Med "Flavia" i Tallinn ‑ ett olympiaäventyr 1980...\Bilder\1980

Fattas ”Sov på min arm och lotsens berättelse.”

Under försommaren 1980 ringde Jan Åke Johnsson (en medlem i Militärtolkföreningen) och frågade om jag ville följa med till Olympiaden i Tallinn med hans motorbåt ‑ en Flipper 850. Vi skulle i två veckor tjänstgöra under olympiaseglingarna: köra omkring med VIP:ar, pressfolk och andra gäster ute vid seglingsdistanserna. Jan Åke hade från början inte själv fått några närmare detaljer, bara att båttill­verkaren i Finland hade gjort upp med Olympia‑kommittén om att 15 ‑ 16 Flipper‑båtar från Sverige och Finland skulle tjänstgöra under seglingarna. Han hade själv anmält sig mer eller mindre "osett". Mat och husrum skulle vi få, det hade vi fått veta, och även några exkursionskuponger för att titta på sevärdheterna. Under sådana premisser var det att köpa grisen i säcken, men eftersom tillfället knappast skulle återkomma på denna sida om seklet sade jag också ‑ OK, jag följer med.

Tiden för avresan kom, jag hade en hel sjösäck med barnkläder till Valdemars pojkar med mig, tog tåget till Stockholm för att gå ombord på "Flavia". Det blev inte så enkelt som jag trodde. Båten låg någonstans vid en brygga på Lidingö och jag hade stor möda med min packning och gitarr. Vädret var varmt, sjösäcken tung av alla barnkläder och till på köpet gick jag vilse ett par gånger för det var inte många personer som var ute och som man kunde fråga efter vägen. Jag kom fram till småbåtshamnen och var tvungen att övervinna det sista hindret i form av ett ganska högt staket, men den som kämpar han vinner och på lördagseftermiddagen den 12 juli 1980 var jag framme vid kajen där "Flavia" låg förtöjd.

Avfärden skulle ske tidigt nästa morgon tillsammans med fem andra båtar från Sverige. Vi var uppe i god tid och kunde glädjas åt fint väder, mycket sol och knappt någon vind. Vi kastade loss och färden gick längs Furusundsleden, mot Söderarm och ut på Ålands hav. Sedan vi tankat i Degerby på Aland och så småningom kommit ut på Skiftet, det stora öppna vattnet mellan Åland och Åbo, slog vi från motorerna, tog ett bad och njöt av den strålande solen och stiltjen.

Framemot kvällen kom vi till Nagy, där "Flipper"-fabriken ligger och möttes ute på viken av ägarna Harry och Bjärne Öhlander. De hade väntat oss något tidigare, och förseningen ledde till att vissa ceremonier fick läggas om - bastun, exempelvis, fick komma efter maten. Ett sådant förfarande betraktas i Finland närmast som en katastrof och kan tillämpas enbart för att avvärja en ännu värre katastrof ‑ d v s ingen bastu alls. Maten höll på att kallna och drycken bli varm, men allt gick väl i lås mest tack vare värdparet på sjörestaurangen Las Pargas. De hade fått vänta i över två timmar på gästerna, men lyckades ändå bjuda på en utomordentligt god supé med flera sorters sill, snapsar och mandelgös. Det smakade gott! Efter maten blev det så bastu, och det tog sin rundliga tid innan alla hade badat färdigt. Naturligtvis fanns det möjlighet att hoppa i sjön efteråt och alla använde sig också flitigt av den chansen.

Klockan 0800 följande morgon skulle vi kasta loss mot Helsingfors, där den övriga delen av Flipper‑flottiljen skulle ansluta. Med kännedom om våra (o)vanor stod Harry Öhlander på bryggan redan 0700 och såg till att vi åtminstone vaknade i tid. Naturligtvis blev vi försenade. Nu behövde vi dock inte navigera själva, Bjarne Öhlander från Flipper övertog led­ningen av konvojen mot Helsingfors.

Farlederna var väl avprickade, det skämtades att det var som att köra mellan två staket. Onekligen gav det ett sådant intryck när man tittade utmed farleden i kikaren. Vi kom till Helsingfors på kvälls­kvisten och träffade de övriga i Flipper‑flottiljen. Under samman­komsten där uppstod det diskussion om vilken flagga man skulle föra under seglingarna (om vi inte fick ha våra egna). Alla var eniga om att man eventuellt kunde sträcka sig till Olympia- flaggan, men inte längre. I annat fall fick det bli utan flagga. På tisdagsmorgonen var det dags att ge sig av mot Tallinn. "Armadan" bestod av ett femtontal båtar av några olika märken: Flipper 850, Flipper 700, Stormskär samt en snabbgående "bräda" av öppen typ. Föraren stod bakom en plexiglasskiva iklädd bara kostym, vit skjorta och slips. Båten gjorden ca 40 knop och eftersom vi skulle komma samtidigt till Tallin blev hans färd något ryckig. Han satte av i 40 knop och fick sedan gunga ute på Finska Viken i väntan på att skulle hinna ikapp honom. Efter en relativt kort gångtid kunde vi lämna Helsingör‑kasunen bakom oss och när den började försvinna i aktern och vi hade kommit ut i rum sjö kunde vi räkna till 18 fartyg, varav mer än hälften var ryska bevakningsbåtar. Tallinn‑kasunen började träda fram ur soldiset, liksom en jagare och ytterligare några marina enheter. Det skulle visa sig, att hela Tallinnbukten var väl förseglad på alla sidor av den ryska Östersjö­marinen.

Strax före inseglingsbojen fick vi lots till ledarbåten och kunde skönja Tallinns profil genom diset. Tv-tornet, Långe Hermann och de andra karaktäristiska byggnaderna dök upp den ena efter den andra. Vi tuffade in genom en ganska smal hamnöppning, på vars bägge sidor det stod små gubbar med stora gröna "furaschkor" (skärmmössor) och räknade in oss, som fåren i en fålla.

Tullformaliteterna tog rätt lång tid, helst hade tullarna velat välta båtarna för att komma åt innehållet, men när inte det var möjligt, nöjde de sig med att bli bjudna på en kopp te och skruvade loss luckorna över bränsletankarna. Tullarna hade, som vanligt, hjälp av gränssoldaterna och de passkontrollerande officerarna ur gränstrupperna. Dessa är nästan alltid folk i karriären, med komsomolmärket på bröstet och ansiktena som huggna ur sten ‑ om de inte såg ut som om de hade tuggat på spik. En liten cockel‑spaniel var också med som narkotikahund, och den nosade i alla utrymmen, med när den skulle hoppa i land från en av våra båtar råkade den halka på en oljefläck på piren och hamnade i vattnet. Smutsen och oredan var som alltid de mest framträdande dragen i allt sovjetisk liv och att städa bort oljefläcken var inte att tänka på, det gjorde man bara inte.

Det mesta klarades av relativt snabbt. En av Flipper-båtarna hade varit uthyrd och inte blivit tillräckligt "rengjord": man hittade ett nummer av Fib‑Aktuellt med smaskiga nakenbilder och därför blev det en extra färd för den till en annan kaj, där den granskades närmare. Jag för min del hade lagt på salongsbordet fram ledarsidan ur "Svenska Dagbladet "med Brezjnev som fredsängel”, och den ville tullaren ta med sig. Jag påpekade dock för honom att det var en officiell svensk tidning och att han inte hade rätt att konfiskera den och tullaren var tvungen att ge med sig. Naturligtvis var det en provokation från min sida, men något skall man ju roa sig med. Redan efter ett par timmar blev vi klara att segla in till "VIP-kajen", som skulle bli vår "hemmahamn" för två veckor framåt.

Olympiahamnen ligger utanför staden, i Pirita-området, som fått sitt namn efter Birgitta-klostret, vars mäktiga gavelruin (praktiskt taget det enda som återstår av det forna klostret) bildar landmärke för seglarna. Vi skulle bo på hotell Viru i Tallinn och bussarna stod klara att föra oss dit. Strandvägen mellan Pirita och Tallinn, som tidigare var i mycket dåligt skick, hade nu blivit en praktfull motorväg med två filer i vardera riktningen och med gräsmattor emellan. Endast tjänstetrafik var tillåten på denna väg under seglingarna. Under färden kunde vi beskåda det andra - från sjön väl synliga landmärket - en egendomlig betongklump, som skulle föreställa någon slags monument för socialismens ära. Den har en form som lockar till fantasin och esterna har döpt om den till "Brofästet till Finland". Det ser faktiskt ut som en början till en bro - oavslutad - som det mesta i Sovjet.

Vid inpasseringen till hotellet vidtogs en mycket noggrann undersökning av de medhavda prylarna. Man hade installerat en metalldetektor och kontrollerade mycket noga innehållet i varje väska. Detta kom sedan att ske minst två gånger om dagen, dels vid inpassning till Olympiad‑hamnen och dels när vi skulle tillbaka till hotellet. Detta visade sig vara en befäst borg med miliser utanför och innanför, ingen obehörig skulle få komma in utan "propusk" - passersedel. Ibland hjälper dock inte formaliteterna tillräckligt. En kväll, när vi kom tillbaka från seglingarna var det en stor uppståndelse vid entrén. En polissergeant i uniform sprang förbi kontrollen utan att ha passerat detektorn. På skämt sade jag till de miliser som stod där.

‑ "Jag skulle inte släppa in honom så där utan vidare, han kan ju vara en farlig missdådare." Detta hade sin verkan, de tog milisen och kontrollerade även honom. De flesta miliser (poliser) föreföll vara kommenderade till regattan från andra delar av Sovjetunionen, mest var det folk från de södra randrepublikerna och Tallinn‑borna hade ungefär samma uppfattning om dem som med medelsvensson har om utlänningar. "Tjernyje", d v s svartskallar. De köper upp allt vi har i butikerna, var Tallinn‑bornas uppfattning om dem.

Det var många båtturister, som hade skrivit till Intourist och försökt boka plats i Tallinn för att vistas där under regattan. Svaret hade nästan alltid varit ‑ inga lediga rum på hotellen. Verkligheten var, som alltid i öster - annorlunda. I hela hotell Viru ‑ med 22 våningar och med ca 20 rum på varje våningsplan ‑ bodde det under regattan inalles ca 300 personer. På våning 12 bodde förutom mig och Jan-Erik Jonsson, ytterligare två personer, plus den obligatoriska "nyckelpigan" samt en brand‑ och säkerhetssoldat ‑ en kadett. De aktiva deltagarna med följe inlogerade på hotell Olympic och där lär det inte ha varit särskilt trångt heller.

För en utlänning kan det synas vara en överdrift att ha en "nyckelpiga" på varje våning, men vid närmare bekantskap klarnar en del saker upp och man kommer underfund med att under de rådande förhållandena hade dessa damer en rätt viktig uppgift att fylla.

I första rummet kom naturligtvis övervakningsfunktionen; både den politiska och moraliska. Den största insatsen gjorde dock dessa damer inom brandförsvaret. Jag talade med vår ”nyckelpiga”, en medelålders estländska, och hon berättade att bara under det föregående halvåret hade hon medverkat till att släcka 4 bränder på rummen. Det ryska festandet tar sig ofta våldsamma former, det sups ordentligt och vi sängläggningen blir det en papyross - den ryska cigaretten. Det var sängrökande gästerna, som ställde till eldsvådor, berättade hon.

Vi hade kommit i god tid till Tallinn ‑ de första dagarna hade vi inte så mycket att göra annat än bekanta oss med olympiabyn, med staden och dess invånare, eller rättare sagt de som var kvar där. Jag hade besökt Tallinn några gånger tidigare och visste var "ledighetskommittéerna" brukade hålla till. Nu var de som bortblåsta. Enligt uppgift hade man samlat in stadens hela "A‑lag" och gett dem semester ute på landet, så var det även med de yngre barnen. Halvstora slynglar, som i vanliga fall springer runt turisterna och tigger tuggummi och vill köpa jeans, hade man klätt upp i trafikövervakareuniformer och ställt i gathörnen för att bevaka att ingen nyttjade annat än övergångsställena vid kors­ning av gatan. Gick någon över hur som helst så använde de sina vissel­pipor. Jag hade min skepparpipa med mig, och ibland blev det en liten duett, den unge gossen blev mycket konfunderad och vände sig till sin "handledare" ‑ en milisman ‑ som alltid stod på bara några stegs avstånd.

Tallinn har vunnit på Olympiaden, åtminstone tillfälligt. Gamla Staden är uppiffad till oigenkännlighet, husfasaderna målade och gatorna la­gade, vi kände oss nästan som på medeltiden när vi på kvällen vand­rade utmed Långgatan.

Allting skulle gå snyggt och städat till. Kirov‑kolchosens båthamn var tillfälligt iordninggjord för de få utländska besökare. Dessa hade fått tillstånd att komma i egna båtar till regattan. Kolchoshamnen ligger på en och en halv mils avstånd från Pirita och priset för vistelsen där belöpte sig till ca 1200 kronor, men hade man tillräckligt med valuta och ett känt namn så kunde man förtöja sin skuta i Olympia‑hamnen. Ett par nätter låg Krupp von Bohlens stora lustjakt där och man kunde med en viss travestering använda kejsare Vespasianus i Rom ord när sonen klandrade honom för att lägga skatt på bekvämlighetsinrättningarna: ”Num odore offenderetur” - pengar luktar inte.

När de lotsar, som varje VIP‑båt skulle ha, fördelades fick vi lots­förmannen i Tallins hamn och vår båt skulle ställas till Estlands Radio‑, TV‑ och press­chefs, Aado Slutsk, förfogande, d v s vara en representationsbåt med vissa fördelar. En representationsbåt skall köra VIP:ar samt andra prominenta personer ut till tävlingsområdena och dessa skall dessutom bjudas på någonting. Vi fick en del förtäring ombordlastad varje morgon ‑ både starkare och svagare varor i fast och flytande form att traktera gäster med.

Efter ett par dagars vila skulle vi börja arbeta. Den första utflykten blev med ett antal fotografer, innan själva tävlingarna började, för att ta några bilder av Tornado‑klassen ute på Tallinn‑bukten. Just den dagen blås­te det 5‑6 m/sek, ett ganska lämpligt väder för Tornado, men inte för oss övriga. Vi försökte hänga med dem, men det fanns inte stora chanser. Trots att vi gjorde omkring 15 knop i den ganska gropiga sjön så seglade de ifrån oss utan alltför större svårigheter. Det regnade och fotograferna hade stort besvär med att hålla objektiven rena från vattenstänk.

I stort sett hade vi bra väder hela tiden, såväl vid överfarten som under vistelsen i Tallinn, enbart ett par dagar under själva regattan var det svårt väder. Det behöver inte blåsa särskilt mycket, kommer vinden från norr blir Tallinn-bukten snart ganska gropig. Det kan bli vågor på upp till 80‑100 cm höjd och då går det inte så bra att tävla med småbåtar ‑ inte heller är det särskilt angenämt att gå med motorbåt med lite fart.

Ytterligare en sådan dag upplevde vi ute på banan. Det kanske inte var så illa som det verkade just då. Anledningen var att vi kvällen innan hade varit bjudna på en soaré med varieté i hotell Viru. Vi tog några snapsar till maten och senare träffade vi en fyra‑fem personer, som påstod sig vara historielärare men som knappast visste när slaget vid Narva ägde rum (när var det förresten?). Förmodligen var det statens folk i säkerhetstjänsten. Det blev en lång kväll och det började nästan ljusna innan vi var tillbaka till vårt rum. När vi skulle ut med båtarna gick vågorna fortfarande höga (inte bara på sjön), regnet piskade uppifrån och så fort båten gjorde lite fart stänkte det ordentligt även från undersidan. Kapellet måste vara på, rutorna immade igen och allting var fuktigt och svårhanterligt. Det var så att man inte kände sig särskilt "sjövärdig".

Den första seglingsdagen fick vi ombord chefen, Aado Slutsk med sina gäster, ett charmerande franskt par som senare bjöd oss på en cocktail i Press‑Centret. Aado Slutsk talade en alldeles utmärkt tyska och ganska bra franska, det visade sig att han i sin ungdom hade varit åtskilliga år i Paris och Berlin. Just den dagen råkade vara som beställd för ut­flykter: knappt någon vind och ingen sjögång. För seglingarna var det naturligtvis inte så bra. Katamaranerna kunde göra en viss fart, de andra båtarna rörde knappt på sig och det var nära att de skulle få släpas tillbaka till hamnen. Vi gjorde en sväng kring seglingsdistanserna, mest blev det dock en nöjesutflykt. De franska gästerna var inte sär­skilt båtintresserade, de var antagligen bjudna till Olympiaden som representanter för "broderpartiet", nästa dag skulle de resa till Kiev för att se på fotboll. Senare fick vi reda på att mannen var en bror till ledaren i det franska kommunistpartiet.

Förutom VIP:arna hade vi en hel del folk från den sovjetiska nyhetsbyrån "Novosti" och en av dessa visade sig vara mycket mer intresserad av "Flavia" än av seglingarna. Lyckligast var han när han fick styra båten och dra på allt vad maskineriet, anständigheten och hänsynen till de övriga trafi­kanterna bjöd. Han var så intresserad av detta att jag inte kunde låta bli att sätta på honom min reklammössa med texten "Flipper" på. Senare kom han och ville ha lite dekaler med "Flipper"‑sälen för att sätta på sin egen båt, som han sade sig ha någonstans på Moskva‑floden. Hans fotograf hade en Hasselblads-kopia och klagade över att inte hans landsmän hade lyckats något vidare bra med kopieringen. Det var en Hasselblad med ridåslutare och han berättade att de sovjetiska "kopisterna" inte hade lyckats få ridån att gå jämnt. Den rusade i början och saktade ned mot slutet, exponeringen blev ojämn över bildfältet. Det var särskilt märkbart vid färgfotograferingen. Han fick låna min Hasselblad med 150 mm objektiv för att få riktigt bra bilder.

Arbetstiderna var ganska lindriga, men det var inte några svårigheter att få dagarna och kvällarna att gå. Vi tittade på stan´ och ibland försökte vi komma in på en krog, men trots att det var relativt lite folk kvar i stan´, var restaurangerna för det mesta nästan alltid fullsatta. Efter några dagar blev vi dock bekanta med en man ur administration och han visste (på grund av sitt yrke) var alla företags‑ och förenings­klubbar och barer var. Vi upptäckte att det fanns en hel del "halv­hemliga" sådana, där man kom in om man visste vilken dörr som ledde dit och vem man skulle fråga efter. Dessa dörrar hade aldrig några skyltar.

En förmiddag, medan vi väntade på dagens gäster, såg jag en skara svartklädda män i närheten av regattakontoret. När jag tog upp kikaren för att titta lite närmare på vilka det var, fann jag att det var min ”vän” Storamiralen av Sovjetunionen Sergei Georgievitj Gorsjkov med följe. I september 1978 var han på besök i Sverige. Antti Nordberg, Dan Nosell och jag tjänstgjorde som tolkar under den vistelsen. Jag skulle naturligtvis hälsa på honom, tänkte jag. Dagen var ganska het, och jag hade bara badbyxorna och identifieringsbrickan på mig, han och hans män var i full ornat, i svarta uniformer behängda med ordnar och utmärkelser. Jag hade inte tid att klä mig i någon paraduniform, drog bara på en tröja med "Flipper" på. När amiralen passerade i närheten av oss stegade jag fram och hälsade:

- God dag, herr amiral! Kan jag få bjuda på en sjötur med motorbåten? Den rymmer visserligen inte hela sällskapet, den är något mindre än jagaren "Småland", som amiral Lundvall bjöd er på en sjötur med på Horsfjärden, men om vi lämnar alla kommendörkaptenerna i land så kanske det går bra".

Han hade naturligtvis vissa igenkänningssvårig­heter, han hade sett mig enbart i uniform, en halvnaken civilslusk är en synnerligen ointressant person för en militär.av hans rang. Något förbryllat tittade han på mitt identitetskort, kände så småningom igen mig och sade:

- "Jasså ni är kapten på er egen båt nu. Men antingen ska alla med eller också ingen - "vse ili nikto!"

Jag såg i andanom Flavia sjunka inne i hamnbassängen under tyngden av sex-sju stadiga kommendörkaptener så det blev inte någon utflykt med amiralen och hans följeofficerare. Det hade jag ändå knappt räknat med.

Fjorton dagar går ganska fort även när det är lite arbete och mycket fritid. Några pengar tjänade vi inte på vistelsen, men vi hade sett den XXII Olympiska regattan från första parkett, blivit solbrända och haft en ganska trevlig semester med ester, finländare, svenskar samt en och en annan ryss.

Ett faktum var att det var ovanligt få ryssar inblandade ‑ i alla fall i den synliga delen. Den "osynliga” delen fick vi känna på en av de första dagarna, när vi hade förtöjt båten och lämnat den i milisernas händer i den på nätterna hermetiskt tillslutna hamnen. Under natten hade "någon eller några" varit och besökt båten och rotat i dess papper. Jan Åke ilsknade till och gick till direktören för att klaga och menade att om det finns bevakning utsatt så skall båtarna få vara i fred, annars blir vi tvungna att över­natta i dem. Jaha, sade esterna, men "de gråa" rår vi inte på. Vi kunde naturligtvis gå till milischefen med klagomål, men helst såg de att vi inte gjorde det, de skulle själva få en del av obehaget.

Ockupationsmakter är sällan välkomna, trots alla vackra ord om för­brödring mellan folken. Knappast var svenskarna det under stormakts­tiden, inte tyskarna under andra världskriget och antagligen minst av allt ryssarna nu. Vi fick ofta höra uttrycket: "Det är trevligt att umgås med vita män, man kan diskutera och vädra sina åsikter utan att behöva vakta sin tunga." En svensk tidning, som jag "be­ordrat" en miliskapten att gå in och skaffa i det förbjudna press­centrum, blev hett stoff, alla ville att vi skulle översätta artiklarna.

Språket var huvudsakligen estniska, finnarna hade en fördel och kunde utan några större svårigheter umgås med "infödingarna". Vi klarade oss bra språkligen. Jag kunde de lokala ”lingon”, finska och ryska samt hyfsat tyska. Jan Åke talade ryska och italienska. De flesta lotsar talade tillräckligt bra engelska för att kunna göra sig förstådda med svenskarna, men det fanns ett undantag. En av lotsarna, en ryss, till skillnad från de andra lotsarna som var ester, var av allt att döma tillsatt av myndigheterna utanför regattan och kunde i stort sett endast sitt ryska tungomål. Han var marinofficer och den ende som under regattatiden fick "känning" med sjön, under en häftig manöver ramlade han i. Manövern var kanske något omotiverat, men som besättningen på den finska båten sade:

- Man kunde inte låta bli att se honom ramla i plurret när han stod så fritt uppe i fören.

Efter två veckors vistelse i Tallin tyckte jag mig förstå att över­hetsspråket inte är särskilt populärt. Flertalet av den infödda be­folkningen skulle inte klara Tolkskolans examination och ”Sigge” Sigvard Lindkvist, huvudläraren på Tolkskolan i Uppsala, skulle gråta av förtvivlan. Om det hörde till god lokal ton, eller om det var brist på intresse ‑ ett är dock säkert ‑ det går alldeles utmärkt att tala ryska utan några större hänsyn till varken kasus, genus, gerundium, perfektiva eller imperfektiva verb. Situationen tycks vara densamma i alla de randstater som jag har besökt. Sa fort man kommer utanför de större städerna är det ofta stora svårig­heter att klara sig om man inte behärskar det lokala tungomålet. I påfallande hög grad är exempelvis den kvinnliga delen ointresserad av ryskan. På en restaurang dansade jag med en kvinna som visade sig till­höra miliskåren. Hon var från de inre delarna av Estland och jag frågade henne hur hon kunde klara sitt arbete med så bristfälliga kunskaper.

- Det går alldeles utmärkt, svarade hon, "tjeferna" talar ju ryska.

Om utresan finns det inte så mycket att säga, bara att tullforma­liteterna vid utresan verkligen inte var mer än formaliteter, men så stod också självaste biträdande idrottsministern Maja Imelik på kajen och sade adjö till oss. Hon var en av dessa personer som gjorde sitt för att vi inte skulle tyngas alltför mycket av paragraferna.

Återresan bjöd inte på några större äventyr, inne i Ålands skärgård körde vi på en grynna och fick byta propeller. Några andra besättningar, som hade större erfarenhet av rysslandsresor, smugglade in en del spritvaror. Flipper-båtarna är tillverkade av glasfiber och smugglingen gick smidigt till. Förstärkningen av bordläggningen i Flipper-båtarna utgörs av ett fyrkantigt glasfiberrör - precis lagom att fyllas med ryska halvliterflaskor. Ungefär midskepps på båda sidor av båten hade vederbörande tagit upp hål för att stoppa i flaskorna, fyllt hela sargen med halvlitrar och för att inte tullen skulle reagera, limmat igen hålen så att ingen kunde upptäcka något konstigt med den sargen. Ett antal ölbackar inköpta i Tallin langades av på ett skär innan inkläreringen vid den finska tullstationen skulle genomföras. Det blev inte några större förtjänster, men skapade lite spänning i tillvaron.