Sonja Sandqvist berättar 1986-04-15

Jag, Sonja Sandqvist, född Kristiansson, har försökt länge skriva ner en liten del av min barndom och ungdom. Jag är född 1914-10-01 och är den andra i en syskonskara, vi var 6 syskon. Min mor var Lilly Alfrida, (född Larsson 1892-07-11, död 1983-11-03). Min far var Karl Algot Kristiansson (född 1892-07-23, död 1976-08-30). För min egen del har jag bara ett namn, Sonja. Som barn växte jag upp i en arbetarfamilj, mamma skötte hemmet. Vi saknade ingenting under dåvarande förhållanden. Jag var ofta hos min farmor, jag var hennes guddotter.

Farmor var mycket bestämd i sina åsikter. Man fick hjälpa till med allt möjligt. Bland annat så hon: Lita aldrig på en man, de har alltid en räv bakom örat. Hos farmor och farfar kom kortleken ofta fram när deras vänner var där, men de spelade aldrig om pengar. Med mormor och morfar var det tvärtom. De var strängt religiösa och gick i kyrkan varje söndag. När jag övernattade hos dem, somnade jag vid att de satt och läste i bibeln. De var verkligen snälla och goda människor.

Min skolgång var väl inte den bästa, jag lekte för det mesta, hade en väldig fantasi, levde i en drömvärld. Mamma sade att det blir annat för dig när du kommer ut i världen.

- Den första platsen var på ett pensionat i Halmstad, jag dit en söndag och stod vid diskbaljan hela dagen. Jag grät hela natten, tänkte på vad mamma hade sagt. 14 år gammal. Fru Werwin hette hon som hade pensionatet. Resanderummet låg på sjätte våningen, mycket spring i trapporna. Fru Werner bodde i ett litet hus bredvid och därifrån serverades allting. Som jag grät den första natten! Sedan sjöng jag och trodde att det skulle vara så. Fru Werner berömde mig så, talade ofta om vilken fin familjeflicka jag var väl lite .......... och så arbetade man väl över sin förmåga. Jag blev sjuk och kom till läkare - hade fått knölros. Läkaren sade att jag var undernärd och mycket svag och sände mig till ett vilohem.

Så småningom repade jag mig, sökte plats i ett bageri och försökte bli konditor. Jag fick gå upp klockan 3 på natten och på den tiden fick vi göra allt för hand, jag förstod att jag inte skulle orka med det. Jag var väl 17 år, då tog jag hela livet i famn, trodde alla människor om gott och jag tänkte: Nu skall jag ut i den stora världen! Jag köpte en Göteborgs Tidning, svarade på en annons, som husa, fick platsen. Visserligen tyckte de att jag var lite väl ung. Det var en mycket sik familj med stora vanor. Man anpassade sig snart, men de fick nog många goda skratt, man var ju glad och spontan och tyckte det var fröjd att leva. De hade tre flickor när jag kom dit. Fru Hansson födde sedan en flicka till som fick namnet Sandra. Tänk när hon började gå, sprang ifrån barnsköterskan och virade sina knubbiga armar om halsen på en, det var nog ömsesidig kärlek. Jag tänkte, får jag en flicka någon gång ska hon heta Sandra.

Nu först förstod jag vad det vill sig att inte ha någon ordentlig skolunderbyggnad. Jag hade nog aldrig stannat i Göteborg, men vad man än sökte så skulle man ju kunna engelska. Här stannade jag och här fick jag uppleva min stora motgång, trodde aldrig något sådant skulle hända mig.

Portvakten här hade en som var väl mycket bortskämd. Barnsköterskan kom en dag och sade: Sonja, kom! nu skall du få se en gullig kille. Åke hette han och hjälpte till ibland med Hansson privatbilar och det var så jag kom i kontakt med honom. Bland annat bjöd han på biltur och så började vi sällskapa. Vi förlovade oss, han var med hemma. Vi började spara till det blivande hemmet. Farmors ord följde väl mig genom livet, giftermål först så jag hade många svåra stunden. Han trodde att jag inte tyckte tillräckligt om honom, så gick det som det gick. Han tyckte jag skulle söka något annat med mer betalt, så vi kunde spara mer och det tyckte jag också. Fru Hansson blev mycket ledsen när jag slutade. Jag började hos en advokat (Muhl), de hade en flicka som man skulle passa på väl, de var rädda för kidnappning. De hade haft en sköterska innan men hon slutade för annat intresse. Så gick det som jag aldrig i min vildaste fantasi skulle ha hänt. Jag hade dömt alla flickor, som blev med barn innan de gifte sig. När jag talade om för Åke att vi skulle ha barn så kom han med kommentaren:

- Vad skal mamma säga!

Fru Muhl tyckte mycket om Åke. Nu började han hitta på än det ena än det andra, jag fick den ena kallduschen efter den andra. Åke var lokaspirant, bodde i Falköping, kom när han var ledig. Jag tänkte först göra slag i saken och åka upp till Falköping, jag sade till Muhls att jag fyllde år och åka hem - de förstod det.

Jag reste till Falköping, Åke var på stationen och mötte. Jag frågade honom hur han hade tänkt sig. Då säger han:

- Hoppas du förstår, jag har blivit kär i en sköterska på lasarettet. Jag sade:

- Kom ihåg Åke, den som gör andra olyckliga blir aldrig lycklig själv.

Jag åkte hem med tåget, satt där ute, kunde inte hejda tårarna, de bara forsade. Jag gick gata upp och gata om får att jag skulle kunna smyga mig in på mitt rum. Jag kunde inte få en blund i ögonen. På morgonen kom fru Muhl och Madeleine och skulle ha red på hur jag hade haft det. Då tog jag till en lögn. Jag måste sluta, vi ska gifta oss och lägenhet är det ingen konst att få.

- Men så roligt för Sonja och Åke och så tråkigt för Madeleine!

Då sade Madeleine:

- Jag har aldrig tyckt om Åke - och det har inte pappa heller.

De kanske förstod mer än vi gjorde. Det var en svår tid - gå och ljuga, springa på dagarna, grubbla på nätterna. Ett brev kom indimpande fru Muhl tillhanda. Jag kände en sådan obehaglig känsla, tyckte jag kände igen stilen. När fru Muhl kom hem så ropade hon:

- Sonja, Sonja! och tog mig om axlarna. Nu sätter vi oss här. Tala om för oss hur det är, jag har fått ett brev från Åkes mamma, är det inte som det skall vara mellan er.

Då brast allt och jag talade om hur det var. Enligt Åkes mamma så var det mitt fel. Fru Muhl ringde upp Åkes mamma och sade:

- Hur har ni fostrat er son att inte känna sitt ansvar och det mot en flicka som Sonja och jag förstår att ni inte kan föra ett vettigt samtal så jag lägger på luren. Sedan sprang de och vaktade mig, de ringde järnvägsstyrelsen och fick ner Åke. Vi skulle gifta oss, men då sade jag:

- Åke har talat om var han står. Jag kommer aldrig att be om ett öre, det här ska jag klara själv. När advokaten kom hem slog han näven i bordet för mig. Jag skall bara inte tänka på mig själv utan barnet jag bar. Det skall skrivas som trolovningsbarn och Åke skall betala.

Det blev 30 kronor per månad och skulle höjas när han blev färdig lokförare, men jag begärde aldrig mer. De pengarna fick Sandra när hon flyttade hemifrån. Muhls ordnade så att jag skulle flytta till Muhl´s bror i Stockholm. De hade en stor villa med trädgård och tyckte det skulle vara roligt på gamla dagar.

Det värsta var att tala om det för dem där hemma. Ruth bodde här också, då vi kom - och fru Muhl. Det var nog väldigt svårt för dem, de kände väl för sin dotter, men de sade:

- Har hon aldrig behövt hemmet förut så behöver hon det nu.

Sandra föddes på KK 1940-03-03. Hon föddes en månad för tidigt och vägde bara 2600 gr. Jag var väldigt klen efteråt, kunde inte bära på henne, fick åka till ett hem och få passning. Det värsta var att hon var så lik Åke, en levande avbild. Först tänkte jag:

- Kunde jag inte ha blivit förskonad från det.

Sedan sade jag till detta lilla barn:

- Du och jag skall kämpa.

Sedan reste jag hem med detta lilla knyte till Skrea, vi var så välkomna, inte minst av farmor, som hade varit så sträng. Alla var så snälla, men det gick mig på nerverna när pappa köpte karameller.

En dag sade mamma och pappa:

- Vi skall ta hand om Sandra för dig! De förstod att jag behövde ordna en framtid för oss och få lite inkomster. Det var med tunga steg som jag åkte till Göteborg. Jag fick plats på Örgrytehemmet, var där i sju år, passade de gamla - det var mycket arbetsamt. På nätterna drömde jag. Jag såg Sandra i den ena olyckan efter den andra. Sedan sökte jag till PS och fick plats som sjukvårdsbiträde. Jag bodde ihop med en flicka, Greta, som var förlovad med en lokförare, Sven. Sven talade om en man som hette Bertil. Det var mycket synd om honom, hans fru hade bedragit honom och han kom på.

- Du skulle träffa honom,......................som man kan förstå, hade jag blivit manhatare. Greta och Sven gifte sig, jag blev bjuden dit och där satt Bertil.

Sedan gick det av bara farten. Han talade om sitt och jag om mitt. Han lovade hjälpa mig med Sandra. Jag tänkte på hennes skolgång, vi skulle ge henne det inte vi själva hade fått. Sandra hade det väl svårt den första tiden. Mamma Lilly var ju hemma.................

Gifte mig med en järnvägare, de hade så dåligt betalt. Sandra var 9 år och fick resa hem så fort hon kunde. Bertil ställde upp i alla väder, kunde aldrig ha fått en bättre pappa och det kände hon nog också. Ingeborg, avdelningssköterskan frågade om jag inte ville gå igenom undersköterskekursen. De skulle dra in en sköterska. Jag sade:

- Det klarar jag aldrig och tänkte på min skolgång.

Jag var den första som tog den examen på Sahlgrenska och fick det högsta betyget, det var jag inte värd. Jag hade väl inte så stora pretentioner på den tiden. Sandra klarade sig fint i skolan. När hon kom hem med en bok för den bästa kamraten i klassen - det var det bästa man kan få......

Jag har nog varit en sträng uppfostrare, men vi har varit så rädda om henne. Hoppas hon har något gott att ta med sig till sin familj. Hon har klarat en fin utbildning, är studierektor, är gift med en civilingenjör och har en dotter som går på Chalmers. Vi hoppas att det går bra för dem. Hon har ju bara ett liv och det skall man vara rädd om. Man kan göra mycket själv när man är ärlig och lever sunt, inte skadar andra människor - då tror jag att det går bra.

Sonja avled 1999-01-25

Parentation vid Sonjas begravning.

Till vår kära Sonja!

I Matteus Evangelium 7:21 står det skrivet:

Icke kommer var och en in i himmelriket, som säger till mig ”Herre, Herre” utan den som gör min himmelske Faders vilja.

Detta kan man säga om Dig Sonja. Du tillhörde förvisso inte de som hade Gud på sina läppar jämnt och ständigt, Du handlade som om det fanns en. Ingenting var omöjligt för Dig när det gällde att hjälpa både släkt, vänner och andra medmänniskor. Jag och min familj har haft mycket hjälp och stöd från Dig under våra besvärliga skeden i livet, detta gäller säkert också många av er som nu befinner er här och har följt dig till den sista vilan. Du umgicks flitigt i vår familj och var den svägerska som jag känner bäst. Du hade en ljus syn på tillvaron, och gjorde livet lättare och ljusare även för andra människor, och detta inte bara genom din sjuksköterskegärning, utan i din egenskap av en glad och handlingskraftig person med en uppriktig syn på rättvisan med en stark moralisk-humanistisk livssyn.

”Tro är inte ett hus, som man bygger till Guds ära, tro är den väg som man vandrar”, lär den franske filosofen Voltaire ha sagt. Du vandrade denna väg, en trons väg, och nu när Du har kommit fram till livets slut, man bara konstatera att Din vandring icke har varit förgäves. Du har ingenting att frukta i den stund, som Du träder inför Din Herre, för du har levat så nära det moraliska budet som man någonsin kan. Vi kommer att minnas Dig sådan som Du var livet igenom, glad, pigg och alltid beredd att hjälpa och stödja, alltid uppfylld av god vilja.

Kära Sonja! Vi sörjer med Din familj och vår saknad är stor.