Karl och Lida berättar 1 dec. 1982.

Karl och Lida fortsätter sina berättelser om livet i Kirovsk på 30-talet och om krigstiden. (På estniska)

Karl berättar:

Mitt första arbete var att rensa vägar. Vi transporterades till Apatity på traktorerna, 13 km till km 25. Transporterna skedde med både hästar och traktorer. Där höll vi på att skotta snö, det var vår första sysselsättning uppe i norr. Far tog mig med och gick till chefs-ingenjören Desterlo. Vi fick börja bygga en barack, en bastu och efter det så blev jag pinnpojke och sprang med nivelleringsstången. Fångarna byggde vägar och Desterlo (en svensk) var chef med tre underlydande ryska ingenjörer. Jag vet inte riktigt varför Desterlo råkade dit, enligt vissa uppgifter skulle han ha byggt en kraftstation någonstans i södra Russland och efter det blivit sänd upp till Kola-halvön. I och för sig behövde man inget skäl till att bli sänt iväg någonstans, det enda skälet till detta var statens behov av arbetskraft. Den som byggde Vitahavs-kanalen var svärson till Nikolaus I, en man med mycket god utbildning, det sades att hand före revolutionen hade studerat i Frankrike. Han var född på Krim-halvön, på Bachtisaraj. Han var chefisingenjör på Vitahavs-kanalen och likadant var det med Desterlo.

Fångarna var huvudsakligen f.d. officerare och bildat folk. Alla fabrikerna byggdes av tyska ingenjörer, en hette Marienblatt, han byggde fabriken i Apatity. Till sin hjälp hade han Mucharovskij, som var antingen från Polen eller från Tyskland, han var stadsingenjör. Mucharovskij fick aldrig resa tillbaka till Polen eller Tyskland. Det pågick ett febrilt arbete med att bygga upp fabriken i Apatity och gruvan 25 km därifrån.

Lida:

- Första året var jag hemma, jag började arbeta 1934 och mitt första arbete blev att vara eldare på en el-kraftstation, där jag fick köra ved och kol med skottkärra. Inalles fanns det 4 eller 5 pannor. Efter en tid stängdes el-kraftstationen och vi blev transporterade till km 23 - till gruvarbete. Man bröt lovcherit (mineral). Där arbetade jag i fabriken och det var tråkigt med transporterna. Från vårt hus körde en med namnet Ljungberg, hans bil hade nr 31 och när jag såg hans bil på bron så fick jag springa. När fabriksvisslan tjöt vid 5-tiden på kvällen fick man springa igen och vid ett tillfälle hade jag mycket moderna, smala kjolar, jag snavade och ramlade i diket med resultatet att jag vrickade foten. Till mitt ordinarie arbete kunde jag inte gå, kunde inte dra på stövlarna och man sade:

- Du får bli nattvakt. Jag ville inte bli nattvakt så jag gick till läkaren, men blev inte befriad från nattarbete, andra gången fick jag papper på att jag inte skulle arbeta varken i el-stationen eller på nattskift.

Jag tog plats, som städerska på en vetenskaplig forskningsstation, Akademija Nauk. Där var jag omkring ett år, kanske längre, och där kom jag underfund med att jag inte skulle vara städerska hela mitt liv. Jag skulle lära mig något. Jag slutade på forskningsstationen och reste till Monchegorsk för att gå i skräddarlära

Till en början var det ganska svårt, månadslönen var liten och till mat hade jag huvudsakligen bröd, potatis och vitkål. Jag lärde mig en hel del och tjänade en hel rubel om dagen, samtidigt började jag tänka hur man skulle kunna förtjäna 2 rubel om dagen. Det gick stadigt upp med förtjänsten ända fram till den påföljande förvisningen 1940. Jag arbetade hela tiden arbetade i Monchegorsk medan Karl var i Kirovsk.

Under hela denna tid var familjen splittrad, vi bodde åtskils och träffades återigen i Medvedjegorsk, samlingsplatsen för ilastning på båtar. Där lastades vi på Karl Marx, en skovelhjulbåt som skulle gå till de västra stränderna av Onega-sjön medan en större båt med flera förvisade skulle gå till den östra stranden, till Pudozj. Det fanns en viss ordning på varthän de olika nationaliteterna skulle förvisas: tyskarna till Altaj, likaså polackerna, medan alla letter, ester och ingermanländare samt finnar förvisades till Karelen. Vi mottogs kungligt i Sheltozero, folk stod på stränderna med hästar och vagnar, färdiga att transportera oss till de olika byar, nu skulle vi alla bli kollektivarbetare.

Första anhalten var byn Zalesje, 4 km från Sheltozero. Senare bodde vi i Matveeva Selga, där far skulle arbeta, men arbetet var mycket tungt och far var inte någon yngling längre. När Lida, som nu arbetade i skrädderiet i Sheltozero, fick tilldelat ett hus i Verhovje så flyttade även föräldrarna dit. Det fanns knappast någon väg till Matveeva Selga, bara en eländig stig som inte gick att trafikera på annat sätt än till fots, ridande eller med drögar. Karelen har mycket myrmarker och Matveeva Selga låg inne i en sådan.

Under tiden i Matveeva Selga var Albert mycket sjuk, antagligen i någon barnsjukdom och mindes sina mardrömmar. Det var ett antal ballonger som bildades i rummets hört, växte och fyllde hela rummet.

Karl arbetade i skogen, mor hade skaffat sig getter och får och drog sig och far fram på att sticka och virka.

Jag ville inte bli borrare mera, berättar Karl, det fanns sådant arbete i Rybreka, även om lönen var bra, borrare fick 400-500 rubel i månaden. I Rybreka hade man ett stenbrått för gatusten till huvudsaklig leverans till Leningrad. Arbetet hade kanske gett mera pengar, men att stå ute i kyla intill sjön på vintern med de dåliga kläder som vi hade, nej, det fick vara, jag tog skogsarbete. I Kirovsk arbetade jag under jorden, där spelade inte kläderna så stor roll jag kunde springa till mitt arbete utan överkläder.

När jag slutat som "pinnpojke" hos ingenjörerna i Kirovsk och återvände till föräldrarna, blev fadern arresterad (hämtades som vanligt på natten) men släpptes och tilldelades arbete på ett fabriksbygge. Vi startade med byggandet, far och jag. Arbetet bestod i att gräva grund, jag grävde en hel vecka, men arbetet var tungt, slänga upp jord till tvåmeters höjd kunde jag inte länge, maten var så dålig att jag orkade helt enkelt inte. Jag gick till läkaren och eftersom jag var bara 18 år blev jag befriad från så tungt arbete. Vi kände en Menskij Pridu, jag var i skolan tillsammans med hans barn, han sade - Kom till oss! Vi behöver snickerikunnigt folk. Vad var det då för snickerier? Det visade sig att vi skulle tillverka likkistor, som kommunalarbetare. 1930, när vi började tillverkningen, hade ännu inte kommit några nya, några dog då och då men inte flera än att vi klarade oss med att tillverka en kista på två dager.

Menskij Pridu ville att vi skulle göra kistorna på estniskt vis, sexkantiga och då tog det två dagar. När vi kom till en annan arbetsplats hade vi en gammal kejserlig regements- musikfanjunkare Jaan Niitt, han tog mig till lärling. Under hela mitt första lärlingsår tillverkade vi bara likkistor. I början hyvlade vi brädorna, men senare, när man hade kommit med mycket nya fångar, blev det mera snabbtillverkning - 5-6 likkistor per dag och inget tal om att hyvla några brädor. Det var 1931-32.

- Vi bodde då på km 16, sade Lida, i tält. Jag minns en gång en morgon när en speleman kom och drog en låt på dragspelet, vi hoppade allesammans upp i bara underkläderna. På lördagen, när vi slutade arbetet skulle vi städa efter oss och sedan sitta på bänken före hemfärden. Spelemannen var från Zapelka, på andra sidan järnvägen, 9 km från vår hemtrakt.

Hur fortsatte livet sedan 1932-33?

Mor åkte med Albert till hemtrakten, hon fick ett (sannolikt förfalskat) pass från sin äldsta syster Sofie. Sofie, Anne, Liisa, Alma och vår mor, de var fem systrar. Det fanns inget egentligt tillstånd att komma tillbaka, men Sofie hade lyckats skaffa ett pass och sände den till mor i Kirovsk, på den tiden kontrollerade man inte brev och paket. Mor och Albert bodde på hemtrakten till 1933 och fader Jaan hämtades av Sass (Aleksander Jürgenson) i december. Han tog fadern med sig, alla kläder och tyger, som vi hade åkte också med och han söp upp dem allesammans. Mor Emely beklagade sig senare att hon hade inte ens någon kappa att ta på sig. Huvudsaken var dock att även far lyckades komma därifrån, ansåg man då.

Far anlände till våra hemtrakter och flyttade in hos en bekant familj. Vårt eget hus brann ned och han blev inkallad, men det var flera som vittnade att det kunde inte vara han och han slapp undan med en ny förvisning. I huset hade man inrättat ett kooperativ med en alkoholiserad kvinna som föreståndare. Hon hade karlbesök, där dracks det och röktes, så säger man att husets brand gick till. Hade fader Jaan inte haft sitt goda rykte så hade han kanske inte kommit så lätt undan.

Nu blev det en resa till Ural - året var 1933 på våren.

- Du kom tillbaka 1935 eller 1936, jag kommer inte ihåg riktigt, sade Karl. Vi gick till NKVD, sade Lida, för att få ett tillstånd för er att komma tillbaka. I NKVD sade man: - Låt dem komma, vi skall mantalsskriva dem här, men något formellt tillstånd för dem att komma hit kan vi tyvärr inte utfärda, det har vi inget mandat för.

Albert berättar:

- Jag minns att vi gick med en pråm uppför floden Tjusovaja. Men pråmfärden tog slut och vi skulle vidare förbi forsarna. Far bar mig under armen på ett par ställen där vattnet gick för högt. När jag hängde där med armarna fritt kommer jag ihåg att jag kände på vattnet och blev blöt i skjortärmen. Även där rörde det sig om skogsarbete, mor gillade trakten för att där växte allting så bra, jättestora hallon och andra skogsbär. Jorden var bördig, den behövde knappt någon gödsel. Vi gick till skogs för att plocka bär och man hade kastrullock med sig för att hålla vilda djur på avstånd.

Vid ett tillfälle kommer jag ihåg att det var mycket häftigt åskväder med blixtar. Vinden var så stark att den välte träd. Föräldrarna var på arbetet, jag var ensam i stugan och såg hur träden vältes omkull. Vid ett tillfälle såg det ut som om ett träd skulle ramla på huset, som vi bodde i, så jag gömde mig bakom den stora ugnen, som alltid finns i de ryska husen. Försörjningen var dålig. Man sade att de som kom dit också stannade kvar där - i jorden. Vi var väl en fjärde eller femte kontingent tvångsförflyttade. Först kom det ukrainare, av dem dog de flesta, sedan fortsatte förflyttningen från andra delar av Sovjetunionen.

Karl fortsätter:

- Jag arbetade vid ett tillfälle med en yngling med namnet Klopof, fadern arbetade i samma verkstad och hade tagit sonen med sig. De hade brännvin hemma. Jag kände en Petroff, han var typograf och orkesterledare, jag spelade fiol tillsammans med honom. I tidningen annonserades att man tog lärlingar till typografin och jag blev uppmanad att söka jobbet. Vem kan rekommendera mig? frågade jag mig, jag hade inga bekanta i den branschen Det närmaste var Petroff och jag gick till honom. Han satt vid bordet med några andra karlar och drack vodka. Jag berättade si och så.

- Har du en brännvinshalva? (en pollitrovka) I så fall kan du komma och börja imorgon.

Jag hade ingen halva och gick med min nöd till Klopof, på något sätt skaffade han mig denna halva och jag bytte arbete. Pojken berättade att fadern var tvångsförflyttad, medan hans morbror, en försvuren kommunist, alltid hade talat om! "Krama ur folket!" (”Жми народ!.) ”Han blev kvar där för att organisera arbetet för det nya kommunistiska riket.

För ett trettital år sedan var jag till Kola-halvön, och fick reda på att de som hade barn i armén, far eller son, de kunde få ett pass, medan de, som hade bara döttrarna förblev slavar och fick inte flytta.

Karl berättar:

- När jag den 16 september 1935 kom hem till rummet på Stroitelnaja-gatan i Kirovsk så luktade det förskräckligt illa i bostadsbaracken. När jag öppnade dörren till rummet så stod Albert i dörren. Då bodde jag alldeles ensam där på Stroitelnaja 13.

Albert:

- Jag minns en del av baracken, på framsidan stod den i markhöjd medan baksidan stod på ganska höga pålar och därifrån ledde det ned en trappa på vilken jag ofta satt med en pojke vid namnet Efim. I slutet av den delen av baracken fanns även ett dass, fallhöjden var avsevärd och den behövde inte tömmas så ofta.

Jag arbetade i gruvan, sade Karl, i Lovcheridnyj Rudnik på km 23, man räknade i km från Apatity-stationen. Först bodde vi på ”km 13”, sedan på ”km 16”, ännu senare på ”km 18”, på ”km 21” och på Locheridnyj ”km 23”.

Lida:

- Jag arbetade där intill fosforfabriken, det var -30 grader kallt när vi byggde. Vi drog skottkärror med cement och fick med jämna mellanrum gå till fabriksskorstenar för att värma oss. Vid ett tillfälle brände jag hål på min fårskinnspäls. För att hålla cementet flytande lade man i salt, vilket innebar att cementet aldrig torkade, det rann ur den flera år efter. I sådana byggnader kommer fukten alltid att stanna kvar, det finns ett par sådana även i Tapa, mittför varuhuset. Där är det hemskt fuktigt, sade Lida.

Lida berättar att 1939 arbetade hon i Monchegorsk och minns att sedan Polen var intagen så började det anlända mycket stora mängder krom-läder så att de fick börja sy skinnkappor. En av deras tillskärerskor med namne Hilda Jänes hade ingen övning i att skära i skinn. Till en början tog man vanligt tyg och gjorde mallar, först därefter skar man ut bitarna.

Karl:

- Far hade köpt ett par stövlar av en soldat och med de stövlarna vandrade jag 40 km från Nila efter socker. Där var det vatten upp till knäna på ett ställe, men stövlarna höll i stort sett vattnet borta. Jag kommer inte ihåg om mor sålde dem till någon eller om de var i Lidas uthus den sista tiden.

Albert berättar:

1939-sommaren tillbringade jag hos min faster Anne, hon bodde i en kolchos hos familjen Post. Min uppgift under sommaren skulle vara att vakta kollektivets får, kor, kalvar och får - 8 kor, 3 grisar och 72 får. Det var inte lätt att komma upp på morgnarna och när den snälla mostern väckte mig vid gryningen då var jag redan påklädd och hade skor på fötterna. Det hade hon gjort under det att jag ännu sov. Skor och skor. Sådana var det ont om och jag hade de traditionella estniska ”mockasinerna” på mig under min vallpojksarbete. ”Mockasinerna” bestod av en bit råhud sammanhållet med råhudsband. Många ryssar använde sig av näverskor “lapti”, men esterna höll sig för det mesta till dessa ”mockasiner”. (Tsuuvad - på estniska). Efter maten bar det iväg ut till vallmarkerna. Korna mjölkades tre gånger om dagen så att jag var hemma vid lunchen, då var det dags för mig att äta och sova under tiden som mjölkningen pågick. Stället där moster för tillfället bodde, låg ganska nära vårt forna hem och jag var med fastern dit några gånger. Där fanns det bara en ladugårdsgrund av stora gråstenar, allt annat var mer eller mindre borta. Källaren var också kvar och det växte en björk på källartaket. Faster Anna pratade med mig då och då om släkten, jag stod intill källaren och hon sade: Här kan man tala, här är det ingen som kan lyssna på os i smyg.

Karl fortsätter:

- Nu är det stor skog där, man kan inte se till Posts, allting har växt ut men hos Helstins och Leos har blivit i viss mån omskött som vallmark. Förr var det bara ett litet hus på högra sidan om vägen, nu är det på en sträcka av 2 km bara hus och byar. Alla dessa kollektivjordbrukare skördar hö till sina kor på vår mark. Av Posts minns jag inte mycket, säger Lida, hustru Emely var kanske kvar medan August redan var deporterad. Han hade arbetat på stationen som bokhållare och 1937, när Lida arbetade i Monchegorsk, träffade hon August där. De var inte våra släktingar, bara grannar.

Om inte kommunisterna hade konfiskerat böndernas egendomar och deporterat alla bönder, förstört underlaget för en stark ekonomi, skulle den ryska staten idag varit mycket starkt och rikt. Genom att det inte fanns någon ekonomisk bakgrund i form av ett starkt jordbruk, kunde man inte heller bygga upp industrin i den utsträckning att den hade kunnat förse civilbefolkningen med de nödvändiga varor och tjänster.

Jag var i Archangelsk under kriget och det var hungersnöd, sade Lida, vi fick 5-kopeks soppa, när vi skulle åka från Leningrad till Archangelsk, vi magrade starkt och var bara skinn och ben vid ankomsten. Den som dog hyvades av tåget, inte på stationen men en bit ut på linjen. Jag räddades genom att jag arbetade i en syverkstad, vi arbetade i två skift: på morgonen från klockan 0700 och på kvällen från 20.00. Järnvägen löpte genom staden, precis som i Tapa, och jag gick till skogs för att plocka bär och fick fatt på mycket lingon. Jag plockade en hel korg, men vågade inte gå och sälja, jag sålde bara till de allra närmaste för 7 rubel per dricksglas. Det räddade mig från vitaminbrist, fötterna var ganska svullna, men efter att ha ätit lingon i några dagar gick svullnade på benen ner.

1940, när vi blev utvisade till Karelen, hamnade vi i en by med namnet Zalesje. Man lastade av oss mitt i byn och sade:

- Gå och leta reda på en lämplig bostad, det finns gott om tomma hus och ni kan ta vilken ni vill! Vi hittade ett tvåvåningshus och på kvällen fylldes huset av kollektivjordbrukare, när Lida spelade gitarr och sjöng.

Jag var mycket sjuk där, sade Lida, jag hade vant mig vid att leva på bröd och fisk och här i byarna fanns det gott om mjölk. Jag spydde och hade ont i magen. I närheten av Zalesje fanns det en liten sjö och pojkarna gick ofta dit för att fiska. Någon vidare fisk fanns det inte, bara en inavlad sort som mest bestod av ben och fenor.

Jag började arbeta i systugan i Sheltozero intill bron, sade Lida. Visserligen var arbetet avsett för enbart invalider, men ca 20% helt friska kunde dock tas in. Jag hade lärt mig yrket och vi ingick i ett kollektiv med sömmerskor, skomakare och blinda korgmakare.

Läget för far och mor blev ganska ohållbart, mor trodde att far var fortfarande stark och flyttade till Matveeva Selga, men far var inte stark och familjen ville komma tillbaka till Onega-stranden. Jag arbetade tillsammand med Maria Lutchkina som bodde i ett hus med 5 rum, 2 på övre våningen och 2 på nedre samt ytterligare ett rum. Jag pratade ofta med henne och hon sade att värdinna som bodde i Petrozavodsk. Vid något tillfälle minns jag att värdinna var på besök till Sheltozero. Efter att vi hade pratat fick vi huset och familjen flyttade till byn Verchovje. Det fanns gott om hus, de flesta husen där stod tomma. Det fanns en familj av finskt ursprung, de bodde längst borta på bygatan mot åns över lopp. En ukrainsk smed, Poletajev hade byggt sig en liten stuga och en familj letter med namnet Berzins. Nej, sade Karl, Berzins var från Tulara. Den som jag arbetade med var inte Berzins, han hade en dotter. Dotter ja, sade Karl, hon var ganska snygg och bekant med en NKVD-man. Dottern arbetade i matsalen och lade vissa saker åt sidan, för sig själv, och vid upptäckten fick hon ett år. När krigen kom skulle hon samla alla husdjur och följa med kreaturen till Ryssland, men avfärden blev så snabb att när ryssarna hade lämnat Sheltozero fanns det fortfarande ganska gott om husdjur i de omkringliggande skogarna, både hästar och ungdjur.

Jag arbetade 8 timmar och hade ingen lust att besöka några grannar, sade Lida. I Ryssland har angiveriet blivit till en nationalsjukdom, ingen frågar egentligen efter det, men milisen och säkerhetsmännen arbetar i sitt anletes svett för att rättfärdiga sin existens.

Karl berättar:

Till skogsarbetet i Nilo (i Fjärr-Karelen) kom jag själv, Karl Korte och Karl Möiste, alla ester. Jag var gudfar till Karl Möistes pojke, en stor mängd bekanta försvann, men Karl Möiste kom tillbaka till Tapa, han bodde ett tag i en bastu och arbetade i skogen. Han söp tappert och vid ett tillfälle brann bastun ned.

Karl Moiste arbetade tillsammans med mig i arbetskompaniet i Nilo, han ville inte stanna kvar i skogsarbete. Under kriget stack han över till finnarna, finnarna överlämnade honom till tyskarna och när ryssarna hade återerövrat Estland satt han som krigsfånge i Tapa. När ryssarna kom så fick han visserligen sina fiskar varma, men kom ganska lätt undan.

Karl:

- En gång gick jag för att hälsa på faster Anne Toode i Valga, ca 30 km från Tallin. Mor hade klandrat Lida och mig för att vi lät Anne vara kvar där, hennes dotter Manja hade dött och mor ville att vi skulle hämta Ann.

Det var brist på pengar, men vi fick henne med oss, men mor kunde inte komma överens med henne. Anne började umgås med grannen över entrén, dra dit tvätt o s v. Så småningom fick hon flytta tillbaka till Valge, till ålderdomshemmet. Jag var där ett par gånger. Jag åkte dit, det är på avtagsvägen till Tapa vid Valgejõe-bron. Det var ganska rent och prydligt där, kläderna var också rena och hon trivdes av allt att döma ganska bra. Hon hade förfrysit tårna någon gång under kriget och hennes hälsa var för övrigt inte den bästa. Sista gången jag såg henne, när jag kom tillbaka från Kaukasus, var det illa beställt med henna. Hon hade ingenstans att bo och övernattade i stallet, hon luktade illa.

När kriget kom 1941 fick vi vandra först till Petrozavodsk, därifrån ytterligare 50 km till en lada där vi skulle vila. Det kom en rödgardist och sade att vi skulle vara försiktiga:

- Det kan komma en finsk partisan och döda er med kniv, utan att ni någonsin vaknar. Granatkastare väsnades hela natten.

Efter det kom vi till Matrosovo, nu skulle vi äntligen vara framme. Vi försökte göra oss hemmastadda, några började leta efter inte upptagna potatis medan andra skulle skriva brev. Efter en stund kom det en man och sade:

- Inom 30 sekunder skall ni vara på väg! Därifrån gick vi ytterligare 30 km, vad var det nu för by? Vi hade satt potatisen på spisen, allting fick lämnas kvar, finnarna hade redan börjat beskjutningen. Alla stack iväg men jag och några andra yngre män fick stanna kvar för att bygga försvarsanläggningar. Vi byggde under flera dagar i en by, finnarna sköt hela tiden med granatkastare. Det fanns en sjö och intill den en liten by till vilken vi anlände samma dags morgon. I byn fanns det en del sårade sovjetiska soldater samt en avdelning partisaner. Både partisanerna och soldaterna stack iväg med chefen springandes efter när beskjutningen började, alla soldater hade inte ens tagit gevären med sig.

Vi fick börja gräva skyttegravar, sade Lida. Jag minns att flygplanen flög över oss. Vi skulle gräva djupa skyttegravar, men marken var översållad med stora stenar så vi fick hjälp av soldater. På kvällen dansade vi med soldaterna, men nästa dag såg vi inte till vissa av dem och vi fick reda på att de hade blivit arresterade för att de umgicks med oss tvångsförvisade. När vi stack iväg från Matrosovo såg vi återigen samma soldater och jag frågade:

- Var har ni er natchalnik (chef)?

- Han blev sittande kvar i skyttegraven, sade soldaten leende och jag förstod att de egna hade gjort sig av med honom. Det var en elak rackare, han umgicks med tatarerna och var svår mot sitt folk, man fick inte ens någon rökpaus.

Där fanns det finnar. Vi hade Friedes man Ivan som arbetsledlare. Han bytte till sig brännvin och han sade: Vi har flickor från våra trakter, låt oss gå till dem och roa oss! Det var dåligt med bröd, vi gick förbi en brödbil och en soldat tog en brödlimpa och stack den till oss. Det blev fest.

När vi kom tillbaka till Petrozavodsk höll finnarna på att retirera.

Nu när ni hare varit här en längre tid vad är det som är det mest slående med Sverige, frågade Albert.

Att det finns få mycket av allting! Hos oss måste man alltid kämpa, för mat måste man stå i kö, här går man in och får varorna med detsamma utan något köande. Överhuvudtaget är det ju rikare här, men vad är det som har varit fullständigt annorlunda.

Det mesta är olika: Dörrarna öppnar sig sjävla och lönen får man genom att sticka i ett kort i ett hål, det är helt annorlunda, säger Karl.

Lida:

- Vi får alltid stå en eller ett par timmar i kö om man vill köpa något. Här är det annorlunda det förefaller inte vara så många svårigheter, människorna umgås med varandra på ett annat sätt. Expediterna ser inte ned på dig och tänker: Vad har hon här att göra, hade hon inte kunnat ta en annan butik? Här kommer du och vet att du får vad du behöver, hos oss är det så att har du inte någon hemma får du gå ut och ställa dig i kö. Det är inte alls säkert att du får det du har kommit ut för att skaffa. Jag är ganska tillfreds med mitt liv just nu, det finns bröd, tidigare var det ofta så att man fick vara hungrig och det fanns ingenting att köpa. Det är märkligt med detta stora och rika Ryssland, det har skötts så utomordentligt dåligt.

Vi avslutade vårt förra samtal med att ni blev kommenderade till arbetsbrigaderna i Petrozavodsk och därifrån till Matrosovo en sträcka på 20 - 25 km, det sista anhalten. Det är ca 50 km från Petrozavodsk, säger Karl. Vi kom dit och spred ut våra tillhörigheter - nu skulle vi äntligen vara framme. Efter en stund kom en man springande och sade att inom ett par minuter skulle vi vara härifrån. Vi sprang ut och när vi kom till utkanten av stan så skakade vi ur våra säckar: jag hade ett par tvättomgångar i säcken, men orkade inte bära allt detta, säger Karl. Nästa dag var vi tillbaka kvinnorna orkade inte med allt springande, men vi var tvungna, vi var sända dit för att gräva skyttegravar. En dag var vi där, det stod ett sibiriskt ingenjörsregemente förlagt, det blev kvar där efter finnarnas omfattning.

En del av soldaterna räddade sig till Petrozavodsk, ibland kom det tre man, ibland fem. De kom fram till oss när de hörde att det talades ryska. Ukrainerna är vana vid vidderna men klarar sig inte i skogen, inte tyskarna heller. Nu var det höst och solen försvann tidigt på kvällen. De som gick ut och inte hittade tillbaka gick vilse och försvann för alltid.

Vi var inte många dagar där. De flesta lastades ombord på fartygen och dessa gick till Voznesenje. Därifrån skeppade man oss till Aljechovshino, det är ca 150 km utmed Ajatj-floden, i riktning mot Lodeinoje Pole.

Albert: Jag minns att jag var där med min far någon gång 1939, i Alexandro-Svirskij Svjato-Troitskij kloster. Vi hade varit till hemtrakterna i Novoselje och hälsat på faster Anna.

Karl:

- Vi kom i rikting mot Leningrad och var där till den 10 november. Vi sysslade med att gräva försvarsställningar "zoty". Det var ett byggande av ömsöm trä ömsöm jord. Det skulle bli ett försvar mot finnarna, men de kom aldrig så långt. Det gällde tydligen att bara koncentrera folk någonstans. Därifrån fortsatte vi mot Beloozersk. Hur mycket vi gick till fots och hur mycket med fordon det kan jag inte säga, mest kändes det som om vi gick till fots och biltransporterna var mera undantag än regel. Den 10 november lämnade vi Aljechochino och den 15 december anlände vi till Anjevskij-most, det är i Marinskij vattensystemet, som passerar Onega-sjön och går genom Beloozersk-sjön, det är en kanal från Peter den Stores tid.

Lida:

- Jag kommer inte ihåg mycket, men en gång när vi kom till Belomorsk, fick vi en förläggning i närheten av ett bageri och för första gången på länge så mycket bröd som vi ville. Ja, sade Karl, det berodde på att vi kände bagaren, annars var ransonen enbart 200 gram. Det tog lång tid innan vi nådde dit. På Anevskij-bron var vi fram till den 15 mars, vi kom i december och stannade till mars. Där var vi huvudsakligen sysselsatta med att gräva skyttegravar. Därifrån lastades vi på bilarna och transporterades till Pudosj, där fick vi vänta en vecka eller två, vi visste inte vart vi skulle bli transporterade nästa gång. Slutligen hamnade vi i skogen. Vi var inalles 15-17 personer. Där stannade vi ca en vecka, men eftersom vi inte hade lämpliga kläder lastades vi på nytt i bilarna och transporterades 280 km. Där var vi ca 5 dagar, jag var aldrig i huset. Det var tomt i trakten, bara på stationen fanns det lite folk, någon urbefolkning fanns det knappast de flesta var evakuerade redan tidigare. Det kom en judisk man från stationen och frågade om det fanns några hantverkare här: skräddare, smeder, låssmeder, bagare. Ett par-tre personer anmälde sig och jag ställde mig intill dem, jag hade ju arbetat både som låssmed och snickare.

Vart vill ni åka? Till Belomorsk eller till Archangelsk? Frågade han. Lida sade att hon ville till Belomorsk och då bestämmer jag att också åka dit. Bra, sade han. Ni får ett följebrev med er och vägkost med, vi fick något kilo skorpor. Innan dess skulle vi hjälpa till och lasta till Belomorsk nägra 50-kilos säckar med skidstavar. Det var utrustning till de stridande förbanden. Vi skulle förutom våra skorpor få rekvirera proviant från byarna, sade juden, men när vi kom till kolchosens ordförande så var han försvunnen och under tre dagar hade vi inte särskilt mycket att äta.

När vi kom fram till Belomorsk fick vi 200 gram bröd och 2 tallrikar soppa. Vi var 4 personer, den ene var bagare från Petrozavodsk och han frågade vid framkomsten var bagarna var ifrån. Från Petrozavodsk, löd svaret. Han gick dit och mycket riktigt, det var bekant folk till honom så han återvände med 4 limpor och en hel hink kvass (en rysk svagdricka).

Nästa dag skulle vi gå till kommendaturen för att få ut arbetsorder. Man tog oss dit under förevändning att vi skulle arbeta i ett kombinat, men när vi kom till kommendaturen sade man till oss att där skall enbart invalider arbeta. Eftersom ni inte är invalider så får ni börja på järnvägen. Jag började på järnvägen och blev sänt till Jämtsa (ca 100 km från Archangelsk) för att lasta lok med bränsle i ett 5-manna lag. Arbetstiden var 12 timmar om dagen, en tallrik soppa och 700 gr bröd. Där var det ett tungt arbete, jag fick svullnader i både ansiktet och i armarna.

Lastningen gick till på följande sätt. En man, stående på en tunna, hämtar veden från stapeln, därifrån skickas veden till nästa man som står på en ställning mellan stapeln och loket. Vidare till honom som står på tendern och in i lokets vedförråd. Ett lok i timmen . Där fick man verkligen ligga, i speciellt som veden var mättad med vatten, tung och hal.

På järnvägen arbetade jag till juli 1942, sedan kom det order om att vi skulle till skogen. Vi var 9 personer. Vädret var vackert, vi skulle hämta våra ransoner och flickan, som jag hade träffat tidigare, sade till mig:

- Åk inte dit, Karl, det är ett dödsläger, där kan man bara dö, därifrån kommer du inte med livet i behåll. Där är det bara skog och mat måste man ha. Om du fullföljer dagens norm kan du få 700 gram bröd, med överksridande av dagsnormen kanske 900 gram. Där kan man bara dö. Jag åkte dit, vart skulle man annars ta vägen, det är ju likadant överallt? Om man stack och blev fasttagen skulle det i vilket fall som helst rendera minst 3 år. Jag åkte alltså dit, satte mig på en stubbe och tittade på amerika-kommunisterna (som hade kommit dit omkring 1933-37), man masserade deras fötter, men vilka fötter, det var bara skinn och ben - det var inte människor, det var människoskuggor. Man tänkte att “här får man nog lämna in” Men hur det nu var så blev något annorlunda och är man specialist så ordnar det sig. Jag blev anvisad till att bygga baracker, både av stockar och av militärmaterial. Från Belomorsk drev man ut en del kontorspersonal och annat löst folk. Till en början var de fulla av entusiasm, karlarna kom med musikinstrument, flickorna med rödmålade läppar, men det gick inte en veckar förrän deras entusiasm tog slut. Från arbetet gick de direkt till matsalen och därifrån till sovplatserna och det var inte tal om att ens ta av ytterkläderna. De stod inte ut länge, efter ett par veckor hade de flesta stuckit. Det var 1942.

Arbetet gick ut på att forsla ved fram till järnvägen. Tidigare hade där varit ett fångläger, fångarna hade byggt järnvägen och deras baracker var kvar. Det var mossmark runtomkring, veden låg praktiskt taget i vattnet och ibland hade vi vatten till knäna, när vi skulle transportera denna ved för att normen skulle fyllas. Vedbitarna var 75 cm långa och alla klabbar som var tjockare än 25 cm skulle också klyvas.

Där var jag ett par veckor, sedan förflyttades jag till att bygga järnvägar, det var en 5-manna brigad och jag utsågs till ledare. Bygget pågick några veckor och vi hade hunnit bygga en bra bit: man lade 3 stockar under och räls ovanför. Några år tidigare, när jag arbetade i i Kirovsk, hade jag studerat till gruvmekaniker och nu 1943 fick jag användning för det. Det fanns ett motorlok och jag blev vagnmästare. Jag arbetade ett år som vagnmästare och sedan kom mekanikern och partorg (partiorganisatör) Alexander Privjantsev, en bra karl som ingick i Amurs militärbrigad för järnvägsbygge. Emellertid blev det ett fyllerislagsmål och han blev ihjälslagen. Nu hade de ingen mekaniker. Direktören föreslog flera personer och även mig, jag gick med på att bli mekaniker, men det var ett dygnetrunt arbete utan varken fridagar eller nattro. Huvudarbetet bestod i att reparera utrustning, justera kullager och tillsyn av lok. Maten var inte luxuös och då jag hade över mig områdeschefer och olika f. D. “partityper”, blev den psykiska ansträngningen större än den fysiska och jag fick inflammation i det centrala nervsystemet.

Det byggdes inte några järnvägsvallar. Alla verktygen var kvar i skogen och en morgon meddelade man oss att vi inte skall dit mera. Vi skulle få nya verktyg och börja bygga hus, med samma brigad. När huset var färdigt hade också järnvägen nått fram till oss och det öppnades en reparationsverkstad, där jag återigen utsågs till ledare. Där arbetade jag som mekaniker i omkring ett år. Jag tillhörde den rörliga styrkan och fick till en början huvudsakligen arbeta med att reparera vagnar. Senare blev jag hjälpmekaniker på bilavdelningen och vid den tiden blev vår verkstad någon slags experimentpunkt och vi fick nya finska sågar. Hittills hade vi huvudsakligen Leningrad-sågar, som drevs med elektricitet, 4 sågar hade ett gemensamt kraftverk, en 4-cylindrig, 12 hästars motor. I skogen fungerade dessa sågar inte speciellt bra. De rätt tunna kablarna gick ofta av, speciellt på vinter och i risig terräng. Sådarna bidrog inte till något högre effektivitet. Jag arbetade där som mekaniker till 1945.

1947 gjorde jag ett besök till Estland och upptäckte att livet där vara mera normalt, både beträffande tillvaron och matordningen. I Fjärr-Karelen kostade en säck potatis 200 rubel med man fick en säck i Estland för 15 rubel, mjölken 60 rubel per halvliter och i Estland 10. När jag återvände från Estland talade meg med mekanikern Jaan Parment, en estlandskommunist eller något liknande, men han talade inte estniska. Jag sade till honom:

- Sök dig en nu mekaniker, jag har inte lust att vara här längre.

1945 fick också vi, tidigare förvisade kulaksöner och –döttrar ett pass den 7 november, visserligen bara provisorisk, men dock ett pass i fickan. Jag kommer att dunsta härifrån, sade jag till honom. Så småningom hittade man en ersättare och när kriget tog slut så skrev man in ett villkor att vi skulle arbeta kvar i skogsläger i Fjärr-Karelen under 3 år. Nu var den perioden slut och jag åkte till Estland, tog anställning som lokeldare och efter tre månader kom även min hustru efter.

Lida och jag visste om varandras vistelseorter, vi brevväxlade och en gång var hon på besök hos mig. Tyvärr kom hon under en svår period, vi hade inte haft bröd på tre dagar. Mari fick på något sätt fatt på ett bröd till Lida.

Lida: Vi skickades också till skogsarbete från skrädderiverkstaden. Då kom jag på idén att åka till Karl eftrersom han redan var i skogsarbetet.

Lida fick tillstånd att ge sig iväg till ”hemtrakten” i Scheltozero ganska tidigt, redan 1944. När Sheltozero “befriades”, fick hon komma tillbaka till föräldrarna, som bodde kvar där i byn Verchovje. Jag sydde ett par byxor till Karl, berättar Lida, och när ledaren för skogsarbeten fick se de så bad han mig att jag skulle sy ett par till honom också. Vid det laget hade jag fått brev från föräldrarna att de fortfarande bodde i Sheltozero och jag längtade till dem så jag vägrade. Han lovade mig samma lön som sömmerskorna.

Jag stack iväg, men eftersom jag inte hade något tillstånd att avlägsna mig från orten var jag tvungen att återvända, först när jag fick tillståndet kunde jag ge mig av. Jag skrev en "trekant" (ett till ett trekantigt kuvert vikt brev) till mor. De hade fått brevet men kunde inte tro att vi hade överlevt, och nog hade vi fått lida. Jag åkte iväg till Sheltozero 1944, det var någon gång på hösten. Far levde fortfarande, men jag var tvungen att åka tillbaka och hämta tillståndet. Jag skulle ha fått arbete och bostad i Petrozavodsk, men far var sjuk och bad mig att stanna - inom en månad var han död. Han dog den 9 september 1944.

Karl.

- Jag kom hem tre dagar före hans död. Far hade fått någon slags förlamning, han hörde och förstod allting, men kunde inte röra sig. Vi tog honom till bastun, den som stod före bron på vägen från Sheltozero, efteråt drack vi vodka och smorde in honom, och efter ett par dagar avled han. Han hade varit sjuk ca en månad, när Lida kom för första gången kunde han tala och satt vid bordet, men det tog mig nästan en månad att åka fram och tillbaka för tillståndshämtningen och när jag kom tillbaka var hen ganska dålig.

Karl:

- Jag hjälpte till att begrava fadern och åkte tillbaka till Malenkaja i Belomorskområdet. Det är en station vid Obozersk-Belomorsk nya järnvägen, den byggdes 1941. Det var en hemsk väg att åka, skogen på båda sidor om järnvägen var helt utbränd, inte ett träd stod kvar. Lida berättar att hon somnade på vägen tillbaka och tappade sin plånbok, men det var ingen som stal den, det fanns inte så mycket att stjäla, bara biljetten. När hon skulle åka kunde hon inte få tag på biljetten, hon märkte inte att den var stulen. Som tur var hade hon pengar kvar, sade Karl. Allting var bevakat så vi gick förbi milisen och hoppade upp på tåget. Det kostade oss visserligen ett straff på 920 rubel, men vi kom fram till Petrozavodsk där allting var sönderskjutet och hotellet var en enda stenhög. På återvägen fick vi vänta på en båtlägenhet, men båten skulle inte lägga till i Sheltozero utan vi fick åka till Rybreka, 15 km söder om Sheltozero. Vi var tre personer från Sheltozero. Det kunde vara vid två-tre-tiden när vi kom hem från Rybreka. Det var en regnig dag. Vi kom till fots. Jag kom också till fots från Petrozavodsk 1945, sade Karl, det är ca 85 km väg.

Det är klart att det var långt, efter 10 km börjar benen värka så att man har svårt att gå och skorna var inte heller alltid anpassade för så långa promenader. Jag gick ibland i bara strumplästen, sade Lida, finnarna har gjort vägen i ordning och lagt ett skikt singel på den, men barfota gick det inte att gå där.

Mekanikern sändes iväg, sade Karl, i Belomorsk blev bara jag kvar och var kvar där i tre års tid fram till 1948. Man tillät ingen att ge sig av därifrån, mor gav mig en get och den lämnade jag över till chefsmekanikern i Belomorsk. Det gick bra att transportera geten, man tillverkade en låda och satte en tät metallbotten. Det tog sin tid innan jag kom fram med den. Jag åkte med ett tåg som gick till Murmansk, men ingen hjälpte mig med getburarna på tåget, jag fick stanna ett par dagar och valla geten. Så småningom fick jag hjälp av fackordföranden, vi lyfte upp buren i Malenkoje och på så vis kom geten Zorja dit. Mor hade två getter; Rosa och Zorja.

Albert:

- Jag minns Zorja när hon skulle ha sina första killingar. Jag vaktade henne uppåt floden och plätsligt skulle hon hem. I vanliga fall lämnar inte getterna den som valler dem, man behöver egentligen inte oroa sig för att de skall ge sig iväg, men nu rusade hon hemåt. Vi hade också en gris och den orkade inte springa lika fort som getterna. Med jämna mellanrum kastade sig grisen på marken, han lade sig faktiskt på rygg och pustade ut sin andfåddhet.

Mor var inte hemma. Jag sprang allt jag kunde men Zorja var före och sprang in till kätten. Som jag stod där lade sig Zora på marken och betedde sig konstigt, tyckte jag. Bäst som det var så började hon krysta och ett par pyttesmå klövar stack ut ur hennes bak Då fick jag bråttom, sprang till en granngumma och hon hjälpte till med killingsfödseln.

Karl fortsätter:

- Många från Vlasov-armén, förvisades till norra Ryssland, de fick stanna kvar där länge, en del kom aldrig därifrån. Man kunde ge sig iväg därifrån bara med direktörens godkännande, annars inte. Vi hade en vice-direktör, också en före detta fånge, en riktig bandit. Han drack bra och bodde ihop med en kvinnlig domare. När han kom hem så fick svärmor laga mat och han brukade säga: Svärmor! Laga du mat, jag skall gå ut på trappan och spy. En riktig bov, lägerlivet hade förstört honom.

När direktören åkte på semestern delade vice-direktören och medhjälpare ut avresetillstånd för brännvinshalvor (pollitrovka) och när direktören kom tillbaka hade han inga arbetare kvar. Man löste frågan genom att tvångsinskriva lokala fiskare. Dessa fick fiska på sommaren och arbeta i skogen på vintern. När våren kom skulle de ut och fiska, någon semester var det inte tal om. Det var likadant i Sheltozero - på sommaren arbete i kolchos och på vintern mest skogsarbete.

1948 lyckades jag komma från Belomorsk och fick gå i skola i Leningrad under 6 månader för att erhålla den formella mekaniker-kompetensen. Jag blev någon slags ledare och medhjälparna ville att jag skulle gå med i partiet. Hälsan var emellertid rätt dålig och jag var inte särskilt hågad beträffande partiet. Efter kriget skulle detta vara möjligt även för barn till de förvisade och konfiskerade att bli partimedlemmar. När alla i en avdelning är med i partiet så betalas den avdelningen bättre.

1948 fick jag en ersättare från Belomorsk, en äldre man. Tidigare i Viborg hade han gjort sig ett diplom, blanketter lär det ha funnits gott om. Han hade förfalskat ett byggmästarediplom. Tillsammans med Vlasov-folket hade de demonterat ett lok och den skulle de sätta ihop på våren till en kostnad av 25.000 rubel vilket de inte var kapabla till, men pengarna hade de tagit hand om och förbrukat. Mannen hade inga mekaniska talanger, har drog sönder alla detaljer, det är möjligt att han kanske hade varit lokförare, men reparera lok kunde han inte. Han borde aldrig ha kommit i närheten av ett lok som reparatör. Jag gick till direktören för att utreda mina ärenden och möjligtvis få tillstånd att åka tillbaka till föräldrarna. På våren hade jag fått ett brev från mor, om att hon var sjuk och jag åkte till Sheltozero igen. Direktören kastade sig över mig före avresan. Som väl var hade jag en akt för att jag var överförd till byggavdelningen. Vad skulle man göra? Våren var långt framskridet och snön började redan smälta. Vi körde upp loket på en plattform, tog ned allting och körde loket till Kemi. Jag lyckades komma därifrån, men loket blev inte reparerat i Kemi heller, jag åkte dit enbart på anmodan av direktören. En av ånginjektorerna fungerade medan den andra var helt sönder, och jag ville inte ta emot det. Jag återvände till Belomorsk och ingenjören frågade mig hur det stod till med loket.

Jag svarade som det var, att jag inte kunde ta emot loket för att det var inte i reparerat skick. En man med namnet Parning från staden Kalinin åkte då dit och tog emot loket och reparationerna började på nytt. På det viset kom jag 1948 loss från Belomorsk och åkte till Estland. Lida och mor hade redan flyttat dit 1947. Flyttningen till Estland var inte komplicerat. Jag sade mig upp från mitt arbete, berättade Lida, tog med mig de få prylarna och fick hjälp av Jürgensons. Vi bodde hos dem den första sommaren efter vår ankomst, sedan bodde jag ett tag på landet och så småningom fick jag arbete i syverkstaden.

Vi var två personer, en äldre man och jag och vi fick elda själva eftersom vi också skulle sova där. Han var skild och hade inga barn med den första frun och två stycken med den andra. Jag fick en bostad genom arbetsplatsen, men det hade varit svårt och rummet var inte något att yvas över. Trappan var så smal att jag hade vissa svårigheter att gå ut med slaskhinken. Rummet var fullkomligt omodernt, det fanns varken toilett eller vatten. Pojken växte dock upp och det var för det mesta så kallt att jag var tvungen elda i stekugnen, bakom den fanns såpass mycket utrymme att jag kunde rymma in en säng där. På kvällarna, när jag eldade så luktade det i alla fall varmt, men när eldningen upphörde så frös vattnet i stekugnen.

Det var en besvärllig tid, man fick bära både vatten och ved. Nu har vi alltid både värme och varmvatten och ändå är vi oftare sjuka än vad vi var tidigare.

Tiderna har naturligtvis blivit andra, många turister tycker att vi i Estland har allt, både kött, gränsaker och bröd. För ryssarna är Estland ungefär som när Karl och jag kom till Sverige, det fanns allting.

De etniska motsättningana är dock fortfarande stora, kanske rentav större än vad som fallet var tidigare. I Tallinn är förhållandet sådant att de företag, som styrs av ester, anställer inte några ryssar och tvärtom. En estnisk lots i Tallin sade under ”Regatta” 1980 att här finns bara "svartskallar" och det är roligt att få prata med en "vit" man. Det finns naturligtvis flitiga och ordentliga ryssar också, men de är sannerligen i minoritet. Alla har blivit moraliskt ”deformerade”, de har också blivit fråntagna sina hem och jordbruk och är deprimerade och håglösa.

Nu skall vi sluta, ni skall ju snart resa tillbaka till Estland och det är förhoppningsvis bra väder så att ni inte blir alltför sjösjuka på båten. Lida, Karl och mor Emely berättar under en resa till Tallinn.

Om ett besök till hemtrakten i slutet av 1980-talet berättar Lida följande:

Det gick en buss varannan dag från Novoselje till Molozhanje. Vi tog den och kom fram till vårt forna ställe. Av vårt boningshus och gårdens övriga byggnader fanns det ingenting kvar, berättar Lida. Markerna var het förbuskade och övervuxna. På en sträcka av 100 meter från landsvägen fanns det lite åkrar, men fram till byn Porski fanns det inte ett sädesfält, bara buskar och sly. Bron över vår å fanns inte heller kvar. Valdemar och jag var där för några år sedan och då stod vattnet så högt att Valdemar var tvungen ta mig på ryggen och bära över. Jag var ju något tyngre än han och det gick inte så bra. Nedanför ån, där bastun hade stått, ramlade vi och jag blev blöt om fötterna också. Där vi hade haft vår brunn fanns det en liten vattenpöl. Huset var borta, bara några taktegel låg där kvar i nässlorna. Vid den förfallna ladugårdsgrunden växte det en stor buske av svarta vinbär. Vi var till Posts hus, inte heller där var det någonting kvar. Lisa Posts hus kunde vi överhuvudtaget inte hitta. Tyvärr regnade det när vi gick till kyrkogården, men där var det bedrövligt, inte en gnutta av skötseln kunde vi se.

Det enda som var kvar av gården var ett par-tre hektar vall. Folk från Novoselje kommer att bärgar höet varje sommar. Tidigare fanns det bara ett par gårdar mellan Novoselje och oss, nu är det på en sträcka av ett par kilometer fullt med bebyggelse och eftersom var och en har en ko så går det en del hö åt. Detta tar de från våra tidigare ägor.

Mor Emely fortsätter:

Förr kunde jag sova, nu har min sömn försvunnit, jag sover så lite nuförtiden. Timmarna blir långa, det är ganska tungt, synen har också blivit miserabel, det är också svårt att få fatt på nya glasögon så med läsning blir det också lite si och så. Tidigare hade vi här på sjukhuset en viss möjlighet att få glasögon, nu får man ge sig av ända till Tallinn eller Rakvere och det är inte säkert att man får fatt på några glasögon ändå. Fram till nu har jag kunnat läsa, men nu är det sämre med det och tiden blir lång.

Många åldringar säger att de sover bort det mesta av tiden, men jag kan det inte. På sommaren går det an, då har jag min köksträdgård och hönsen, jag är uppe senast klockan 6 på morgonen. Ibland lägger jag mig och vilar, men någon sömn blir det inte.

Huset är också dåligt, trots att man för tre år sedan gjorde en reparation. Det blev det vanliga sovjetiska åtgärden, man hällde bara lite sågspån mellan brädorna och med golvet gjorde man just ingenting så det känns väldigt kallt. Att stå barfota på golvet är inte att tänka på. Efter reparationen har det blivit en aning bättre, man har isolerat något mera. Redan från Kirovsk har vi en viss vana att bo i kalla bostäder. Där fanns det knappt någon isolering i husen heller, bara brädor och sågspån, fötterna har fått lida alldeles för mycket. Jag minns att jag vid något tillfälle hade två par stora soldatstövlar på, med flera par strumpor. På sin tid gick det att byta till sig sådana för ett par brödbitar – det var bra stövlar, lätta och vattentäta. Förr i världen fanns det gott om läder i Ryssland och man var duktig på att tillverka skor, dagens stövlar är både tunga, ohanterliga och otäta. Jag minns att jag köpte ett par till Minna Raie, min svägerska. När de deporterades både de inte mer än 3 rubel, vart tar man vägen med så lite pengar?

Hon fick ett par stövlar och det andra paret behöll jag för mig själv. Nu är de borta allesammans, två av dem dog i Estland, Elvys mor var sjuk länge och den andra (hon bodde ca 20 km från oss förr i världen) blev av med både sin son och sonhustru. Syster min dog när de under det första världskriget beskylldes för att vara med i estniska partisanrörelsen. Ryssarna sköt dem. Elvy blev ensam kvar, hon hade en son och en fosterdotter, medan min syster hade flera barn och själv var hon sjuk. Ett av barnen hade jag som fosterdotter under 7 års tid. När vi blev deporterade blev hon kvar i hemtrakten. Även en av svågrarna blev skjuten. Han var redan gift och hade en hustru, henna skulle de inte skjuta, men när hon såg att mannen skulle bli skjuten, hoppade hon fram till honom med barnet i famnen och alla tre blev arkebuserade.

Elvys syster blev fri efter att ha tillbringat tio år i fängelset och hon flyttade till oss medan vi bodde i Murmansk-trakten. Senare, när Karl bodde i södra Ryssland, var hon hos Karl under en hel månad, på semestern från sin kalla landsända i Komi. Hennes hälsa är också undergrävd. Hennes man hade varit handlande och när hon kom tillbaka fick hon delar av sin egendom åter. Minna sade att hon hade fått en hel del pengar, på den tiden brydde sig staten ännu folket. Vi sökte ingenting, men hon var ett fosterbarn från trakten och dessa hade vissa förmåner.

Ja, sade mor, lite förkylningar har det varit, men annars har jag skonats från sjukhusvistelserna i stort. Den som har överlevt Kirovsk, Ural och Fjärr-Karelen utan att dä där kan nog räkna på en ganska god och stabil hälsa även i fortsättningen. De svaga gallrades ut på ett ganska tidigt stadium.

Du Albert var ganska mager i Kirovsk och jag var bekymrad för din hälsa, berättar mor. I matväg fanns där bara bröd och socker, vid flera tillfällen sade du att du inte ville ha mera socker. Sockret var billigt, jag kommer inte ihåg priset, men det blev tröttsamt med det i längden. Ibland längtade vi efter något salt.

Till en början levde vi delvis på egna köttförråd i Kirovsk, men när det tog slut så blev det bara torsk och sill. Det var nödår och de som inte hade haft någonting med sig hemifrån var illa ute och en myckenhet av människor dog genom att de inte tålte den torftiga och enformiga maten.

Karl berättar:

När du efter kriget gav dig iväg från Finland och vi inte fick veta någonting från dig så trodde vi att du kanske hade hamnat i händerna på ryssarna och blivit sänt till de underjordiska anläggningarna på Kamtjatka-halvön. Där fanns det enormt stora underjordiska fabriker för produktion av militärmaterial, alla yngre män sändes dit. När Mannerheim och ryssarna gjorde fredsöverenskommelsen, kom det 700 man till oss i Archangels-trakten.

(En del av dessa måste ha varit de fångar som även Albert från Kuopio-garnisonen var kommenderade att leta reda på i Savolax-skogarna. Viljan hos de finska soldaterna att leta reda på alla ryssfångar, som var utsända till bongårdar och småbruk för att hjälpa lantburksbefolkningen, var inte särskilt stor, men många togs ändå för att återsändas till Ryssland i enlighet med överenskommelsen om repatriering)

I det skogskombinatets verkstad i norr, när jag arbetade, berättar Karl, hade jag flera sådana före detta soldater. Från Finland hade man stuvat dem i i godsvagnarna och sänt över gränsen. I Petrozavodsk hade de fått sitta några månader i ordinarie fängelser och därefter distribuerade till de olika fång- och tvångsarbetslägren i Fjärr-Karelen. De var inhysta i de ordinarie krigsfånglägren.

Vi fick 700 man av den yngre generationen, dock icke ukrainare. Dessa sändes till arbetsläger vid Vitahavs-kanalen. Jag var vid ett tillfälle till tåget och hörde någon ropa mitt namn. Det var en borrare från Kirovsk-tiden, en ukrainare.

- Vi är på väg till ett läger vid Vitahavs-kanalen, sade han att finnar och tyskar hade skadat en del slussar under kriget och nu skulle dessa repareras. Vid ett tillfälle, när jag bodde för mig själv i Archangelsk-området i en så kallad ”shalman” – ett ”fronthus”, en liten transportabel koja, kom det in en man i en vit päls med vapen och säger:

Vi har kommit för att reparera ett antal traktorer, som finnarna har sänt

tillbaka enligt fredsöverenskommelsen, jag behöver låst utrymme för två av mina män att sova i. Officeren övertog min koja och jag själv gick till den allmänna baracken för att sova där och nästa dag började traktorreparationerna. Problemet var att det fattades tändstift. Hur var det nu med traktorer? Man startade dem utan att ha gjort någon närmare undersökning.

Finnarna hade släppt ut oljan ur motorerna och efter en stund blev traktorn stående av överhettning, vi fick upp den så småningom på järnvägsvagnen med hjälp av en annan traktor och kunde ta den till verkstad. Som tur var klarade sig den första traktorn, av överhettning hade det bara blivit ett stop, efter avkylning och oljepåfyllning fungerade traktorn igen. En av dessa äldre män, som arbetade med traktorerna, var en före detta kollektivjordbrukare från Ukraina och den andre kom från en stridsvagnsfabrik. Hans far hade blivit fängslad 1937 och försvunnit någonstans i det stora Ryssland.

- Lida! Var inte du i Pudosj (Onega-sjöns östra strand) ett tag? Frågade jag henne. - Nej. Jag arbetade i skrädderiet i Sheltozero, där var det ändå någorlunda ordnade förhållanden, men från Pudozj råkade många ut för vidare utvisning till Ural och lika många hamnade i Komi Autonoma Område öster om Archangelsk. Där var det hungersnöd och Eedi Rist samt några andra av våra grannar omkom där. Vid ett besök i Leningrad för några år sedan träffade jag en dam i 60-årsåldern med namnet Selma, hon var syster till Elvira Petrovna och följaktligen min kusin. Jag skrev till Komi några månader senare, men ännu har det inte kommit något svar. När Karl och Albert besökte Sverige sommaren 1991, sade Karl att Selma hade avlidit.