Gorsjkov 1978

1978 hade Sverige besök av Storamiralen Sergej G. Gorsjkov. Han kom med sin ”lillamiral” Putintsev, livläkare Kotikov samt hustrun Natasja. För att han skulle få en ”värdig” tolk utnämndes jag till kommendörkapten. Vi var tre tolkar med generalstabsvärdigheten: Antti Nordberg, Alex Potocki och jag. Man ansåg väl att vi hade tjänstgjort så länge att det var dags att ge oss några streck till. Det skulle inte se så bra ut med alltför gamla kaptener, man kunde lätt tänka att dessa inte var särskilt dugliga och därför inte blev befordrade. Under en animerad kväll i Karlskrona hos landshövdingen Camilla Odnoff föreslog hon, med tanke på den instundande olympiaden och 300-årsfirandet av staden Karlskronas grundläggande, att visiterna borde utsträckas till de båda örlogsstäderna, Karlskrona i Sverige (under Olympiaden) och Kaliningrad (Königsberg) i Sovjet. Alla svenska marinbesöken hittills hade gått till Leningrad, Tallinn och Riga och de motsvarande ryska till Stockholm och Göteborg. Först såg amira­len Gorsjkov något dyster ut, nu skulle alla hans hemligheter om de gamla "skrothögarna" (kryssarna av Suvorov- och Kashin-klassen mm) i Kaliningrad avslöjas för västerlandet. Nej, han föreföll inte vara hågad för det besöket, här syntes tydligt bristande entusiasm för den sortens vänskapsbesök. Hur det nu än var så mjuknade han efter en stund och herrar amiraler blev ense om en vidare utsträckning av "de vän­skapliga förbindelserna", tog varandra i hand och lovade arbeta för att dessa nya mål skulle förverkligas. Tyvärr blev det varken det ena eller det andra besöket av, i alla fall inte officiellt. Amiralen Gorsjkov hade skrivit en bok - "Sjömakten", enligt in­itierade läsare en mycket utförlig bok, men bottenkartor mm (dock ingen karta från Murmansk-området) och det var många officerare samt hade köpt den och ville ha amiralens dedikation. Jag fick då och då träda fram med begäran och lägga fram boken till honom. Det "inofficiella" besöket av den ryska U-båten U-137 hösten 1981 satte effektivt stopp för allt vidare umgänge på den militära sidan. De få ryska besöken av officiella personer, som har varit sedan dess, har i regel gått till UD. Bland dessa fanns den sovjetiske överbefäl­havaran Jazov, som deltog i den miss­lyckade militärkuppen i augusti 1991.

Amiralen av Sovjetunionen S. Gorsjkov, hade en präktig uppsättning av lull-lull på den vänstra sidan av bröstet. Bara tack vare att han hade en stora bringa som fortsatte ända ned dit där han måste ha haft midjan förr i världen, (för mycket länge sedan) fick han plats med all grannlåten. Ibland undrade jag om inte ”bukigheten” hos de sovjetiska officerarna med de många utmärkelsetecknen ingick i ”tjänsteåliggandet”, annars skulle de inte få plats med all utmärkelsen. Utmärkelsebanden på amiralen tog upp en yta av en A4 storlek och täckte hela den vänstra bröst- och magsidan. Armarna hade dock inte följt med i tillväxten, de hade blivit för korta i för­hållande till magen och han hade vissa svårigheter att få maten i sig utan att spilla.­ När "spillet" hamnade på den vänstra sidan om bröstet, där alla banden satt, gjorde det inte så mycket. Där fanns det redan så mycket färg att en eller annan färgklick från någon färggrann sås eller lingonsylt gjorde varken från eller till på färgskalan. Pro­blemet var mest märkbar på den högra sidan, den såg lite naken ut i förhållande till den vänstra sidan, och allting som hamnade där missfärgade tyget på uni­formsrocken. Under besöket i Sverige var ryssarna inkvarterade på hotell Stockholm, i dess bästa och dyraste svit, likaväl kom hans adju­tant kapten-löjtnanten Kotikov en morgon och ville ha hett vatten - i en termos.

Jag framförde begäran till amiralen Bengt Rasin, den svenske värden, och han bad mig fråga om de inte var nöjda med betjäningen på hotellet. I så fall skulle de säga det till honom så skulle han föra det vidare till hotelledningen.

- Nej, nej, svarade Kotikov, när jag hade framfört budskapet, och jag såg på honom att han inte ville ge sig in i vidare diskussio­ner. Jag pressade dock på och efter en stund kom det fram att vattnet behövdes för att göra rent amiralens vapenrock.

Besöket i Orrefors och Svängsta var s k "kulturbesök" och deltagarna föreföll vara mycket intresserade, amiralen försökte blåsa glas och upptäckte att det var mycket svårare än vad det föreföll när han tittade på yrkesfolket. Mästaren skojade med honom och sade att nu hade han en möjlighet att blåsa sin egen kristallvas, men det blev "något" odefinierbart, en uppblåst glasklump. Orrefors förärade dock både honom och de andra ryssarna var sin riktig skål så de slapp komma hem med "egenhändigt" tillverkade produkter.

Under Svängsta-besöket, skulle det fiskas lax i Mörrums-ån. Kvällen innan hade Marinen bjudit på en fest i Karlskrona och det var en hel del demonstrationer på vår väg in till festlokalen, med plakat som "Ingen bal för krigets amiral" och liknande. I Svängsta hade polisen vidtagit stränga åtgärder för att inte demonstranterna skulle kunna komma i när­heten av fiskeplatsen och alla vägar dit var av­spärrade. Det hindra­de dock inte att strax före ankomsten till stranden rusade två personer fram på vägen med en brinnande sovjetflagga. Demonstran­terna hade fått gå en lång omväg genom skogarna för att kringgå polisens avspärrningskedjor. Jag satt i den främre bilen tillsammans med amiralerna Gorsjkov, hans följeamiral Putintsev och den svenske följeofficeren amiralen B. Rasin.

- Hur kan man få lov att demonstrera mot oss, vi har ju blivit officiellt inbjudna hit av den Svenska Marinen?, löd det en fråga från den ryske följeamiralen.

Det är förvånadsvärt hur dåligt även personerna i mycket hög samhällställning var orienterade om västerländsk demokrati och förhållandena här. Gorshkov var mera insatt i demokratins spelregler och började, en aning generad, förklara för sin närmaste man hur läget var och att en officiell inbjudan inte hindrade demonstration i de kapitalis­tiska länderna.

Amiralen hade fått en "Diplomat"-fiskerulle i present av Marinen kvällen innan, han hade sin sportkostym på sig, men någon vidare fiskelycka blev det inte, den sovjetiske generalkonsuln fick upp en mindre lax, de andra blev utan.

Återresan till Stockholm skulle ske med Vertol-helikop­tern och vi kom till Sturup för att därifrån börja vår färd. Det var flera än fru Gorsjkova som var rädda att flyga. Den dåvarande sovjetiske ambassadören Michail Jakovlev sade att han skulle bila tillbaka till Stockholm.

- Vi flyger, allesammans! var Gorshkovs svar och am­bassadör­en fick foga sig i beslutet.

Fru Gorshkova var orolig för flygturen och för att göra det lättare för henne berättade jag vitsen om damen som också var rädd att flyga men var tvungen att göra det.

- Jag vill inte sitta intill vingarna, hade damen sagt, det flaxar för mycket, jag vill ha en plats långt bak istället.

När vi hade klivit in i helikoptern och fått hörselskyd­den på oss (Vertolen bullrar ganska kraftigt) såg fru Gorsjkova ganska medtagen ut. Jag påkallade hennes uppmärksamhet och efter­som vi inte kunde tala så viftade jag bara på armarna, simulerande vingrörelse och hon såg snart något lättad ut.

I Stockholm blev det flera både yrkesmässiga och kulturella visiter. En kväll bjöd SAAB på en ypperlig tillställning på Drottningsholms teater med "Cosi fan tutte" och en oförglömlig återfärd per en abonnerad båt till Stockholm och landning på kajen framför Hotel Stockholm. Nästa dag skulle vi göra ett besök på de sista ännu i tjänst varande större svenska krigsfartygen - jagaren "Södermanland". Det flesta andra hade redan skattat till förgängelse, "Halland" var skrotningsfärdig .

Det var rätt blåsigt ute vid Muskö, där vi skulle bese marinbasen. Vi lade märke till att det hade tillkommit ett nytt "element" i amiralens följe, sannolikt en förståsigpåare på militära fästningsanläggningar. När det blev känt hos de svenska officerare och de som arbetade på anläggningen att ryssarna skulle få komma in på Muskö och få se våra försvarsanläggningar, blev det starka protester, men regeringen körde över protesterna och ryssarna fick komma in.

Vi gick igenom det mesta av bergsutrymmen med sina reparationsverkstäder, torrdockor och tittade på den u-båt som låg i en av dockorna. Muskö är en imponerande anläggning och ryssarnas intresse var mycket stort. De har ju inte något liknande hemma hos sig. Efter visningen ställdes färden i en barkass ut till jagaren "Södermanland" där den låg för ankar på Hårsfjärden. Vädret var grått och mulet med starka vindbyar och följeofficeren Bengt Rasin var orolig för hur vi i detta väder skulle få upp den väl så korpulente ryske amiralen ombord från barkassen och upp till jagaren.

Sjön var orolig, med stark hävning. Båtföraren var instruerad att ta det mycket varsamt och inte lägga till annat än när han var riktigt säker. Den ryske marinattachén Konovalov var med och vi beslöt att de får själva assistera amiralens ombordstigande. Det tredje försöket att komma ridande på en våg i samma ögonblick som lejdaren befann sig inom räckhåll och kunde greppas tog, Gorsjkov fatt i den och visade att han verkligen var en gammal sjöman. Trots sin korpulens och en viss sjuklighet (han hade en läkare med sig i följet) klättrade han vigt som en katt upp på "Södermanlands" huvuddäck, för en del av oss andra gick det inte alls lika elegant. För att inte riskera flera omflyttningar under svåra förhållanden gick jagaren in och förtöjdes vid kaj när vi skulle lämna fartyget.

Under besiktningen av jagaren fick Gorsjkov äran att komma in i det allra heligaste - stridsledningsrummet. Där satt ett antal värnpliktiga vid radar- och målskärmarna. Amiralen tittade på dem och vände sig sedan mot följeofficeren, amiralen Bengt Rasin:

- Hur länge har de varit i tjänst?

- Någonting mellan tre månader och ett halvt år, svarade Rasin.

- Och ni vågar redan låta dem hantera alla dessa instrument?

- Ja, svarade amiral Rasin, de flesta av dem har en teknisk utbildning från det civila livet och de kan sköta sin tjänst utan att vi behöver oroa oss.

Gorsjkov skakade lite på huvudet och gick förundrande därifrån. Bara att tänka sig! Släppa in värnpliktiga, helt vanligt folk, civilsluskar med yrkesutbildning.

Vid återkomsten till Stockholm blev vi inbjudna till den sovjetiska ambassaden på ett party. Detta skulle ske efter ett besök på SAAB-Data i Järfälla, där amiralen ville titta på den elektroniska utrustningen för navigering och skjutträning. Tiden var en fredagseftermiddag och det var varmt. Vi fastnade i bilkön strax före Tranebergsbron och det blev en lång väntan. Solen gassade från en klar himmel och det började bli svettigt, bokstavligen talat. Amiralen började muttra någonting om att i sådana fall skulle vi ha använt en helikopter, han var sedan tidigare smått besviken över att vi inte hade någon massiv poliseskort vid transporter från ett ställe till ett annat. I Sovjetunionen var han van vid att kortegen körde med en "saftblandare" före och en högtalaranläggning genom vilken det med jämna mellanrum utropades:

- Medborgare, lämna väg! Bilköerna vid Tranebergsbron var långa och det tog sin stund innan vi kunde anträda vår färd mot den sovjetiska ambassaden på Görwellsgatan 31 i närheten av Västerbron. Alla var hungriga vid det här laget och gladde sig åt att komma in på ambassaden och få i sig några rejäla smörgåsar och varma köttpiroger. Döm av vår besvikelse när det visade sig att ryssarna hade övergått till de västerländska sederna och hade bara cocktail-smörgåsar, små ynkeliga ost- och köttbitar på en tandpetare. Något vidare mättande var det inte, istället drack vi desto mera vodka och bestämde oss för att fortsätta vår samvaro på någon restaurang med riktig mat.

De ryska amiralerna kan vara ganska roliga. Några av de prominenta herrarna kan nämnas här. I oktober 1972 hade Sverige besök av en delegation ur Baltiska Dykeri- och ubåtsräddnings­tjäns­ten med konterami­ral P.P. Eromenko i spetsen. Han var en stor historiebe­rättare och vi fick skratta hjärt­ligt under besöket. Vi gjorde en resa till Karlskrona Dykeri­cen­trum och tog en tur med ubåtsrädd­nings­fartyget "Belos". Besöket ägde rum i oktober och under "Belos"-utflykten tyckte vi att en bastu skulle passa. Det finns en sådan på farty­get och värmen sattes på. Det var inte många som rymdes samti­digt i bastun - en 5-6 personer och jag var med som tolk åt ör­logskapten Jan Sundlöf, dåvarande chefen på U-båtsräddningsfartyget. I naken­heten uppstår det en mycket uppsluppen stämning, några gradbeteckningar finns inte och alla är bara människor och man börjar berätta något vågade historier. De ryska officerar­nas anekdotsför­råd kan förvisso vara gan­ska omfångsrik, men enahanda. För det mesta är handlingen förlagd mellan nave­len och knäna - om det och sån't, som Ola i skola sade. En av amiralens historier, som jag kommer ihåg, var följande:

Han hade kommit in på en kadettförläggning där mannarna höll på med att tävla i vem som var starkast i staken. Vinnaren skröt med att han på sin stake kunde bära en vattenfylld hink upp till andra våningen.

- Det är väl ingenting att skryta med, sade amiralen, det kan även jag göra, trots min ålder.

Mannarna höll på att skratta på sig, men jag visade dem att det var sant, sade amiralen.

- Hur gjorde amiralen?

- Mycket enkelt. Jag knöt snoppen om hinkhandtaget och gick upp på andra våningen, därefter vågade ingen skratta.

Det där med att hålla på med att värdera och väga staken lär vara mycket gammalt. Vid utgrävningarna i Pompej har man i de utgrävda husen funnit vågar för detta ändamål. Phalloskulten har florerat starkare under de gångna århundradena, nu har man pornografi istället. Det moderna livet med stress och nya svårigheter har starkt bidragit till att vrida in sexuallivet på fel spår. Ryssarna har väl, beroende på den katastrofala bostadssituationen, haft det värre än de flesta med sexlivet. I dåligt isolerade och trånga lägenheter kan det inte bli några större upplevelser i den vägen.

När man ändå talar om amiraler kommer jag ihåg en Tallin-resa med tre jagare: Halland, Söder­manland och Uppland. Bill Belaeff var med som tolk på jagaren "Söderman­land" och på en till­ställning på jagaren "Hallands" däck blev amiralskan Smirnova (hennes man var amiral i in­tendentur-truppen) förtjust i Bill. Bill var ju elegan­sen själv, avmätt artig och en duktig konversatör. Amiral­skan kände väl av en doft från den fina världen och under festens och alkoholens gynsamma bidrag till uppsluppenheten ville hon dricka du-skål med Bill. I Ryssland umgås man per ”ni”, ”du” är helt otänkbart i umgänget med främmande personer. De fyllde sina glas, krökte

armarna i varandra och drack ur varefter Bill, enligt gammal rysk sed, kastade sitt glas över bord, och amiralskan följde efter med sitt. Det skulle Bill inte ha gjort. Bland dem som hade åsett händelsen fanns också fartygets intendent och han var snart framme hos Bill. Jag stod ganska nära ”du-skålarna” och hörde vad intendenten hade att framföra till Bill.

- Jag vill bara påpeka för kapten Belaeff att förlusten av glasen kommer att påföras er mässräkning med……. kronor.

Det var inte vanliga släta supglas, Marinens ankare och en del andra insignier var ingraverade i glaset och någon nyproduktion förekom knappast.

CM sekreterare 1978-09-07

Preliminär plan för biltransporter vid besök av Sovjetunionens marinchef i Sverige 12 - 16 september 1978

Flottamiral Gorsjkov Fru Gorsjkova Konteramiral Putintsev Kommendör Fedunkin Överste Malygin Örlogskapten Kosjkin. Kommendör Konovalov Fru Konovalova

Kapten AstakhoN,

Gor Fru G Pu

Fe ,

Mal

Adj Kon

Fru Kon Ast

V

CM

Fru L Rhe Hell Åk Kron CM adj iceamiral Lundvall

Fru Lundvall

Konteramiral-Rheborg

Kommendör-Hellström Kommendörkapten Åkerhielm

Kommendörkapten Kronberg Fru Ginsburg

Kapten Fischerström

Utnyttjade bilar

1

ur Fo 44/KörC vpl Sjöstedt

ur Fo 44/KörC ur Fo 44/KörC vpl Spång

ur Fo 44/KörC ur Fo 44/Körc ur Fo 44/KörC

Mercedes (7-sitsig)

2 Mercedes nr 17600

3 Mercedes(7-sitsig)

4

5 Volvo nr'40330

6 x)

7

8 Buss (10 pers)

D irektiv till bilförare

Bil skall vara framkörd senast 10 min före i planen angiven avgångstid.

Vid tveksamhet, incident, svårighet att hålla tid etc - ta kontakt med

CM sekr (Fru Nelson)

CM adj (Kn Fischerström)

Följeoff (Kam Rheborg)

tel 67 95 60bostad 62 72 96

tel 6795 60 bostad 773 31 18

tel 2210 20 (Grand Hotel)