Begravningar i Tapa, december 1979, 1989, 1999.

Ibörjan på december 1979, när jag befann mig i Skövde hos ryttmästare Stig Åby-Eriksson på Underrättelseskolan för att hålla föredrag om Sovjetunionen till reservofficerare på repmånad vid S3, kom det ett telegram från Tapa vari det meddelades att min mor Emely hade avlidit och att jag skulle komma till begravningen. Jag ringde till sovjetambassaden, talade med konsulatet och fick beskedet att det nog skulle ta en vecka innan de kunde bli färdiga med visum. Dessutom fanns det ytterligare ett krux, de kunde inte utfärda visum till Tapa. Tapa var ett förbjudet område för utlänningar, där fanns det både ett flygfält och en raketbas, det hade Karl och Lida berättat för mig.

Lida var särskilt förargad på flygfältet och raketbasen, där hade hon tidigare kunnat plocka bär och svamp, men nu var området förstört och otillgängligt även för dem som bodde i Tapa. Det skulle dra alldeles för långt ut på tiden och båtförbindelserna var vid det laget ännu ganska dåliga.

Med fördröjning i visumärendet och övriga administrativa svårigheter skulle det dra alldeles för långt ut på tiden - och båtförbindelserna var ganska dåliga så här års. Någon färjetrafik mellan Sverige och Estland fanns det inte, utan ville man komma till Tapa fick man först resa till Finland och därifrån ta en båt till Tallinn.

Sjutton också! tänkte jag, skall ryssarna verkligen förhindra mig från att komma till min mors begravning? Jag ringde upp en av mina militära bekanta på den ryska ambassaden – militärattachén, kommendören Konovalov. Till skillnad från många andra ryska attachéer, som jag hade träffat under årens lopp, var Konovalov en riktig sjöman, född i Sibirien och en bra karl för övrigt i jämförelse med en del andra sovjetiska s...-tstövlar, som oftast var politiska officerare och inga riktiga soldater. Översten i flygvapnet Jan-Åke Berg och jag skulle ha firat hans avresa från Sverige på hösten 1980, men vår kollegans, Arthur Haars, begravning kom emellan. Konovalov gillade mig och min sång, men var rädd om mina små provokationer och upprepade ofta: Bara inte kritisera!

Konovalov drog i några tåtar inne på ambassaden med resultatet att jag skulle kunna hämta visumet med detsamma så fort jag kom upp till ambassaden med passet, men något visum till Tapa kunde ambassaden inte göra någonting åt. Stockholmsambassaden hade inte tillstånd att utfärda visum till förbjudna områden, det visumet skulle jag eventuellt kunna få i Tallinn, sades det.

Konsuln ringde och meddelade att det gick bra att sända in passet och visumansökningen, men med kunskap om ryssarna och deras hantering av dokument. Jag ville inte sända papperen per post utan övertalade min kollega Dahlman på Studsvik (som bodde i Stockholm) att ta visumhandlingarna till Sovjetambassaden. Dahlman tog handlingarna med sig och gav sig iväg till Stockholm, men det blev inte någon överlämning, ambassaden var stängd. Jag ringde upp Maria och bad henne överta handlingarna, hon gjorde det och nästa dag vid halv-nio tiden ringde Maria och sade att hon inte kunde lämna in papperen före klockan tio. Jag ringde upp konsuln och lyckades få honom att ta emot papperen. Detta var på tisdagen och på fredagen var det bara att hämta visumet, hämta biljetterna hos militärtolkkollegan Alex Potocki på agenturen Scansow, som hade övertagit Nyman & Schultz´s resebyråuppgifter. Alex hjälpte mig att komma till Värtahamnen och så var jag ombord i hytt 232 på väg mot Finland. Jag badade bastu och åt för 36.50 – garanterat för vartenda öre. Dagen hade varit något jäktig och ingen mat hade jag fått.

Någon färjetrafik mellan Sverige och Estland fanns det inte utan resan till Estland fick företas över Helsingfors i Finland och därifrån vidare med en rysk båt till Tallinn, varifrån resan till Tapa skulle fortsätta per tåg eller bil. Det fanns bara en tur i veckan med en gammal skorv ”Tallinn”, vilket innebar att jag inte skulle kunna åka tillbaka på flera dagar och skulle få tillbringade Julen 1979 i Tallinn, där jag skulle bo på hotell ”Viru”.

Från Helsingfort fortsatte resan nästa dag till Tallinn. Det ryska fartyget”Tallinn” anlände till Tallins hamn ganska precis 15.30 lokal tid, men det gjorde också kryssningsfartyget ”Viking”, som kom två timmar försenat och deras passagerare släpptes i land före oss. Som alltid i Sovjet så kunde man inte göra någonting snabbt. ”Viking” förtöjde akter om oss och vi blev åskådare till urlastningen av turister. Finnarna hade vid det här laget byggt en fin terminal med automatiska dörrar och en del andra västerländska finesser.

De flesta kryssningspassagerare var rätt onyktra och eftersom även ”Tallinn” kom från Helsingfors så uppstod det en del pikanta ”diskussioner” mellan våra passagerare och dem som kom med ”Viking”. Man utbytte en del vänskapligheter men också många elakheter. Det gick en man, en typisk finsk skogsarbetare med något knäande stil, iklädd öronlappsmössa och näbbstövlar och strax hördes det från de ombordvarande på ”Tallinn”:

Pekka, du har glömt sågen och yxan i skogen!

Kajen i Tallinn var hal, någon sandning hade inte skett och många äldre hade svårigheter att ta sig fram. En av de ryska bärarna hade sand i fickorna och strödde några nävar på de allra värsta avsnitten. En synnerligen berusad finne hade kommit på en annan metod, han var så ostadig på benen att det skulle ha varit en prestation om han hade klarat av det hala underlaget på kajen. Han satte sig helt enkelt på bärarens kärra och blev transporterad in till terminalen – under glada tillrop från de övriga passagerare. Jag gjorde en reflexion att här går segrarna och agerar kulis för de besegrade. Tullformaliteterna var snabbt avklarade, man förberedde sig för de Olympiska Spelen. Tjänstekvinnan öppnade som hastigaste väskan, tittade på min deklaration och sedan bar det iväg till mottagningskommittén som bestod av Vera, Bella och Valdemar med lille Jaan. Valdemar hade fått låna en bil och vi åkte till Sveta, min gudmor Minna ena dotter..

I Tallinn ställde man sig helt avvisande, något visum skulle jag inte få, Tapa var på för utlänningar förbjudet område o s v....

Jag ilsknade till och sade:

- Jag reser med tåg, ni får arrestera mig, men då kommer det skriverier i de västerländska tidningarna att man i Sovjetunionen inte kan åka till sin mors begravning. Det tog skruv och blev ett litet ståhej på OVIR (passmyndigheten). Som resultat blev det att ett eget tillstånd skulle jag inte kunna få, men det gick bra att hyra en bil - med chaufför - och kunna övervara begravningen.

Jag skojade med OVIR-mannen att jag hade ett professionellt körtillstånd och att jag kunde köra allting från moped till stridsvagn och följaktligen inte hade något behov av någon förare, men det skämtet föll inte i god jord. Det blev bil med chaufför. Jag skulle få disponera bilen i 12 timmar till en totalkostnad av 290 SKR. Eftersom några bättre bud inte förelåg var jag tvungen att acceptera förslaget. Min bror Karl skojade visserligen och sade att de skulle kunna klä mig i ryska kläder och vi skulle ta tåget till Tapa, men genom att ryssarna visste om min närvaro i Tallinn så hade det kunnat leda till vissa obehagligheter ifall jag skulle ha åkt fast.

Bilen skulle komma klockan 11.00, men som alltid i Ryssland så hålls inte tiderna och först bortåt 12.00 anlände en Volga med en yngre förmåga vid ratten. Eftersom det ändå fanns plats i bilen så följde några Tallinnbor och släktingar med. Det var Elvira från Leningrad samt Svetlana, Bella och Anatoli - gudmor Minnas barn och syskonbarn till Elvira.

Vi begav oss i riktning mot Tapa, en sträcka på ca 80 kilometer. Ca 60 km gick utmed vägen Tallinn-Narva och sedan avvek vi på en mindre väg söderut. Efter ett par kilometer på den mindre vägen stod det en hög radarmast och jag skojade med KGB-mannen:

- Jaha, det är intressant, här står en radarmast inriktad västerut, alltså är raketbasen någonstans i närheten. Han skrattade lite ansträngt, vad skulle han svara?

Framme i Tapa hade de övriga släktingarna samlats hos Lida; Jürgensons, Toppers, Posts m fl.

När vi anlände till kyrkan så pågick där en gudstjänst, mors kista stod till vänster om ingången. Det var mycket kallt i kyrkan. Efter gudstjänsten hälsade jag på de övriga släktingar och bekanta: bl a Maria I, Karls hustru och hans dotter Maja, som bor någonstans på vägen mot Leningrad. Begravningsakten ägde rum inne i kyrkan och var högtidlig.

I Estland praktiserar man fortfarande den mera ålderdomliga begravnings- och gudtjänstordningen. Exempelvis skruvar man inte igen kistlocket utan den avlidna ligger där i sina bästa kläder, så att släkt och vänner får ta en sista farväl. 1964, när vi ånyo fann varandra, så var det första hon ville var att jag skulle sända henne ett visst antal vitt kläde till svepning. Karl berättade att mor hade varit vid fullt medvetande intill de sista minuterna, men febern steg rätt fort och på några timmar var det över. Nu låg hon i sin kista och såg nästan levande ut. Rynkorna hade i viss mån slätats ut beroende på att det var kallt i kyrkan, församlingen hade inte råd att elda och från Sovjetstatens sida beviljades det inte några pengar till vare sig värme eller till underhåll av kyrkan.

Prästen hade en lång parentation. Mor var inte någon fanatisk troende, men människor som är födda på 1800-talet hade naturligtvis en annan inställning till religionen, utan att därmed vara direkt troende. Parentationen blev lång och däremellan sjöng vi mors älsklingspsalm ”Tugevad och Jesu käed…..”, (Jesu händer äro starka), och rimfrosten från utandningsluften satte sig på kragar och mössor. När parentationen var över läste prästen ”Av jord är du kommen……..” och lade tre skovlar mull på en speciellt för detta ändamål avsedd vit duk i kistan jämte den avlidna, först därefter skruvades kistlocket på. Kistan bars ut ur kyrkan och placerades på en mindre lastbil, några begravningsbilar fanns inte i Estland., Sovjetregeringen ansåg inte att den vanlige medborgaren skulle bestås med några värdigare ceremonier vid sin hädangång. Det var mitt i vintern och några större mängder blommor fanns inte med, på sovjettiden var blommorna en oåtkomlig lyx, några blomsteraffärer fanns inte överhuvudtaget. Blomsterprydnader utgjordes mest av geranium, geranier och en del andra krukväxter. En av släktingarna gick med ett vitt kors före bilen och begravningsföljet efter bilen, processionen i riktning mot kyrkogården var igång. Sträckan till dit var bortåt en kilometer lång. In i det sista var det hinder på vägen, järnvägslinjen skar rätt genom staden och precis när vi var i färd med att korsa järnvägsövergången skulle snälltåget Tallinn-Moskva passera. Eftersom bommarna betjänas manuellt fick tåget vänta tills begravningsföljet hade kommit över. Vädret var grått och dystert, en riktig begravningsstämning rådde.

Kyrkogården är gemensam för båda församlingarna - både den luterska och den ortodoxa, där spelar det inte någon roll vad och hur du har trott på under sin livstid. Albert Jr, Valentin och ett par inhyrda karlar hade grävt graven, vilket inte var helt fritt från ansträngning. Marken är mycket kalkhaltig och det låg stora kalkstensblock intill gravöppningen, men Albert Jr hade också sett till att det fanns ett lass sand intill. Efter gravsättningen och mera parentation östes graven igen av mig, Albert Jr och Valentin, först sand och sedan en del kalkstenar samt mera sand ytterst på ytan.

Kyrkogården ligger i den västra delen av staden Tapa och Karls och mors bostad låg bara på ett stenkasts avstånd därifrån. Gravölet var dukat i Karls och mors ett rum och kök på Uus-gatan 18-1 och med alla sörjande blev det mycket trångt - och snart också mycket varmt - både av den myckna maten och stor mängd drycker, samt av trängseln vid bordet. Mor hade lämnat efter sig ca 700 rubel till bestridande av begravningskostnader och vodkan flöt alldeles för ymnigt. Kusinbarnet Sass (Alexander) Jürgenson och en del andra drack lite för mycket så min syster Alida tog undan rätt många vodkaflaskor. Några blev starkt berusade och Lida, tillsammans med Vera, plockade bort över ett halvt dussin flaskor:

- Det kan vara bra att ha i morgon också, sade hon Ceremonierna hade tagit lång tid och vår chaufför började bli orolig, hela uppdraget skulle för hans del vara avslutad redan klockan 20.00, men med en 10FIM gick tiden att förlänga. Vid 22.30-tiden började han dock bli allvarligt orolig och ville inte stanna längre - bilen skulle vara tillbaka i garaget klockan 23.00. Det blev dags att bege oss tillbaka till Tallinn. .

Vintern var rätt kall och när jag nästa dag skulle gå med Vera och Lida på stan´, skulle jag bjuda dem på kaffe i hotell ”Viru´s” bar. Vi skulle gå in, men den något svartmuskige sydryssen, en ”kaftantjik” (rysk beteckning för folk ur de asiatiska republikerna som går i en långrock) som tjänstgjorde som vakt, ville inte släppa in oss. För mig gick det bra, men inte för Lida och Vera. Enligt ”svartskallen” skulle de behöva hämta en "propusk" (passertillstånd) någonstans hos milisen. Jag ilsknade till och sade högt och tydligt så att även andra i lobbyn kunde höra det.

- Det var i Kina på kolonialtiden som man kunde läsa anslagen på hotellentréerna:

"För hundar och kineser är inträde förbjudet! Sätt upp ett anslag "Förbjudet inträde för lokala sovjetmedborgare!"

Det väckte naturligtvis en viss uppmärksamhet (vilket ju också var meningen), hotellgästerna runtomkring vände sig om och tittade på oss. Vakten blev konfunderad och visste inte riktigt vad han skulle göra, att någon skulle protestera ingick väl inte i hans tänkande och inte i instruktionen heller. Jag passade på att dra Lida och Vera med mig innan vakten fick tid att handla.

Efter återkomsten från Tapa till Tallinn nästa dag gick jag in till kassan i hotell ”Viru” och skulle betala den stipulerade summan av 290 SEK för hyra av bil med chaufför. Jag gick fram till den första av de två kassorna, lämnade fram tre hundralappar och väntade på växeln. Flickan i kassan letade länge i sina lådor, men hittade tydligen ingen svensk tia och frågade mig:

- Kan vi inte säga 300 kronor jämnt, så skriver jag ut räkningen.

Nej, svarade jag. Kostar det 290 kronor så betalar jag det och inte ett öre mer. Vem skall förresten ta hand om den överblivna tian?

- Jag kan gå och växla, det finns ju en kassa till bredvid, sade jag. Jag förflyttade mig några steg till flickan som satt i den andra kassan, tog Fram en 50-lapp och bad att få växlat den till tior, men se….. det gick inte.

Jag får inte växla några utländska pengar mot samma valuta, bara mot

rubler.

När staten misstänker allt och alla (I Sovjet visserligen på goda grunder) så uppstår sådana situationer, som ter sig svårbegripliga för en västerlänning. Jag lovade återkomma nästa dag och bad flickan att se till så hon skulle ha lämpliga växelpengar att lämna tillbaka.

Tio år senare, 1989, gick vi igenom samma begravningsprocedur med systern Alida, men då hade bestämmelserna lättat och besöket avlöpte på något enklare sätt. Vid sin död var Lida yngre än sin mor och hade något större bekantskapskrets och därför skedde gravölet i metallföretaget ”Vasara´s” matsal. Albert Jr arbetade där och ordnade det hela. På Lidas tomma plats hade man tänt ett ljus. Sannolikt dog hon i någon leversjukdom. När Ann-Marie, Sonja och jag var där på hösten 1989 såg Lida gul ut och det dröjde inte mer än ett par månader, in till december förrän hon avled.

Waldemar berättade att hon visserligen kom in på sjukhus, men det fanns ingen bot. De sovjetiska sjukhusen har aldrig varit några läkeanstalter och nu började Sovjetstaten förfalla och sjukvården samt skolväsendet med den. Han fick själv åka till sjukhuset och antingen muta betjäningen där för att de skulle sköta om henne, eller komma själv och byta samt hjälpa henne med de enklaste och nödvändigaste bestyren.

- Två ting önskar jag inte min värste fiende, sade Waldemar. Det ena är att göra värnplikten i Sovjetförsvaret som en etnisk minoritet och det andra att hamna på ett sovjetiskt sjukhus.

Waldemar gjorde sina två år på de flytande sovjetiska fiskefabrikerna och hade en hel del att berätta därifrån. En viss lättnad åstadkoms genom att han spelade dragspel och blev på det vis en centralfigur vid fester, men det uppvägde inte alla trakasserier. När hans fiskfabrik låg i Helsingborg smugglade han ett brev till en hamnarbetare för vidarebefordran till mig, men politruken såg tilltaget och han fick inte gå i land i Sverige. Vid ett annat tillfälle, när de var på väg till England och alla skulle få landpermission, lyftes han med helikoptern över till ett fartyg som just var på väg ut från England till Nordatlanten.

1999 var det återigen begravnings. Nu gällde det min bror Karl, född 1912. När jag var hos honom i Tapa på sommaren var han redan en märkt man. Förändringen hade gått på bara ett halvt år, vid februaribesöket verkade han visserligen något trött, men inte värre än under de gångna åren. Han var dock såpass bra att vi kunde göra ett besök hos släktingarna i Dorpat, moster Elvy samt döttrarna Margaretha, .......... och deras barn Alexander och Vitalij.

Den 4 november 1999 ringde Faina och meddelade att Karl hade avlidit. På min fråga när begravningen skulle äga rum sade hon att det borde gå så fort som möjligt. Jag meddelade att jag skulle kunna komma till söndagen. Av familjemedlemmarna var det bara Maria som kunde (och ville) följa med. Nu går det färjeturer mellan Stockholm och Tallinn varje dag och resan utgjorde inte några svårigheter.

Karl hade varit sjuklig de två sista månaderna och det mesta var förberedd. Jag startade på fredagskvällen, möttes av Bella och Rein i hamnen och åkte med dem till deras lägenhet. Faina hade en del folk för övernattning och vi bestämde att jag skulle stanna kvar hos Bella och Rein och resa till Tapa på söndagsmorgonen för att övervara begravningen. Meningen var att även Bellas syster Sveta Samarina skulle följa med oss i bilen, men hennes dotter Inna hade ingen barnvakt och Sveta var tvungen ta Kristina (som dotterdottern heter) med till begravningen och de fick åka tåg.

Det var en hel del folk på begravningen, Karl och Albert med sin familj är väl kända i en liten stad och många kom för att följa Karl till den sista vilan. Det blev en borgerlig begravning. Ceremonin hölls i begravningskapellet på Tapa kyrkogård. Som brukligt är i Estland, var kistan öppen och alla som kände för kunde ta avsked av den avlidne. En av hans forna arbetskamrater höll en parentation som följer.

Som ett ödets ironi skulle Karl begravas på ”den stora oktoberrevolutionens dag” enligt den nya ryska tideräkningen den 7 november, men det fanns varken pukor eller basuner som, som det annars brukade vara under Sovjettiden.

Parentation vid Karl Kronbergs begravning i Tapa, Estland. 1999-10-07 (у гроба)

Увавжаемые дамы и господа, уважаемый сын, брат, племянницв, внучка, внуки, правнуки и родственники, близкие и друзья покойника. От себя лично выражаю глубокое искренное соболезнование всем вам по случаю кончины дорогого человека Карла Кронберга.

Как в природе – была весна, поступило лето, затем осень и потом зима, так и жизнь человека проходит по закону природы – родился, рос, были годы игр и годы учёбы, годы упорного труда.

За всё время любой человек испытывает моменты грусти и радости, и каждому, кому раньше, кому позже приходит прощальный день с земным миром. Не смотря на то, что мы всё это знаем, знаем, что это неизбежно, очень больно, когда навсегда теряем близкого дорогого человека.

Каждый день дает миру сотни и тысячи человеческих жизней, каждый день перестает биться тысячи дердец. Когда эти события не касаются нас, то мы все смотрим на них, как обычные явления человеческой жизни.

Стоя у гроба, низко склонив головы, мы вспоминаем его пройденные годы жизни.

Карл родился 19 апреля 1912 года в селе Новоселье Псковской губенрнии, где прошли его детские годы, годы учёбы, окончил начальную школу. В 1930 году вместе с семьей были репрессированы в Приморский край город Апатиты, где работал на разных работах.

Во время войны работал на оборонительнх работах, кочегаром на паровозе, имел правительственные награды. В 1947 приехал уже с семьей в Эстонию. Работал слесарем в автобазе. В 1968 году ушел на петсию, но продолжал работать сколько было сил.

4-го ноября не стало больше битися его сердце. Он ушел навсегда от нас.

Мы собрались сегодня сюда для того, чтобы проститься с Карлом и вызказать слова искренной благодарности за его труды.

Прошай дорогой человек.

(на кладбище)

Мы прибыли на это святое место, чтобы поместить на вечный отдых дорогого нам человека Карла Кронберга. Жизненный путь Карла прошел достойно и целунстремленно. Мы всегда будем помнить его как простого, скромного человека.

Дорогой Карл. Весной и летом твою могилу будет покрывать прекрасные цветы и роскошная зелень, зимой пушистый снег. Пусть земля будет тебе пухом. Прошай дорогой отец, брат, дядя, дедушка, прадед, хороший родственник.