Torpet Lilla Fredrikslund – 80

Vår generation tillhör fortfarande landsordsbor - såväl Ann-Mari som jag är födda på landet och har aldrig blivit helt stadsbor, det finna alltid en viss längtan till landet och till de något primitiva levnadsförhållanden som råder där. Varför skulle man annars flytta ut till landet med alla de besvär som det in­nebär, man kunde bo i sin sköna stadsvåning, må bra och göra just ingenting. De tidigare åren hade vi varken tid eller pengar till något sommarnöje och tanken på att skaffa sig något sådant började spira först när barnen hade lämnat oss och det ekonomiska läget kom någorlunda under kontroll. I själva verket är 50-årsåldern alldeles för hög ålder för att skaffa sig en sommarstuga, men vi var rätt friska och hade ingen tanke på vår ålder.

I slutet på 70-talet började vi något förstrött titta på sommarstugeannonserna, men under en ganska lång tid föreföll det inte finnas något som skulle intressera oss. Det fanns en hel del erbjudanden i sommarstugeområden, men bara en modern sommarstuga med några hundra kvadratmeters tomt föreföll inte alla intressant och vi var väl inte helt tända på att skrida alltför fort till verket eftersom pengar egentligen fattades till företaget. Vi hade ett bostadssparkonto på maximibeloppen 30.000 SKR och på detta skulle vi kunna låna lika mycket från banken, men någon vidare stuga att tala om skulle man ändå inte få för den summan. Det gick några år och ingenting hände. Vi arbetade på som vanligt och jag "lekte" lärare på TBV, Studiefrämjandet och en del andra folkbildningsförbund. Några större pengar blev det inte av det, men sparbeloppet växte dock undan för undan. När man har nått en viss ålder minskar behovet av att köpa prylar och vi hade i stort sett vad vi behövde, dock ingen sommarstuga.

Någon gång på hösten 1979 var jag på en Studiefrämjande-kurs för invandrarlärare i Eskilstuna när kollegan på Studsvik, Nils Lundgren, hade ringt och talat om för Ann-Marie att det fanns en stuga till salu i närheten av Flen. Ann-Marie ringde upp mig och berättade om detta, jag fick tele­fonnumret till säljaren. På vägen hem åkte jag in till Helgesta, som stället hette, och träffade ägaren: Sten Sture Alexander Hummerhielm. Det visade sig vara ett gammalt torp som ägaren ville sälja. Han hade för några år sedan köpt Helgesta Gård och haft torpet samt ytterligare ett hus (förra ladugårdsför­mannens bostad) uthyrd, eftersom gården inte hade några mjölkkor och någon extra personal behövdes inte. Uthyrningen var väl inte någon bra affär längre så nu var både torpet och det andra huset till salu.

Torpet visade sig vara ett hus av soldattorpmodell, sådana som byggdes under indelningsverkets tid, och bestod av ett kök och en kammare samt en liten ingångshall med veranda. Totalytan är ca 37 kvadratmeter. Tomten var på nästan 3.000 kvadratmeter, hälften någor­lunda användbar slät yta, men en mycket stor del var översållad med stora stenar efter­som tomten vette mot en rullsten­sås. Även en större lada (ca 100 kvadratme­ter), som använ­des som vagnhall och garage, ingick i köpet. Den var mer eller mindre tom, bara några mellanväggar var uppsatta. Ytterli­gare ett litet skjul låg mitt i stenröset, men det var i ganska dåligt skick och kunde bara användas på sommaren. Torpet däremot hade en bra spis i köket och en kake­lugn i kammaren så där skulle man kunna vistas även på vintern, om man så önskade. 3-fas, 16 ampère var framdraget till huset och vatten fanns både inom- och utomhus. Vattnet kom från sjön Båven genom gårdens försorg. Det hela föreföll mycket lockande, här skulle man kunna sysselsätta sig både fram till pensioneringen - och en bra bit efter, om hälsan stod sig för oss.

Jag var inte den ende spekulanten. Även Vivi-Anne Englund, telefonissan från Studsvik, hade sett annonsen och var där med sin nya sambo. De tyckte dock att priset var något för högt för deras del sade Vivi-Anne, 150.000 SKR, och i själva verket även för oss. Tomten var ganska risig, den låg på en rullsten­såsslutt­ning och halva ytan täcktes av mycket stora stenar. Det verkade dock mycket intressant och jag sade till ägaren att jag skulle komma tillbaka med min hustru och vi skulle bese torpet närmare. Jag bad Nisse Lundgren komma med och hjälpa till med att undersöka huset för att se ifall det fanns några större dolda fel, Nisse hade mycket god kunskap om sådant, han ägde ett friköpt sommarhus från Rockelsta Herrgård.

En närmare undersökning visade att det mesta var i sin ordning, huset föreföll inte ha några större skavanker, och uthu­set var ganska nybyggt, plankorna var fortfarande vita. Där skulle man kunna inrätta några rum att ha barnen eller andra gäster i.

De skavanker som man kunde se var kanske att skorstenen var i dåligt skick och taket behövde läggas om. Enligt ägaren, greve Sten Sture Hummerhielm, skulle dock sotaren ha varit och tryckprovat skorstenen, så att eldstäderna var i sin ordning och kunde eldas i.

När jag tillsammans med Ann-Marie hade tittat på huset, tyckte vi båda två att detta var någonting som skulle passa oss bra. Huset låg vid en allmän väg, vid första påseende kanske något för nära vägen, men trafiken skulle inte vara störande, enligt Hummerhielm, det var mest på sommaren som en och annan bil körde förbi. Väg 604 är en mindre väg som skär av en triangel från Eskilstuna-Nyköping och Södertälje-Norrköping och torpet låg precis på halva sträckan, 300 meter från Södermanlands största sjö Båven.

Nu fick vi huvudbry med finansieringen. Hur skulle det ske? Något överflöd på pengar hade vi verkligen inte. Vi hade lyckats spara några tiotusental kronor, hade 30 tusen på bostads­sparkon­tot och banken lovade lån oss ut lika mycket. Det fatta­des dock 70 tusen kronor till finansiering av köpet, men det löste sig. Hummer­hielm gick med på att ta emot en revers på 70.000 SKR mot +4% utöver diskontot. Vi hade kanske kunnat pruta något 10-tusental kronor, men vi tyckte att det var lika bra att avsluta köpet, torpet kunde annars gå oss ur händerna. Vi betalade 20.000 kronor i handpenning och skrev köpebrevet, torpet skulle övergå i vår ägo 1980-01-01, men vi skulle inte kunna ta det i besiktning förrän den 1 april. Den förre hyresgästen hade kontrakt till denna dag.

Nu var vi lyckliga ägare till 2750 kvadratmeter mark och jag satte med detsamma igång med att börja odla marken. Den enda uppgrävda delen var en liten kryddplätt framför sov­skjulet, resten var förfallet och jag hade ett drygt arbete med att gräva upp den plätt som låg mellan huset och vägen. Gräset hade växt länge och det var svårt att komma igenom med en spade. Jag grävde, svettades och när det blev för tröttsamt läste jag Singers .”Inspirationer”. Det tog åtskilliga timmar med svett och möda, men när våren kom kunde vi flytta in i torpet, fanns det nästan 100 kvadratmeter mark att odla grönsa­ker på. Marken hade legat i träda under många år och var ganska lerig, jag fick hämta flera lass med hästgödsel från en före detta smedja, som hade använts som ett stall, där man hade haft några ponnys. Någon mockn­ing hade inte skett på länge och fullvuxna hästar hade fått stå på knä i stallet för att inte slå huvudet i taket. Det kanske blev lite för mycket gödsel, den första som­maren växte potatisblasten så hög att det inte blev någon växtkraft kvar för knölar­na. Dessa var blott obetyd­ligt större än ärter.

Vid köpebrevuppgörelsen ville Hum­merhielm att vi skulle avsäga oss vatten­servitutet från gården efter några år, men det kunde vi inte gå med på, då skulle det inte bli något köp av. Det fanns inget annat vatten på torpet då, och om man skulle låta borra en djupbrunn (till vilken vi ändå inte hade några pengar) visste man ändå inte hur det skulle sluta. Södermanland har under istiden varit en sjö och en hel del saltvattenfickor finns under mar­ken. Risken för mycket järnhaltigt vatten låg också nära till hands. Våra farhågor har visat sig vara mycket grundade, grannen på Stora Fredrikslund borrade en djupbrunn några år efter att de hade förvärvat huset, men har inte någon glädje av djupbrunnen annat än de under torra år kan vattna gräsmattan och köksträdgården. Vattnet är starkt järnhaltigt och icke användbart.

Vi fick behålla vatten­ser­vi­tu­tet och tur var väl det.

Det fanns två vattenuttag - det ena utanför stuguknuten och det andra i stugans kök. Jag började med detsamma ordna med varmvatten till köket, men Ann-Marie tyckte att det inte behövdes.

- Vi har ju en spis i köket att värma vatten på, sade hon, det går alldeles utmärkt.

Jag gav mig dock inte, någon modernisering skulle vi ändå ha och vatten var det lämpligaste att börja med. Det är så skönt att komma in i köket och tvätta händerna i varmt vatten efter att ha arbetat ute i kyligt väder. En vat­tenberedare inköptes hos Friberg & Still i Nyköping och med kollegan Björn Grönroos hjälp gjordes installationen klar. Anordningen har fungerat utmärkt ändå för någon tid sedan. Plötsligt hade vi inget varmvatten och jag fick lämna alla andra sysslor för att få ordning på VV-beredaren.

Jag påpekade helt stillsamt för Ann-Marie om att nu kunde hon ju praktisera sina teorier om att värma vatten på spisen, som hon hade tänkt göra tidigare, men nu ville hon inte alls höra på det örat - varmvattnet skulle fram. Det var inte något större fel på VV-beredaren, termostaten hade slagit ifrån och det var bara att trycka in knappen på nytt.

Efter att ha tagit torpet i besittning började jag titta efter var jag skulle försöka gräva en brunn, för eget vatten åtminstone till husbehov skulle vi ha. Den första sommaren blev det inte så mycket gjort, jag började gräva i en liten sänka i den östra delen av tomten och den fylldes snart med vatten det verkade hoppingivande. Vi var inte så mycket på torpet just det året, det kom annat i vägen.

1980 var ett Olympiaår och en av elever­na från Tolkskolan i Uppsala - Jan-Åke Johnsson - ringde och frågade om jag ville följa med som be­sättningaman på hans Flipper 850 i Tallin. Det var ett 15-tal båtar som ryssarna hade hyrt in för att köra till och runt med honora­tiores under seglingarna. Inalles blev det 16 enheter, fördelade på Sverige och Finland - huvudsakligen Flipper 850 och Stormskär. Finland hade också ställt upp med en större, före detta fiskes­kuta, som var ombyggd till ett flytande kontor för en finsk kaffegrossist. Förbindelse med sina kunden höll han genom ett sofisti­ke­rat radionät, de forna lastrum­men var ombyggda till salong och sovrum - och naturligtvis fanns det även en bastu, annars hade det inte varit finskt.

Det blev lite trubbel när båtarna skulle ut. Ryssarna ville att vi skulle ha den sovjetiska röda flaggan i aktern, men det gick vi naturligtvis inte på med på, antingen respek­tive lands nationalitetsflagga eller också ingen­ting. När inte det gick ville ryssarna att båtar­na skulle flaggas med olympiavim­plar, men mot­stån­det blev lika hårt från vår sida, resul­tatet blev att vi seglade "ano­nymt".

Vid återkomsten från Tallin­regattan tog jag återigen itu med brunnen och hade en viss hjälp av Waldemar - min syster­son. Jag hade några månader tidigare sänt honom en inbju­dan att besöka oss i Sveri­ge och nu hade han fått tillstånd att åka. Jag hade grävt en del, men grävningen hade av­brutits med anledning av Olympia­den. Nu återtog vi grävandet, men det var före­nat med en mycket stor möda. Redan efter en halv meter stötte vi på en sten.

- Nåja, tänkte jag, det får väl bli att borra ett hål och för­söka spränga den. Från mina arbetsår med Ann-Maries farbror Sten Christi­ansson hade jag en ganska god erfa­renhet med hantering av borrag­gregat, stubin­tråd och dynamit. Värn­pliktstjänstgöringen vid Kustartil­leriet och Marinen hade också bidragit till att öka kunskaperna i sprängteknik, varje värnpliktsom­gång hade till uppgift att bygga några nya värn, på den tiden talade man inte mycket om strandskydd ännu. Genom en av grannarna kunde jag från Nyköp­ings Gatu­kon­tor hyra en Cobra och polisen var väl­villig nog att ge tillstånd till inköp av 5 kg dynamit, några tändhattar och åtskilliga härvor krut­stu­bin. När jag hade sprängt bort stenen och forslat bort en del av skrävlet visade det sig att det fanns många fler stenar under. Det blev ett sprän­gande på helgerna och fru Hum­merhielm sade vid ett tillfälle att de visste när vi var på torpet för då skakade marken med jämna mel­lanrum.

Det var hårt arbete. Tom­ten gränsar till en rullstensås och platsen för brunnen ligger bara ett par-tre meter från åsens avslutning mot plan mark. Vatten rann dock till nästan hela tiden och det sporrade oss till att knoga på. Tyvärr så hade Nykö­ping fort­farande Cobror av den gamla typen och ibland gick det för mycket tid åt att få dem till att fungera. Nu arbetade jag med Ann-Marie som hantlangare hösten -80, hela somma­ren -81 och en del av året -82. Jag sprängde och lastade sedan skär­vorna i en hink, som Ann-Marie fick dra upp och tömma i när­heten. Det var ett drygt arbete för båda två och när brunnshålet så småningom blev när­mare 4 meter fick jag rigga upp en liten elektrisk lyftanordning, Ann-Mari orkade inte med att hissa en hink med sten hela vä­gen. Vi kan nog säga att vi har lyft brunnens dubbla volym sten med i stort sett armarna. Sprän­garbetet gick rätt bra, men det är aldrig helt riskfritt och vid ett tillfälle höll det på att gå galet.

Jag hade borrat, laddat med ett par "dynamitgub­bar" och tänt på. I regel arbetade jag med 50 cm tändstubin så att jag hade ca 1 minut på mig att klättra upp och dra stegen med sig. Eftersom brunns­hålet låg längst bort från husen och jag arbeta­de med rela­tivt små laddningar ansåg jag att någon täckning inte behövdes. Jag klättrade upp och gick bort en bit i väntan på explosio­nen. En väntan känns alltid lång och nu blev den längre än någonsin. Jag tittade på klockan, en minut hade gått men ingenting hade hänt. Enligt militära regler får man vänta i ca 10 minuter innan man går fram. Jag väntade i 10 minuter, men fortfarande ingen smäll.

- Du går inte dit! sade Ann-Marie.

Det var dags för eftermiddagskaffet och Ann-Marie ropade att kaffet var klart. När vi hade suttit vid kaffebordet ytterligare i tio minuter small det plötsligt av. Det kändes lite kusligt och jag har ännu inte fått någon förklaring på hur en "hjärttråd" i tändstu­binen kan hålla på och glöda så länge och sedan tända krutet igen. Stubinen var garanterat ovikt, man bär hela härvan kring halsen och aktar noga att böja för skarpt eller skada den på något sätt.

Efter många dagars möda hade vi äntligen ett stort hål gapandes intill björkarna och vatten rann till den hela tiden. Det hade hunnit bli sommar 1982 och vi var rätt trötta på sprängandet. Det var också dyrt att hyra en Cobra och eftersom den inte alltid funge­rade tillfredsställande beslöt vi att nu fick det vara nog med djupet. Jag gjorde i ordning botten och beställde brunns­ringarna. För att få en reservoar av hyfsad storlek beslöt vi att ha 120 cm ringar, det skulle ge bra utrymme i brunnen både för vattnet och för arbetet med sugledning och bottenventil. Enstaberga Cementgjuteri kom med ringarna och vi placerade dem i hålet. Efter att ha tagit hål för rör och gjutit in ett antal stegar i väggarna var det dags att börja ösa sand. Trots att det mesta materialet som hade tagit upp ur hålet bestod av stenskärvor så blev den uttagna materialvolymen ändå nästan dubbelt så mycket som själva brunnen utgjorde och nu skulle den volymen fyllas med sand för att tjänstgöra som ett filter. Det blev nästan lika drygt arbete att ösa igen hålet omkring brunnsringarna som att ta upp, bara det att jag kunde göra detta ensam, utan att Ann-Marie behövde vara med. Med den översta ringen någon decimeter över mar­kytan och ett stort sandlager omkring ringarna kunde vi påräkna en viss filtreringseffekt. När den finkorniga leran, som fanns i vattnet, hade sjunkit tog jag ett prov på vattnet. Ulo Teder på röntgen i Studsvik gjorde en vattenanalys och kunde konstatera att kvalitén var alldeles utmärkt. Det var bara några ppm mangan som det var för mycket av, för övrigt var vattnet bakteriefritt och hade en bra sammansättning. Så stora mängder vatten har brunnen inte gett, men med en smula sparsamhet har det alltid räckt över hela sommaren. Visst borde brunnen ha blivit något djupare och jag har ibland funderat att ta upp ring­arna och spränga ett par meter till, men det blir nog inte av. I november 1982 kunde vi för första gången ta ett bastubad på tor­pet. Slad­dar, vattenslangar och avloppsledningar hängde fortfaran­de här och där, men bastun fungerade och det kändes verkligen skönt att svettas ut, tvätta sig ren och bli som en ny människa efter dagens svettiga sysselsättning. Det blir man efter bastun, sedan får några okunniga profeter säga vad de vill.

Stora Fredrikslund, en tvåvåningsbyggnad ett 50-tal meter från vårt torp, var också till salu. Huset hade stått tomt en tid. Det köptes 1982 av ett stockholmskt bygg­nadsingenjörspar: Gunilla Waldemar och Tonny Svensson. Den första tiden bodde de kvar i Stockholm och kom till landet endast under veckosluten, men efter någon tid sålde de stockholmslägenheten och flyttade in för gott i den forna förmans­bostaden. De lät borra en djupbrunn några år senare, med de hade otur med det. Vattnet är starkt järnhaltigt och det går inte att använda det ens till tvätt, bara till att bevattna gräsmattor och trädgård. Djupbrunnen (40 m) har varit i gång i flera år nu, men vattenkvalitén har tyvärr inte blivit bättre. De får installera en fällnings- och reningsanord­ning innan vattnet blir brukbart som hushållsvatten.

När vår brunn började fungera lade jag om vissa ledning­ar. Det gamla uttaget vid torpets gavel grävdes fram och med Björn Grönroos' hjälp kopplades brunn­svattnet in till köket och servi­tutvattnet från Båven fick användas till trädgård, bastu och bilt­vätt.

Är man född i bastun i Ryssland och bott i Finland innebär det vissa förpliktelser mot kroppen, man kan inte i längden tänka sig att bo på landet utan bastu. Nu när brunnen var i funktion började jag snegla på det lilla skjulet - det skulle kunna bli en bra bastu, men det skulle krävas mycket arbete. Skjulet hade snedtak, golvet hängde något löst och ut­rymmena var i minsta laget. Ibland förvånas man över byggarnas be­teende. Här fanns en oändlighet av stenar men likt för­baskat hade byggarna lyckats lägga den ena skjul­hörnan på bara marken och den hörnan var det inte mycket med nu. Det gällde dock att få igång en någor­lunda fungerande anlägg­ning så hörnan fick tills vidare vara. Vi rev bort golvet, lyfte upp stugan med hjälp av på Studsvik lånade domkrafter och göt nya grundpelare. Efter några vecko­sluts arbete var bastun någorlun­da färdig och vi reste till Adelsö - där var det ett begagnat bastuag­gregat till salu. Det kostade 400 kronor plus arbete, rördragning, en ny el-ledning samt ett av­loppsrör (från tip­pen i Studsvik). Över­hu­vudtaget har Studsvikstip­pen bestått med rätt mycket utrustning till torpet. Vv-beredaren är från en högvacuum-högtemperaturugn i vilken Allan Brown och jag kokade bort en urankuts vid ett tillfälle. Det egentliga ändamålet med för­söket var att göra spänningsmätningar under sintring, men tittglaset blev undan för undan belagt med kondens och temperatur­mätaren visade fel. När vi upptäckte felet hade en kuts på några gram kokat bort och resterna av den satt på ugnens väggar i form av ett mörkblått skikt. Det blev ett drygt arbete att göra rent inne i ugnen. Senare överläm­nades ugnen till Natur­veten­skapliga Forsk­nings­labo­rato­riet i Studsvik (efter att våra öv­ningar tog slut när bränslet till de svenska reaktorer­na blev färdigt) ville de inte ha Vv-beredaren. Jag lade undan den i källaren och bara några månader senare köpte vi torpet och be­redaren kom till användning. Den har tjänat oss i snart tio år och värmt upp duschvatten till åtskilli­ga bad.

En människa med lutheransk uppfostran (om även något brist­fällig sådan) är aldrig riktigt nöjd. Vi lider av Luthers tes: ”Ora et labora” (bed och arbeta) eller dess längre variant: ”Qui orat et laborat coer levat ad Dieu con manibus” (Den som ber och arbetar lyfter sitt hjärta till Gud med händerna). Nu fungerade brunnen och bastun, men vattenpumpen förde ganska mycket oväsen. Det var en Perfecta-pump med ett keramiskt vinghjul och efter­som det inte fanns något hydrofor till den så tjöt den till varenda gång man tappade vatten i köket. För att råda bot på oväsendet beslöt jag att gräva en liten grop under bastun och placera pumpen där, samt isolera den en smula för att få tyst på oväsendet. I den lantliga ron vill man inte ha annat än naturljud: kråkans kraxande och de övriga fåglars kvittrande.

När jag hade grävt såpass att pumpen nätt och jämnt rymdes i gropen kom jag underfund med att det skulle bli ganska besvärligt med servi­cen av den. Lika bra att gräva en aning djupa­re så att det kunde bli ståhöjd. Sagt och gjort. När jag hade kommit ned till midjehöjd och slagit huvudet ett par gånger mot golvbjälkarna beslöt jag att göra något riktigt radikalt och gräva upp en riktig källare under hela det lilla uthuset.

Allteftersom grävandet försiggick slog jag ytterligare några gånger huvudet i golvbrädorna och ett nytt beslut växte fram. Varför skall jag ha det störande huset ovanför mig när jag gräver? Det skulle ju gå mycket bättre om jag tillfälligt flyttade bort hela huset så att marken blev fri. Mycket lägligt till detta tillfälle hade Televerket varit utmed vår väg och bytt ut den vanliga tele­fonkabeln mot en nedgrävd glasfiberdito. Det låg ett antal stolpar utmed vägen som grannen skulle få ta hand om (han hade börjat få funderingar på att bygga till några rum). Jag fick låna stolparna, hämtade ånyo domkrafterna, lyfte upp skjulet på stolpar­na och drog iväg med kabeldragaren "Tirfort" och Ann-Maries hjälp skjulet en 6-7 meter österut. Det var bara att förlänga el- och vattenled­ningar, avloppet fick tillfälligt gå ut direkt i marken, för har man en bastu skall man också bada. Nu var det inga hinder i vägen och det var bara att gräva. Man växer med sina uppgifter och uppgifterna växer med en, målen avlägsnar sig mer och mer samt blir vidlyftigare och vid­lyftigare. När jag nu ändå höll på och skulle gräva en källare då var det väl lika bra att göra en rejäl, stor källare och bygga till skjulet. Nu hade planen på en källare mognat och jag såg redan i fantasin en flera meter bred (för att inte tala om längden) källare med gott om utrymme för pump, Vv-beredare och övrig sanitets- mm utrustning.

Viljan var god, men de praktis­ka hindren reste sig i form av stora sten­bumlingar framför, bakom och under skjulet. Marken bestod för övrigt av hårt packat pinnmo och spaden ensam gjorde ingen nytta. Det mesta fick huggas loss med korpen innan man kunde skyffla ut jorden och ibland kände jag mig som en gruvarbe­tare. Återigen kom Cobran och dynamiten väl till pass. Om jag inte minns alldeles fel så sköt jag en 4-5 skott under bastun för att få dela på de stora stenarna. Delvis hade jag redan rensat upp ganska bra omkring det blivande hygien­huset, men det visade sig att i marken fanns det rätt många stora stenar. Allt eftersom gropen blev djupare och större blev det svårt att bli av med jorden och vi var tvungna göra en upp­fodrings­anord­ning i form av skottkärran som Ann-Marie fick dra upp med hjälp av en liten telfer, allt medan jag gick och höll i skaklarna för balansens skull.

De vidlyftiga pla­nerna bara växte, och de växte till den grad att vi inte blev färdiga den somma­ren med nå­gon källa­re, utan gropen fick stå där vattenfylld på vintern. Under vin­tern mogna­de planer­na på att bygga en rejäl anläggning. Det var trå­kigt att trans­portera smutsiga kläder till Nyköping och tvätta dem där. Varför inte utvidga hygienhuset till att omfatta även en tvättstuga? Begagnade tvätt­maskiner var det just inte någon brist på. Därmed var planen utvidgad ytterligare och när våren kom satte vi igång vårt grä­van­de på nytt. Nu visade det sig emel­lertid att det inte gick att gräva mera i västlig r iktning, där var några träd i vägen och i den östliga riktningen låg skjulet i vägen. Åt gårds­planet kunde man inte flytta den och då åter­stod bara att flytta den upp mot åsen - 90 mot den föregående riktningen. Återigen kom domkrafter­na till användning och två telefon­stolpar till att lägga tvärs över de tidigare och lyfta skjulet upp på dem för att kunna dra bort den från sin nuvarande plats. Det gick bra denna gång också.

Nu var det fritt fram för att sätta igång den riktigt stora grävningen. Här skulle det bli en källare både under bastun och under tvät­trummet! Så fort jag hade satt hackan i marken upp­enbarade sig några hinder i form av stora stenar. Dynamiten var det enda som rådde på dem och under hela sommaren pågick det ett visst sprän­g­arbete. Naturligtvis borde jag ha beställt en grävmaskin, då hade arbetet blivit gjort på några timmar, men efter­som idéerna kom med ett visst tidsmellanrum (jag skulle ju egentligen bara göra ett litet hål för pumpen) insåg jag inte arbetets omfattning och bedrev grävandet mera som andra bedriver joggning eller något annan sport.

När torpet stängdes för vintern fanns det ett ganska stort hål intill bastun och flera stora jordhögar omkring hålet.

På våren satte vi igång med att gräva igen, men hindren var många: hård pinnmo, stora stenar mm och arbetet skred inte fram särskilt fort. Mot slutet av somma­ren var dock hålet så stort att vi började tänka på fort­sättningen. Min ingermanländske skolkamrat Toivo Kiiski var murare och han lovade att komma och hjälpa till med murningen, men när det överen­skomna tid­punkten inträdde, ringde han och meddelade att hans hustru hade blivit sjuk och han kunde inte komma. Nu var goda råd dyra, vi ville inte ha hålet i dess nuvarande skick kvar över vintern. Vår granne Tonny föreslog då att han skulle hjälpa oss med att gjuta åtminstone grunden. Jag hade förberett gjut­ningen ganska väl, det låg ca 15 cm grov­singel i botten, mycket sand ovanför det och allting var klart att börja blan­da cement. En söndagsförmiddag framemot hösten sattes cement­blandaren igång och gjut­ningen började. Tonny hade satt upp botten­ramen och arbetet kom igång riktigt bra, vi gladdes redan åt att äntligen skulle vi kom­ma fram en etapp på källar­byggandet. Men säg den lycka som varar! Bäst som vi höll på blev det åskväder och ström­men försvann (för första och enda gången hittills). Det gick flera timmar utan att ström­men kom tillbaka och Tonny före­slog att vi skulle fortsätta på mån­dag­kvällen, men jag tyckte att detta arbete skulle göras färdigt och vi satte oss att tålmo­digt vänta på att strömmen skulle kom­ma tillbaka. Det dröj­de en 5-6 timmar innan strömmen kom och då var dagen långt liden. Det var också ganska sent på hösten. Arbetet återtogs och ljuset började försvinna. Jag riggade upp belysning och lite regnskydd (det regnade fort­farande) och den andra hälften av bot­tenplat­tan till källa­ren göts i halv­mörker och vi blev inte färdiga med arbetet förrän närmare midnatt. Det inte bara regna­de, det blåste också ganska kraf­tigt och jag vågade inte låta någon pre­sen­ning ligga som skydd över gjut­ningen med risk att den skulle ramla ned och lägga sig i ce­men­tet. Regnet sköljde bort ce­men­tet från ytan och golvet blev gan­ska skrov­ligt, men ett golv blev det i alla fall, men in­monterad avlopp.

Eftersom Toivo inte kunde kom­ma var vi tvungna att mura upp väggar­na också. Åter­igen hjälpte Tonny oss med förbe­redelserna och vi satte igång. Det var en regnig höst och det torka­de då­ligt, de 13 skiften, som vi var tvungna att mura, tog oss en hel vecka. Oerfar­na som vi var ville det inte gå särskilt fort, men färdigt blev det och på lång­väggarna blev inte krök­ningen mera än ca 5 mm. Inte dåligt för att vara första gången - tyckte vi åt­minstone själva. När muren hade torkat skulle bastun flyttas upp på den och det blev ett ganska be­svärligt arbete. Bastun låg på sina tele­fonstolpar och muren stack nästan en halv meter högre upp. Jag ville ha full ståhöjd och lite till i källaren. Med kollegan Rune Lund­qvists och Ann-Ma­ri­es hjälp hissade vi upp bastun och lyckades fak­tiskt utan alltför stora be­kymmer få den på plats.

Vid ett tillfälle slant skjulet en smula och törnade mot källar­väggen, men den höll. Efter en stunds nya ansträngningar och uppallningar kun­de vi skåda resul­tatet av våra strä­vanden, äntligen satt skju­let på den avsedda platsen och vi kunde tillfälligt andas ut. Nu fick vintern komma för mera hann vi inte under denna bygg­nadssä­song. Vi täckte den öppna delen av muren med presenningar och lät den vara för till­fället. När vintern kom och jag inte kunde arbeta ute blev det dags att ta itu med Tonnys ritnin­gar (han är speci­a­list på halvfabrikat och hade gjort ritningar­na för tillbyggnaden färdiga). Jag fick låna hans garage och där snickrade jag ihop takstolarna och väggarna.

Våren kom med torrt och bra väder för byggandet. Vi lyckades samla in några entusiaster: Marias sällskap Juha, Stor-Anders, och sonen Tomas. Det tog längre tid än vad jag hade tänkt mig, men på söndagsefter­midda­gen var väggarna uppe och takstolarna samt en del takläkt på plats och för att det inte skulle regna in drog vi en presenning över taket.

Efter några veckoslut var taket klart och en del väggläkt uppe, men det dröjde några månader innan hela huset var klart med väggar och allt. Huset är väl isolerat och nu behöver vi inte annat än stänga och släppa ut vattnet som är ovanför källarnivån. Tempera­turen i källaren har inte understigit +3C under de gångna vintrarna. Till en början hade vi vissa svårigheter med fukten - det första året stod det 5 cm vatten på källargolvet, men i sam­band med en senare omläggning av av­loppsledningar­na lät jag gräva en kanal mellan torpet och bastun, sedan dess har det varit hel­torrt i käl­laren och jag kan förvara fuktkäns­liga verktyg där nere utan att de rostar.

Det tog lite tid innan jag kom underfund med de slut­giltiga placeringarna av vattenpump, hydrofor och vv-beredare. Nu är dock allting på plats och har fungerat till­fredsställande under flera år. Till en början an­vände vi oss av Perfecta-pump, senare fick jag fatt i en gammal 3-ringars vattenpump och efter renoveringen och lagerby­tet (med Kent Johans­sons hjälp på ACL-verkstaden i Studsvik) har pum­pen fungerat utmärkt.

Hydroforkärlet var till en början en 50 liters bytta från Studsvik, senare lyckades jag få fatt på ett rostfritt tryckkärl med ca 150 liters volym som efter diverse ändringar (pås­vetsning av nivåin­dikeringsröret) har blivit en utmärkt be­hållare.

I och med att bastun blev in­stalle­rad - med vattenvärmare - blev det lite pro­blematiskt med elektriciteten. 16 ampère-säkring­arna ville inte riktigt räcka till, ibland fick jag halvnaken springa ut till säkringslådan på stolpen och byta säkring under badandet. När bastun och varm­vattnet var på gick det väl någorlunda, men när Ann-Marie satte på ste­kugnen också, blev det i regel lite för mycket och en fas försvann. När jag hade retat mig tillräckligt många gånger på detta skred jag till handling och gjorde om ba­stuns elektriska. Nu förreglas den ena värme­patronen när bastun är på, inte heller kan man tvätta samtidigt som man badar bastu - dess­utom är det nu en mjuk­startare på vatten­pum­pen och allting är frid och fröjd. Med dubbla värmepat­roner i varmvatten­beredaren går det mycket fort att få upp vatten­temperatu­ren, det tar bara ett par minuter efter påslaget, man hinner just klä av sig. När bastun är på för­reglas den ena patro­nen och det tar lite längre tid.

Det skjul, som nu utgjorde en del av bastun, hade haft snedtak så att man inte kunde sitta upprätt i den nedre delen av laven. Detta byggde jag över vid utbyggnaden och på vin­tern 1987 fick jag hålla på med att ta bort sneddheten och lyfta upp taket till ordinarie höjd. Efter att bastun blev färdig före­slog Rune Lundqvist att jag skulle sätta upp en skylt:

"Att bygga är stort, att bygga svart är större", med hänsyftning på att detta i princip var ett svartbygge, lagen mildrades först några år senare.

Stenarna älskar mig. Torpet står inte precis på sanden, var man än sätter ner spettet klingar det till. Den norra delen av tomten vetter mot en rullstensås och är fylld med stora stenbum­lingar. Några stack­ars plom­monträd hade kilat sig mellan stenarna, men det var förenat med livsfara att gå där. När brunnen blev färdig började ett drygt arbete med att rensa tomten, först med hjälp av kabeldra­ga­re, senare med en 400 kg De­mag-telfer och när inte heller det räckte till och de återståen­de stenarna var för stora lycka­des jag få fatt på en 2.5 tons telfer. När O-effekts­reaktorn i Studsvik lades ned blev det mycket utrustning över. Två telfrar låg i åtskil­liga år i kallförrå­det bakom verksta­den och nu skulle förrådet rensas på allt som hade legat för länge. Jag fick nyss om det och räddade en telfer. Traktorföraren Tomas Skeppare tog telfern upp till ACL:s (Aktiva Centrallabora­toriet) verkstad. Jag tvättade av telfern med dejonat och lät den sedan torka i en veckas tid. Efter att ha kopplat på elströmmen gjorde jag en provstart – och säkringarna gick. Bromsen på telfern hade beckat fast ordentligt under de sju åren ute i regn och rusk. Jag fick lossa den ena gaveln och knacka loss ankaret med bromsen. Nu gick det bättre och jag har med den dragit bort närmare hundratalet ton sten upp till el-linjen. Där ligger ste­narna som en barriär mot de kallare norra vin­darna. Många stenar är dock kvar på tomten, det får bli en andra etapp i för­flytt­ningen något senare.

Rune Lundqvist är inbju­den hit för att hjälpa till och då brukar, vi drar bort några högar i taget. Efter några år skall det väl bli helt rent här i närhe­ten.

Torpet är gammalt och en del faciliteter har börjat säcka ihop. Hös­ten 1989 var det dags för ett nytt stort arbete. Nu skulle det dras en ny avloppsledning, den gamla började bli be­tänk­ligt tät och avrinningen dålig. Nu var det ett såpass stort arbete att det inte lönade sig att hålla på med att gräva för hand och Roine Knutsson från Sparreholm inkalla­des för att göra arbetet för 200 kronor i tim­men. Den gamla brunnen mitt på gården fungerade i och för sig rätt bra, men av­loppsledningen var en cemen­trörled­ning av äldre datum och den hade täppts till ganska ordentligt. Ett stort dike påbörjades från avloppsbrunnen och det visade sig snart att det blev vissa svårig­heter med djupet. Jag hade köpt en trekam­marbrunn be­stående av två stycken 1200 mm cementcylindrar och dessa skulle nu grävas ned så att det blev fall även från bastu­källaren (som redan var på 2 meters djup). Det visade sig att här behövdes det också lite dynamit, både mitt för bastun och mitt för uthusets stora port fanns det stentrösk­lar. Roine Knutsson fick hålla på i 30 timmar innan vi kunde sänka ned septitankarna. Deras bottnar ligger på nästan 5 meters djup. Det räckte inte till med förlän­gningsrören, jag fick två rör från Tonny för att skarva med. Annars hade jag inte kunnat få den blivande täppan i någorlunda nivå. Från septitankarna går det två 10-meters rörlängder ut till maden, någon infiltrationsledning är ännu inte byggd. Vid drag­ningen av den nya avloppsled­ningen anslöt jag även uthusets pentry till den, när den någon gång blir färdig kan ätte­läggen eller andra besökare själva koka sitt kaffe och se på TV:n utan att Ann-Marie och jag behöver ha dem i fothalmen i stugan.

För ögonblicket håller Ton­ny och jag med att förbereda plats för en bilservice-brygga. Tomten sluttar starkt mot sydost och där har vi hållit på under några veckor med att gräva oss ned i all skrävlet (det har forslats dit vid sprängningen av Tonnys garage). Nu (1992‑07‑26) är vi klara med själva gro­pen och skall strax ta itu med att mura upp väggarna.

Ibland när jag tittar på det som hittills har åstadkom­mits så förefaller det inte särskilt mycket. Det var nog så att när vi arbetade här enbart lördag-söndag så blev det mera gjort än när man vistas här hela tiden. Den gångna sommaren har varit alldeles för varm och på dagarna har inte arbetslusten velat infinna sig. Vi har haft temperaturer på 30-32C och då har man inte lust till att röra sig för mycket, det blir mest till att sitta i skuggan, dricka saft och pusta i värmen.

Pentryt har legat för "fäfot" under en ganska lång tid och i vintras svällde tydligen en del takbrädor så att de buktade ut. Nu står taket uppallat med en domkraft och jag får ta itu med att spika fast brädorna ordentligt och göra ett par ventilations­hål i väggen.

Bilservice-platsen är så gott som färdig, idag (1992‑09­‑11). Vi har gjutit den ena sulan och inom de närmaste dagarna skall vi kunna köra upp bilarna på bryggan, byta olja, tvätta motorn och göra andra service-åtgärder utan att behöva ge oss iväg till någon bensinstation eller verkstad. Om 10.000 år, när arkeologerna gräver fram vår boplats, kommer de att undra över vad det är för en forntida grav de har hittat. 5 meter lång och öppen i ena ändan, fick inte hjältarna plats med fötterna?

Det har varit en del murningsarbete. Muren framför den västra gaveln har förfallit mer och mer, det blev dags att göra någonting åt det. Utrymmet mellan torpgaveln och muren har varit för smalt, pionerna har tagit mycket plats och det har inte gått att slå gräset där emellan. Meningen var att Rune Lundqvist och Leif Flygare skulle komma och hjälpa till med att bygga muren, de stora stenarna är något för stora för mig, även om jag ännu har rätt mycket krafter kvar och kan göra mycket tunga lyft, men nyförtiden känns det i både ryggen och huvudet.

Näst sista veckan i september -92 påbörjades dock arbeten med muren och efter ett par dagars hårt slit var grundstenarna lagda och rätade. Det fanns fortfarande en hel del stenar kvar uppåt backen, men de var för tunga att för hand lyftas in i skott­kärran. På något sätt skulle de ändå ned till muren och jag kom då på att spänna upp "Tirefort" mellan linden och asken, sedan hängde jag upp den lilla telfern och nu gick det mycket enkelt att lyfta upp stenarna in i kärran. På platsen gick det alltid att välta dem i lämpligt läge och montera in i muren. I ett par dagar höll jag sedan på att blanda cement och gjuta baksidan jordvallen, sedan blev det att mura. Till våren kan vi glädjas åt att kunna ordna en blomsterra­batt och en bit gräsmatta, som t går att slå med maskin.

Utrymmet har utökats och nu skall det bli gott om plats, vi skall till och med kunna dricka kaffe där. Några mindre förbättringar sker det hela tiden, men ibland ser jag tillbaka och förundras hur mycket det har blivit gjort under då gångna 10 åren när vi bara arbetade på helger och semestrar. Visserligen har vi fått ordning på ett rum till, ett kombinerar sovrum och pentry, det finns både kallt och varmt vatten - både från brunnen och från Båven. Arbetet med rummet låg i träda ganska länge, vi göt grunden för ett bra tag sedan, det var när mina syskon Lida och Karl från Estland var här tillsammans under 1989. Det sista året har det inte blivit alls lika stort tillskott av för­bättringar som under de gångna åren. Det är helt enkelt så att när man har all tid till sitt förfogande, men allting skjuts på framtiden, även när man inte har någon större framtid kvar. Vi har vår framtid i stort sett bakom oss. Det får vi inse och vara nöjda med. För min egen del ser jag det inte med beklagande. Trots vissa begynnelsesv­årig­heter finner jag själv att jag har haft ett gott liv med Ann-Marie. Pengar har det saknats ibland, men pengarna är inte den enda nyckeln till lyckan, "men även det andra kostar pengar", lär Marilyn Monroe lär ha sagt.

Maskinerna har krånglat, även gläsklipparen har börjat få någon slags ålderskrämpor och vill inte starta. Gräset blev extra långt innan jag fick tillfällig ordning på den, men den varade nätt och jämt tills gräset blev klippt. Strax innan den sista strängen skulle slås stannade apparaten och ville inte igång mera. På sensommaren 1993 var maskinen definitivt slut och vi köpte in en ackumulatordriven gräsklippare av märket Husqvarna. Den går riktigt bra, men den måste laddas mellan klippningarna, ackumulatorerna håller maskinen igång ca en timme, sedan får de laddas i åtskilliga timmar. Men vi har ju tid, behöver inte slå allting på en gång.

Nu (1993-01-01) har vi våra pensioner, de bara flyter in utan att vi behöver göra annat än att kvittera ut dem. Ibland har det blivit rätt bra tillskott på de extraarbeten, som jag har utfört för SKI, SSI samt TRC. Bäst ger de muntliga tolkningarna vid seminarier och liknande, även om det ibland kan vara ganska ”svettigt” i hjärnan när man skall tolka rysk-engelsk kärnkraftterminologi, men även översättningarna bringar in en hel del. Den positiva sidan med tolkningar är att när dagen är slut är också mödan slut, medan med de skriftliga översättningarna får man dras en längre tid. Anita Nilsson från SKI kom in med ett par översättningar som det var mycket bråttom med och vi kom överens om att jag skulle ta ut lite "maskineri" i form av en laser-skrivare. Det blev Laser-Jet M/4 med Postskript samt en Glasnost Cyrillic Library 2 (för att kunna skriva cyrilliska tecken). Nu är jag ganska välförsedd med utrustning, en annan fråga är förstås om det blir tillräckligt arbete för dessa.

Så sakteliga börjar de forna sovjetmedborgarna kunna engelska själva och mängden arbete för min del kommer att minska, men ännu anlitas jag då och då, speciellt när SKI eller SSI inbjuder kärnkraftens "toppar". De är som regel äldre män och har inte hunnit lära sig några främmande språk och har behov av tolk.

På senare tid (1995‑08‑30) har jag återigen fått en hel del sysselsättning, men mest hos polisen, på häktet och i Nyköpings och Eskilstuna Tingsrätter. Många "flyktingar" är något annat än vad de ger sig ut för. Titt som tätt blir det polisförhör och rättegångar - mest beroende på att utlänningarna åker fast för snatteri, stöld och rån. Reglerna har blivit något strängare och nuförtiden åker alla handlingar angående stölder, snatterier och slagsmål in i kriminalens register och där tar man hänsyn till alla dessa faktorer, när beslutet tas huruvida vederbörande får stanna här i landet eller blir utvisad. Den sortens tolkningsuppdrag är inte lika väl betalda som uppdragen för kärnkraften, men det blir ändå ett ganska gott tillflöde till hushållskassan.

I själva verket har vi det synnerligen väl ställt. Hälsan har det inte varit något att klaga på, lite krämpor här och där, men sådant får man stå ut med vid vår ålder. Det är befängt att hoppas på någon förbättring med avseende på hälsan, huvudsaken är att det inte blir mycket sämre. Vi trivs med livet, både i staden och på landet. Vi skulle t.o.m. kunna flytta helt och hållet till torpet, men Ann-Marie är en stadsflicka och kan inte tänka sig att bo året om på landet. Släkt får man med giftermålet, sina bekanta skaffar man sig själv, och Gud ger oss grannarna. Våra har vi intet att klaga över. Tvärtom. I början var kanske Tonny och Gunilla något avvaktande, de var ju stockholmare sedan många år och misstänksamma mot allt och allting, Men alltefter som tiden har gått har vi blivit riktigt "goda grannar" och grannsämjan har det inte varit något fel på. Vi kommer väl överens och byter både verktyg och tjänster med varandra.

Det mesta i torpet är färdigt, kammaren tapetserades om på sommaren 1998 när Ann-Marie hade bältros. Hon satt där och dirigerade oss medan vi arbetade. Under omtapetseringen hittade vi 7 lager tapeter från tidigare tapetseringar.

På 50-talet var de släta dörrarna högsta mode, vilket hade haft till följd att torpets vackra spegeldörrar var överspikade med masonit. År 2001 var det dags att göra någonting åt köket och dörrarna. På dörren mellan köket och farstun hade vederbörande ”snickare” huggit av spegellisterna. Det gick inte att reparera och inköp av nya lister skulle gå på 2 x 300 kronor. Jag tog ned dörrarna, avlägsnade den gamla färgen, men tyvärr var det understa laget bets och det gick inte att få tillbaka trävitt, i så fall hade jag bara lackerat dörrarna. Nu är de målade vitt, farstun har fått en ny golvmatta, ledningarna är omdragna och det börjar se riktigt prydligt ut. Köket har också fått en ansiktslyftning i form av kakel vid spisen, ny färg både i tak och i väggar.

I sommar (2002) har det inte blivit så mycket gjort. Vi har haft solsken och varmt (hett) väder i nästan 6 veckor. Dessutom har jag haft mycket att göra med tolkning. Av allt att döma så väller det in ryssar i Sverige och de flesta sänds upp till Norrland: Kiruna, Gällivare, Piteå, Vidsel. Jag har tolkat per telefon ibland upp till 9 uppdrag (varierande mellan en halvtimme och två timmar) så det har inte blivit så mycket tid till annat. När det inte faller något regn behöver man inte klippa gräset heller, gräsklipparen har inte behövt vara igång många timmar i sommar. Köksträdgården har vi dock skött ordentligt, huvudsakligen med rensning av ogräs och vattning. Jordgubbarna har get bra skörd, vi plockade nästan 60 liter bär och nästan under två veckor bestod efterrätten av jordgubbar med viskgrädde. Det blev nästan för mycket. Även svarta och röda vinbär har det blivit ganska rikligt, dock inte lika mycket som förra året. Röda och vita vinbären angreps av larver och buskarna stod nästan kala på blad. Även Ann-Maries grönkål ser miserabel ut, vi observerade inte i tid angreppet, nu står där några ynkliga pinnar och det lär inte bli någon grönkålsrätt av egna plantor till jul i år. Potatisen ser bra ut och vi har bärgat två tvättmaskinstrummor. Åkerö-trädet har haft en del äpplen, men sannolikt beroende på det torra vädret så har de flesta frukterna ramlat av redan i början på september. Inger-Marie ser dock ut att bli riktigt bra. Vår två päronträd förefaller också ha hämtat sig från hararnas angrepp och på båda är det riktigt gott om frukt. Det av Rune Lundqvist köpta och planterade plommonträdet har burit för första gången i år. Det blev ett 50-tal plommon med mycket god smak.

(2003-09-01) I somras fick jag hjärtinfarkt och intresset för torpet har minskat avsevärt eftersom jag inte får syssla med tyngre arbeten. Ingen av barnen vill ha torpet så nu går vi i funderingar att sälja bort allting. Det kanske inte blir i år, vi får försöka sansa oss och inte handla i hastigt mod, men vi känner inte längre samma drag att åka ut till torpet, som tidigare.

Idag (2003-09-25) är et stor sorg hos grannarna. Deras lilla ”Valle”, en mycket trevlig tibetansk terrier, finns inte mera. Förra söndagen berättade Gunilla att Valle fick tas in på djursjukhuset i Strömsund, han hade inte kunnat bajsa, det måste ha gjort ont för han skrek när han försökte. På djursjukhuset sade man att Valle hade någon slags tumör, som förmodligen tryckte på tarmen och hindrade avföringen att komma ut, I förgår morse hade man ringt till Gunilla och sagt att Valle hade dött.

Det är ledsamt för oss också. På sina promenader brukade Gunilla släppa loss Valle, som var lite olydig och ville inte alltid lyda kommandot ”kom”. När hon var i närheten av oss släppte hon hunden lös och då rusade, Valle som en liten brun pil, i riktning mot oss när vi ropade på honom. Efter något våldsamma hälsningsceremonier med hoppade och försök till att slicka oss i ansiktet lugnade han sig och kastade sig på rygg i akt och mening att då skulle vi klia honom på magen. Då var han nöjd och kunde ligga långa stunder. När han kom upp ville han ha någonting, om vi satt och åt frukost. I regel fick han en bit ost, men den skulle inte vara alltför gammal för då åt han den inte. Däremot gick även en äldre bit ost åt om man doppade den i te eller kaffe. Samma sak gällde det för Marie-kex, de skulle vara doppade eller med smör på.

Ann-Mari berättar om att hon fortfarande ser Valle rusa emot oss, ställa huvudet något på sned för att kunna se mellan sina långa lugghår och vänta på att man tar hand om honom, kelar och pratar med honom.

Tiden går och nu (2004-05-24) funderar vi allvarligt på att göra oss av med torpet. Barnen intresserar sig inte tillräckligt för den och för oss börjar det bli betungande. Det är ett ganska stort område med tre huskroppar, vattenanläggningar mm och det är nästan dags att börja rödfärga husen samt göra vissa justeringar på vindskivor och övrigt.

Under årets Midsommar (2004-06-26) var vi mest i Nyköping. Vädret har varit blåsigt och kallt, just nu är det bara +16°C.. Efter helgen skall jag ta upp saken med bankens jurist Curt Eriksson. Han har lovat att för 3.000:- ordna alla papper med överföringen.

Vi har i år funnits rätt mycket morell-bär. Dels har vi gjort flera liter körsbärslikör dels har det blivit sylt. Igår (2004-08-03) plockade jag ned ca 3 liter och Ann-Marie kokade sylt. Det är gott med sylt till téet. De andra sylterna lämnar inte så stark smak. Om vädret blir någorlunda soligt i fortsättningen kommer vi att ha en stor mängd björnbär, buskarna har tagit sig och hela uthusets långsida är fylld med dem.

Följande annons stod i saiten ”Blocket” och först hände det ingenting. Efter någon vecka kom det ett par samtal, sedan kom två par och tittade på, men ingenting hände på flera dagar. Så en dag ringde en dam och presenterade sig som Mary Örnborg. Hon och hennes man hade varit på auktionen för torpet Amsterdam, ett stort hus, men utan vatten och Mary och Lennart (som hennes man heter) kom till oss en söndageftermiddag och hade Lennarts mor och hennes manlige bekant med sig. De besiktigade torpet och sedan satt vi på bänken ute på gräsmattan och drack kaffe. Ann-Marie hade kokat en kastrull köttsoppa, meningen var att vi skulle bjuda besökarna på den, men Lennarts mor hade en hel uppsättning smörgåsar med sig och de åt av sin reskost.

I Sörmland

Torp 37 kvm , uthus 100 kvm, bastu-tvättsuga med ca 20 kvm, frostfri källare.

Friköpt tomt 2727 kvm natur och trädgård

Egen brunn för köksvatten, servitut från Båven till för övrigt.

Ca 10 min gång till badplats i Båven

Året runt tillfartsväg. Tillträde efter överenskommelse.

Förfrågningar och visning

Tel 0155-33047/0155-215366 Utgångspris 600.000:--

2006-10-12 Nu förefaller det som om vi blir av med torpet snart. Familjen Lennart och Mary Örnberg, Nortullsgatan 20 i Stockholm var på besök här och har tydligen fattat tycke för torpet. De hade varit på auktion när huset Amsterdam såldes, men kunde inte hänga med i budgivningen. Mary Örnberg hade sett min annons på Blocket och ringde. När hon hade varit här och tittat så ringde hon tillbaka och sade:

- Jag skulle gråta om vi inte skulle köpa den.

Nu har de i alla fall betalat in 30.000 kronor på mitt personkonto och övermorgon skall vi träffas, göra upp slutligen och fira tillsammans med Tonny och Gunilla på lördagskvällen. Vi har hämtat vissa personliga saker och en del verktyg. Jag har fått ett stort renhorn av Ingalill Andersson och tänker förvandla hornet till knivskaft. Det blir värre när man inte har någon verkstad – vare sig på Studsvik eller Lilla Fredrikslund.

Veden är såld till grannen och i lördags höll vi på att flytta en del till deras vedbod. Tyvärr var vädret något regnigt och gräsmattan höll på att ta stor skada av körandet så vi bestämde att flyttningen skulle äga rum någon gång längre fram, när tjälen är i marken och den första snön täcker gräset.

2006-10-15 Vi är tillbaka från landet och har sagt adjö till Lilla Fredrikslund, den epoken är nu definitivt över. På förmiddagen skrev vi kontraktet färdigt och det bevittnades av grannarna Tonny och Gunilla. Pengarna för torpet skall komma på onsdag, de har haft problem med datorn.

Igår firade vi avsked tillsammans med grannarna och våra efterträdare. Det blev både det ena och det andra. Maria och Gunilla fick arbeta och baka pajer, göra sallad mm. Vi startade festen strax efter köparnas ankomst vid 6-tiden på kvällen och festandet med diskussioner pågick fram till nästan midnatt. Då hade vi konsumera whisky, tagit supar till pajerna samt öl och vin till osten och Ann-Mari blev så tung i huvudet att hon somnade på soffan. Vi fick inte upp henne och då föreslog Gunilla att vi skulle sova över i deras hus. Det blev den sista natten med torpet. I hjälpte Ann-Marie i säng, sovrummet var alldeles bredvid matsalen så det var inte så svårt, det var bara för Maria att hämta våra sängkläder.

Nu på morgonen har vi packat ihop de resterande ägodelar, som vi skulle ha med oss, och gett oss iväg. Paret Örnborg med sonen Philip skulle tillbaka till Stockholm för Mary skulle arbeta och Philip skulle spela fotboll. Maria fick åka med dem.

Bilen blev ganska fullpackad, likaväl har jag glömt mina skor intill spisen där jag satte dem för att de skulle torka för fukten i gräset torkar inte upp under dagen och man blir våt om fötterna när man går i gräset. Inte hittar vi Ann-Maries medicin heller. Det var mycket sängkläder, handdukar och andra i hushållet ingående tyger. Jag tog också med några flaskor med koltretraklorid, lite fotogen och de resterande burkarna med sylt och saft. Som tur är har jag kunnat utnyttja skyddsrummets yta – annars hade jag fått bekymmer med att kunna lägga alla sakerna någonstans. Gunilla grät en smula vid avskedet, hoppas bara att de nya grannarna kommer motsvara förväntningarna på gott grannskap och samarbete.

Några dagar efter ringde Mary och berättade att de hade bestämt sig för torpet.

- Jag skulle gråta om vi inte fick köpa det! Vi kom överens om att träffas i Stockholm och skriva kontraktet. Emellertid hade hon bara köpt ett exemplar så ärendet blev inte färdigt, men de satte in 30.000 kronor som handpenning och den 15 oktober 2006 blev torpet deras. Några dagar senare kom slutsumman på köpeskillingen till mitt personkonto på Nordea.