina egna intressen, utan att på något sätt se detta som skamligt”.

Häromdagen såg jag ett finskt reportage om V. Putin. Det var några gamla gummor som gick på en utställning med Putins bilder. De stannade framför hans porträtt, neg och gjorde korstecken och jag kom att tänka på det gamla grekiska talesättet: ”Man kan inte ta bort några gudar utan att sätta några nya istället”.

Den ryske författaren Ivan Turgenjev låter i ”Ett adelsbo” kammarjunkaren Pansjin i en diskussion säga:

- ”Ryssland har blivit efter Europa”, och citerar en av de panslavistiska rörelsens ledare Holmjakov, som medger att:: ”vi har icke uppfunnit så mycket som en råttfälla”.

Utskrift från ett band intalat av mor Emely på en ålderdomlig estniska.

Vaada mis ma olen näinud omal elul. Olen ma kannata saanus……..Sinu pärast ma pagesin kaks korda. Vaada kuid siin lapset kasusid, aga kui sina kasvid….. Ku viidi sinne Uraali – kannu körval teid asja. Aga näes kas se es ollut Jumala hoidmine …………vot ku on ütte kopikad karmannis ja ku sa ni paljas oled. Kui minul es ole seta rahakopkad olnud et ma seal välja es oles jõudnud, sis oles pidanud surema.a mis ma olen näinud omal elul. Olen ma kannata saanus……..Sinu pärast ma pagesin kaks korda.Vaada kuid siin lapset kasusid, aga kui sina kasvid….. Ku viidi sinne Uraali – kannu körval teid asja. Aga näes kas se es ollut Jumala hoidmine …………vot ku on ütte kopikad karmannis ja ku sa ni paljas oled. Kui minul es ole seta rahakopkad olnud et ma seal välja es oles joudnud, sis oles pidanud surema.

Ja, seal ole kaks vanna – mees naisega mõlemad, ja nendel oli kaks last, nigu sinagi. No süüa es anda, palkka ka ei saa, mötsa tööd tema ei jouatema es joua – mis tetta?

Sis …………oles jumalast ônn. Uks tuttva mees, kadunud Jaan teadas teda Pihkvas. Tema uetles ett võtta loodik ja sõida sinne koski seal kusal saad rongi pääle istuda. Aga Jaanil nii palju pead es ole otsal, nii kaugele sõitta.

No sis tulevad önnes et ũhel perekonnal sai lehm otsa, ol kodumaalt lehm ũtte võettu, tul sai lehm otsa ja tolle lupatti lihat linna viija, kos rongit käivad. Aga Jaanil temal oli käed …… ………..Ma sis läksi tolle mehe manu ja ũtli tälle. Nu nakkas tegema seda barschad kulla ta sais linna sõitta, ma ũtle et vot, ma tahassi väga et minu mees tule ka sulle appi, ku sa saad sinna nii võtta meid ka sinna. Aga ole ta väga valmis

Se vad jag har fått uppleva under mitt liv! Nog har jag fått umbära…… För din skull flydde jag två gånger. Se hur barnen växer upp här, mun hur hade det? När vi blev deporterade till Ural – där fick du sitta intill en stubbe och leka. Men allting är i Guds hand….. har du några kopek i fickan så är du inte alldeles naken. Om jag inte hade haft dessa kopek så skulle vi inte ha kunnat komma ut därifrån, då skulle vi ha dött där.

Et fanns två gamlingar där – man och hustru och de hade två barn, i din ålder. Men, någon mat fanns inte, lön fanns inte, din far orkade inte hålla på med skogsarbete – vad var att göra?

Alltså – med Guds lycka. En bekant karl, salig Jaan träffade honom i Pskow sade att man borde ta en båt och ge sig iväg dig där man kunde komma på ett tåg. Men Jaan hade inte tillräckligt med huvud för att ge sig iväg så långt.

Vår lycka blev när kon i en av familjerna blev sjuk och slaktades. De hade fått från hemtrakten en kom med sig, men hon blev sjuk och man fick tillstånd att föra köttet till järnvägsstationen, Jaan var inte särskilt hågad

Jag gick och pratade med mannen. Han började tillverka en flotte och att komma till staden (idag Ekaterineburg – då Sverdlovsk) och jag sade att, se här, vi skulle gärna vilja att min man kom till din hjälp. När du ger dig iväg kan du ta oss med

Mor berättar om Ural, Band Tallinn 1977-08-24

Vaata mis ma olen näinud omal elul. Olen ma kannata saanus……..Sinu pärast ma pagesin kaks korda. Vaata kuid siin lapset kasusid, aga kui sina kasvid….. Ku viidi sinne Uraali – kannu körval teid asja. Aga näes kas se es ollut Jumala hoidmine …………vot ku on utte kopikad karmanni ja ku sa ni

paljas oled. Kui minul es pöse seta rahakopkad olnud et ma seal välja es oles joudnud, sis oles pidanud surema.

Ja, seal ole kaks vanna – mees naisega molemad ja nendel oli kaks last, nigu sinagi. No suua es anda, palkka ka ei saa, mötsa tööd tema ei jouatema es joua – mis tetta?

Sis …………oles jumalast önn. Uks tuttva mees, kadunud Jaan teadas teda Pihkvas. Tema uetles ett vötta loodik ja söida sinne koski seal kusal sa rongi pele istuda. Aga Jaanil nii palju pead es ole otsal, nii kaugele söitta.

No si tulevad önnes et uehel perekonnal sai lehm otsa, ol kodumaalt lehm kätte vöettu, tul sai lehm otsa ja tolle lupatti lihat linna viija, kos rongit käivad. Aga Jaanils temal oli käed …… ………..Ma sis läksi tolle mehe manu ja uetli tälle. Nu nakkas tegema seda barschad kullal ta sais linna söitta, ma uteli et vot, ma tahassi vega et minu mees nule ka sulle appi et, ku sa saad sinna nii vötta meid ka vii sinna. A tu oll ka väega valmis. Sis kadunut Jaan läks ka appi barschad tegema ja ……………..ja muidu oles surnud.

Kommendant ……………ja mehele ka kellel ne kaks last oli utles:

- Me paneme teid vanadekodu ja lapsen viime lasteaeda. A mina utlesi sis temale niin: - Sureda siis sureda uhtel, aga las ma ei anna.

- Mycket har vi fått lida. Mycket har vi fått utstå.- För din skull fick jag fly två gånger. Se hur barnen växer här, men hur du hade det under din barndom? I Ural fick du leka intill en stor stubbe och vara ensam i huset medan vi var ute på arbete, men Gud är barmhärtig. Har du dessutom några kopek i fickan så klarar du dig. Hade jag inte haft några pengar för att komma därifrån så skulle vi ha dött där.

- Det fanns ett annat äldre par med två barn ungefär i samma ålder som du Albert, fortsätter mot Emely. Det var familjen Hillers och de hade en ko som de hade fått ta med sig till förvisningen. När kon började bli krasslig fick de lov att slakta den. Något tillstånd till försäljning privat fanns inte, kon skulle till stationssamhället och överlämnas till statens livsmedelsaffär där, och de fick tillstånd att ta kon till järnvägsstationen. När jag hörde detta gick jag till Hillers, som skulle tillverka en flotte för att föra kon till stationen och frågade, om det inte vore möjligt att min make skulle komma och hjälpa honom med flotten och sedan följa till stationen så att även vi kunde komma med utan att ha något tillstånd att ge sig iväg. Hillers var beredd på detta för även de själva hade vissa tankar om att ge sig av på en längre resa än bara till stationen. Min salige man gick med honom och skulle hjälpa honom med flotten Hillers skulle föra kon till stationen alldeles själv. Kommendanten på platsen sade både till oss och det andra paret

- Ni är så gamla att vi placerar er på ett ålderdomshem och barnet i ett barnhem, varpå jag svarade:

- Skall vi dö så gör vi det tillsammans, barnet lämnar jag inte ifrån mig!

Mor 78 aug 21 Mor berättar om Sibirien (på estniska)