1991. Ryska kärnkrafttekniker och sovchosbönder besöker Sverige

1990 engagerades Sverige i hjälpverksamheten inom kärnkraftsområdet för den sönderfallande Sovjetunionen och alla svenska reaktorer fick ett ”skötebarn” någonstas i Ryssland eller Baltikum. Ringhals-reaktorn tog hand om en tryckvattenreaktor i Volgodonskområdet – några hundra kilometer SV om Stalingrad – som i det nya tänkandet hade passligt nog döpts om till Volgograd. Nu håller man på och förbereder återgång till ”mellannamn” – Stalingrad. Invånarna tycker att Volgograd inte säger så mycket.

Då kunskaps- och forskarutbytet mellan den forna Sovjetunionen och den övriga världen var synnerligen måttlig under de gångna åren. Efter Sovjetunionens fall i början på 90-talet uppstod det ett stort behov från båda sidor att besöka varandra och med egna ögon se på hur det egentligen förhöll sig. Om Sovjet florerade det både myter och halvsanningar.

91-08-16 kom en delegation från kärnkraftverket i Volgodonsk (från en icke färdig PVR-reaktor på grund av det nya ”gröna” motståndet i trakten) med reaktorchefen Mustafinof och ett antal av hans medhjälpare – t o m en dam från den lokala tidningen, hon skulle skriva om besöket härstädes.

Främsta målet för besöket var naturligtvis Ringhals Kärnkraftverk eftersom några av reaktorerna här var av samma typ som de hos ryssarna. Besöket avlöpte lyckosamt, ryssarna fick se och höra allt de ville och det var inte lite. Förutom själve chefen hade inte någon annan av ryssarna varit ute i västvärlden och det blev mycket frågor och många besök. Mustafinof var intresserad icke enbart av kärnkraftverk utan även av det som fanns utanför hans egentliga arbetsområde – jordbruket – då Halland och trakten omkring Volgodonsk hade liknande näringsgrenar med mycket jordbruk och kreatursskötsel.

Något utanför kärnkraftprogrammet besökte vi några halländska bondgårdar och Mustafinof tyckte att ett antal av sovchosbönderna i stadsfullmäktige i Volgodonskområdet (där han var medlem) skulle behöva se den svenska modellen av bondekooperationen

Vi tog kontakt med ordföranden i Hallands LRF Yngvar Olsson. Han var med på noterna och eftersom jag ofta hade tolkat för folket på Ringhals så rekommenderade informationschefen Torsten Bohl mig som tolk att sköta förbindelserna och tolkning under besöket.

Korrespondensen med ryssarna kom igång och på sommaren -91 kom ett antal ryssar, både från sovchosen och från kärnkraftverket. Då besöket skulle avlöpa i Halland bestämdes att våra gäster skulle landa i Köpenhamn, istället för Stockholm. Tillsammans med ombudsmannen för LRF i Falkenberg åkte jag till Kastrup med en förhyrd Volkswagenbuss och mötte våra gäster. De såg ut att ha mycket och ganska tungt bagage. När vi skulle passera tullen från Kastrup sade LRF-mannen att nu fick de se allvarliga ut och inte ett ord fick yttras. Den danske tullaren tittade på ett antal äldre herrar och en medelålders dam, nickade och vi fick passera. Jag bävade för vad som tidningarna skulle skriva om tullarna skulle göra en närmare undersökning.

Den påföljande veckan besökte vi såväl Ringhals som ett antal bondekooperativ: med ordföranden Arlas mjölkkooperation i spetsen, potatisodlarna, Scan-slakterierna i Varberg och en helt modern bongård med mjölproduktion.

Det var en mindre gård någonstans i trakten av Tvååker. Gården drevs av en yngre bonde och hans hustru med två barn samt bondens föräldrar. De hade en besättning av ett 30-tal mjölkkor, ett antal grisar, får, höns och en vallhund. Arealen var ca 50 ha öppen jord och lika mycket skog.

Det blev dags att mjölka. Bondens hustru gick ut på gården, visslade, och en svart-vit vallhund uppenbarade sig med god fart från sin koja. Hustrun och hunden gick fram till en inhägnad, där vi såg ett antal kor, hon gav medelst vissling order till hunden, som satte av med högsta fart och började driva in korna mot gården. Det hela såg mycket elegant och professionellt ut. Korna kom som på ett snöra och gick in i ladugården för att bli mjölkade.

Hos korna råder det hierarki – ledarkon gick in först i en av mjölkningsbåsarna – genom transpondern fick foderautomaten en signal och 2 kg kraftfoder rann in i mathon. Bonden berättade att normalt får varje ko med ca 2 timmars mellanrum omkring 2 kg foder, oavsett till vilken matarplats den går. Vid mjölkdags blir det extra tilldelning. Genom transpondrar bokförs alla transaktioner till datorn och om ett djur inte har följt programmet, på grund av sjukdom eller liknande, kommer uppgifter om det djuret att markeras med rött på datorn så att bonden omedelbart kan vidta åtgärder.

Det var en helt modern ladugård, mjölkningsstationen, där bonden skulle manövrera sugkopparna, var försänkt så att han kunde arbeta stående. Mjölkningen gick som en dans och ryssarna var mäkta imponerade av effektiviteten och bekvämligheten vid arbetet.

Ladugården var för lösdrift och vi såg att i taket hängde det en stor mängd svarta plaströr. På ryssarnas fråga förklarade den unge bonden att han hade en värmepump och tog ut värme från ladugården. Varje ko producerar ca 1 kW värme i vila och med värmen från korna och värmepumpen, kunde han värma både boningshuset, föräldrarnas hus samt ett antal andra byggnader. Ryssarna hade aldrig hört talas om värmepumpar, ännu mindre att man hade sådana inne ladugården och förvåningen var stor.

Alla kor var försedda med transpondrar och bonden förklarade att på detta sätt kunde han hålla en mycket god kontroll på både djurens utfodring som deras hälsotillstånd

Det mesta av veckan gick dock åt diskussioner och förklaringar av den svenska bondekooperationen: dess verksamhet och möjligheter att hjälpa bönderna med både arbetet och ekonomin, vilket inte alltid var så lätt.

Med tanke på den vitt utbredda korruptionen under Sovjettiden, kollektivjordbrukens låga effektivitet och det allmänna förfallet, uppstod det en stor mängd frågor, som för västerlänningar är självklara, men näst intill obegripliga för f.d. sovjetmedborgare.

En sådan fråga var exempelvis hur man styr de olika kollektiven. LRF-folket utsattes för en stor prövning (och tolken också) när styrsystemet i de olika mjölk-, kött- och sädesproducenternas förening skulle förklaras. Ryssarna hade mycket svårt att förstå korskopplingarna, som förekommer mellan de olika producentorganisationerna - att styrelsemedlemmar från den ena organisationen ingår i styrelsen för de övriga o s v. Ryssarna som var vana vid korruption och fusk hade stora svårigheter att förstå resonemanget. Det tog svenskarna nästan en halv förmiddag att förklara hur man anställer en VD för kooperativet och hur man håller kontroll över honom.

Vi besökte mjölkböndernas mejeri i Valberga, köttproducenternas Scan-slakteri i Varberg och tittade på sädessilorna i Falkenberg. Nästan överallt där det bjöds på förtäring stod ryssarna för dryckerna och vi började förstå varför de hade så stort och tungs bagage med sig.

En del besök föranledde vidare intresse: ex. slakteri- och kvarnverksamhet. Den sovjetiska statens sätt att hålla kontroll över kollektiven bestod däri att kollektiven inte hade någon egen möjlighet att vare sig förvara eller förmäla säden. Allting skulle ske centralt i städerna för att kunna övervakas av staten. Ordförande i den tidigare sovchosen berättade att ibland fick de så goda skördar att de inte kunde tas emot i städerna utan de var tvungna att lägga säden på asfalterade vägar och flygfält, med de följder som det kunde bli. Nu ville de se vad det fanns för möjligheter att kunna köpa kvarnar, bygga förvaringssilos ute i landet och bli mera självständiga.

När det började närma sig avresan ville två besökare stanna kvar och resa till Avesta och Stockholm för att titta närmare på slakteriet och kvarnarna. Det nedlagda storslakteriet i Avesta var till salu och kvarnen Juvelkronan i Stockholm på Kvarnholmen höll på att sälja ut några enheter, vilka ryssar var mycket intresserade av. LRF-ombudet tog hand om de, som skulle fara tillbaka direkt från Köpenhamn, och jag åtog mig att ta hand om de två ryssar som skulle till Avesta och flyga hem frän Stockholm.

När besöket i Avesta-slakteriet var klart åkte vi till vårt torp Lilla Fredrikslund i Sörmland, där vi skulle övernatta. Ann-Marie var inte på landet utan vi fick hushålla själva. Jag köpte ärtsoppa med fläsk, bjöd ryssarna på bastu, soppa och punsch och vi tillbringade ett par dagar på torpet. Starkare drycker bjöd ryssarna på, det föreföll finnas näst intill outtömliga förråd av vodka, vin och röd champagne från Volgodonsk-trakten. Vi tillbringade två sköna dagar på torpet, gästerna fick syssla med ”jordbruk” i form av att klippa gräs och bränna löv och grenar. Före avresan till Stockholm lämnade ryssarna kvar det återstående förrådet – två halvor vodka och tre flaskor vin.

På måndagsmorgonen reste vi till Stockholm, besökte kvarnen Juvelkronan och på eftermiddagen skulle ryssarna flyga tillbaka till Moskva. Några biljetter var inte bokade och det uppstod en delikat situation – skulle de kunna komma iväg eller inte? Tidigare i veckan hade jag ringt till Aeroflot, men där kunde man inte ge något besked om ev. lediga platser. Det mesta brukar ju ordnas med lite improvisationer och jag tog chansen i förhoppning om att det skulle gå vägen denna gång också. På Aeroflots information på Arlanda kunde flickan inte ge något besked utan sade att vi skulle vänta. I Sovjet, där det inte fanns något alltför stort tryck på lönsamheten, brukade det alltid vara kvar ett par-tre tomma platser på planet, för ev. försenade potentater, och det gällde att vara först i kön. 10 minuter före avresan fick mina ryssar gå ombord och jag drog en lättnadens suck. De hade inte några större mängder pengar med sig och en övernattning på ett hotell var uteslutet. Hade de inte fått någon reselägenhet skulle jag ha varit tvungen att ta dem tillbaka till torpet och försöka nästa dag igen. Nu gick allting väl till stor belåtenhet såväl hos LRF i Falkenberg som hos mig.

Någon vecka senare bjöd Torsten Bohl oss till efterfirande på Ringhals.

1991-11-11 Återbesök i Volgodonsk

Svarsbesöket till Ryssland gick av stapeln i mitten på november, inte helt idealisk tid, mörkt och kyligt. Under chefen för Hallands LRF, Yngvar Ohlssons ledning, samlades vi i Stockholm på Arlanda för att flyga till Moskva. Vi skulle ha ”souvenirer” med oss och vad passar bättre i Ryssland än ett gott svenskt öl. Några av medlemmarna hade varit till Sovjetunionen tidigare och visste att man kunde köpa västerländska varor i ”Berjoska”-butikerna, affärer där man kunde handla västerländska varor för valutan. För att slippa dra med sig öl från Sverige bestämdes det att ölet skulle köpas i Inturist-affären i Moskva. Vid framkomsten dit logerades vi in i Rossija-hotellet och efter inkvarteringen begav vi oss till ”Berjoska”-butiken för att inhandla lämpliga kvantiteter dryck.

Det blev en överraskning! I den nya tidens anda hade ryssarna infört något som de kallade ”guldrubel”, värt ca 2 $, och ölpriset med ifrågavarande tariff översteg t o m de svenska ölpriserna på Systemet i Sverige. Vi ångrade vår bekvämlighet, men vad var det att göra?

- Hur skall jag förklara för styrelsen att vi har köpt så mycket öl, suckade LRF-ordföranden Yngvar Ohlsson.

Under stor vånda beträffande redovisningen vid hemkomsten köptes det trots allt några ”plattor” starköl och Yngve Ohlsson var djupt bekymrad över hur han skulle förklara för revisorerna hemma dessa höga kostnader för rusdrycker. Vodka gjorde vi oss inte några bekymmer för, det brukade vara både billigt och lättillgängligt överallt i Ryssland.

I Moskva tog man väl hand om oss, vi kördes till flygplatsen och gick ombord på den ryska kärnkraftstyrelsens eget flygplan, en 10 sitsig maskin med alla bekvämligheter. Efter ett-par tre timmars flyg landade vi i Volgodonsk och möttes av våra vänner från kärnkraftverken. Vi inlogerades i stadens hotell och började vårt besök.

Kärnkraftverken visade sig vara ett tryckvattenverk, färdig (enligt uppgift) till 95%. Det var dock enligt rysk uppfattning, de svenska delegaterna tyckte att 75% skulle vara närmare sanningen. Talesättet att: de sista 10% tar 50% av arbetet att färdigställa skulle passa in här. Även det övriga lämnade en del att önska. Man var inte så noga. Exempelvis var ett av trappstegen till administrationsbyggnaden åtskilligt högre än de övriga och såg man sig inte noga för fanns det risk att snubbla. Inne på kärnkraftverket var det en viss röra, men inte större än vad det brukar vara före slutstädningen så stationschefen Mustafinofs påstående om färdigställningsnivån kanske ändå stämde någorlunda.

I Volgodonsk-området ligger ryssarnas tillverkningsindustri för kärnkraftprodukter. Det är en mastodonanläggning bestående av två byggnader med 1 km i fyrkant samt några mindre med bara 600 meter per sida. Ryssarna var på väg att överge sina RBKM-reaktorerna (typ Tjernobyl) och höll på med tillverkning av 1 MW tryckvattenreaktorer. Vid ingångarna till fabriken fanns långa vattenhon där medarbetare fick skölja av sina skodon innan de kom in i fabrikslokalerna. På vårar och höstar bildades av det ”svarta jorden” ett några centimeter tjock lager av sörja, som fick tvättas av, och på somrarna lär det ha dammat ganska ordentligt även vid måttliga vindar.

De nyvaknade nationalistiska och ”gröna” känslorna var förhärskande och eftersom Mustafinof var kaukasier så kunde man se skyltar och plakat med texterna: ”Ryssland för ryssarna” och liknande uttryck.

Volgodonsk ligger inte långt ifrån Novocherkassk, det tatariska folkets centralort. Vi skulle besöka staden, men höstdimman blev så svår att vi avstod från resan.

En av kvällarna höll de ”gröna” ett möte och svenskarna beslöt att göra ett besök där. Till en början träffade vis sekreteraren för organisationen, och supporterad av en skara medelålders kvinnor inte alls var villiga att släppa oss in till mötet. Efter en stunds övertalning gav de dock med sig. Torsten Bohl lovade att hålla ett föredrag om den svenska synen på kärnkraften och berätta lite om de svenska reaktorerna.

Torsten berättade under en halvtimma och jag tolkade, efteråt blev det en hel del frågor från publiken: bl a om Torsten skulle kunna och våga överta ledningen av det ryska kärnkraftverket. På detta svarade Torsten ja, men ryssarna såg tveksamma ut.

Energiproblemet är stort i trakten. Efter sammankomsten hos de ”gröna” blev vi inbjudna till ett ”kulturmöte” – underhållning i traditionell rysk stil - och efter ca en timme slocknade ljuset. Det blev totalmörkt och vi fick reda på att detta var vanligt. Man fördelade elektriciteten och kopplade bort i tur och ordning några områden. Lokalbefolkningen var beredd på detta och det dök upp både stearinljus, ficklampor och fotogenlyktor.

Kärnkraftfrågorna stod i centrum, men vi blev också informerade och visade det ryska sovchos-systemet. Volgodonsk ligger i en stor jordbruksbygd och dimensionerna var ibland imponerande, samtidigt som vissa detaljer var beklämmande. Sovchosen ”Zchemchuzchina”s (pärlan) kreaturbesättning bestod av några tusen kor, med vistelse ute praktiskt taget året om. Det fanns en form av skydd, men bara i stort sett tak, någon värme blev det inte kvar i den ladugården. Längd ca 800 m och frigång. Besättningen bestod av ganska små, sannolikt rätt starkt inavlade, men härdiga kreatur. Mjölkproduktionen uppgick, enligt uppgift, till ca 10 liter/dygn. Den svenske representanten för mjölkkooperativet berättade att han hade kor som gav uppåt 45 liter/dygn. Ryssarna skakade på huvudet.

Besöksområdet ligger i det ”svarta jordens” bälte och är mycket bördigt. I vissa fall kunde man ta tre skördar per år, men den efterföljande skötseln av skörden var något ålderdomlig och det blev långa diskussioner med de svenska deltagande jordbrukarna hur man skulle kunna förbättra förhållandet.

Volgodonsk ligger mellan floderna Volga och Don och vid den kanal som förbinder dessa båda floder. De odlade fälten utgjordes av stycken på ca 40 ha med konstbevattning. Bevattningen skedde med 800 meter breda bevattningsanläggningar på hjul, drivna antingen av ett dieselaggregat eller med elektricitet genom en trefasledning i luften. Bevattningen fungerade helt automatiskt och startade när sensorerna gav signal att marken började bli för torr.

Trakten är känd för att vara den nordligaste vinodlingen, trots att vintertemperaturen under några dygn kunde gå ned ända till – 20 grader Celcius. På vår fråga hur de kunde bevara vinstockarna från förfrysning fick vi följande förklarting. Efter odlingssäsongens slut tar man ned vinstockarna från stöttor, lägger dem på marken och plöjer med en stor plog ned hela växtligheten. Jorden är så lätt och porös att det inte vållar några skador eller svårigheter. På våren, när marken är tillräcklig torr, blåser man bort jorden, binder upp vinstockarna och fortsätter med odlingen.

Varannan dag hade vi besök hos någon av de lokala vinproducenterna för ”degustering” av viner. I regel fick vi med oss flera flaskor som presenter och vid återkomsten till Stockholm-Arlanda hade de flesta av oss över 10 flaskor vin i bagaget. Det blev dock inte några svårigheter med tullen. Kontrollen var näst obefintlig och det berodde på att den dyra ryska ”guldrubeln” gjorde det olönsamt att köpa alkohol i Ryssland just då och resande från Ryssland kom ”tomhänta” tillbaka, vilket tullarna var medvetna om det. Jag hade 14 flaskor rött ryskt champagne och var en smula nervös vid passage av tullen, men ingenting hände och jag hade vin för åtskilliga månader framåt.

En av höjdpunkterna vid besöket var bastukväll i kärnkraftverkets representationsbastu vid stranden av Don-floden. Ryssarna hade ju fått uppleva den svenska gästfriheten i form av bastubad, öldrickande och god mat. Det blev inte någon hastig bastu, nej då, den här tillställningen varade hela kvällen med avbrott då och då för intagande av mat och dryck. Två man från kärnkraftverket var avdelade att sköta om gästernas välfärd. Det började med en fisksoppa, fortsatte med grillning och sedan pågick festen under flera timmar med ommväxlande bastubad och intagning av mat och dryck. Det var både män och kvinnor med, vi hade tunna badlakan på oss för att skyla våra lekamen med. En av de närvarande damerna var ordförande för den lokala avdelningen av kommunistiska partiet. Bastun var mycket het, det doftade frisk björk (man lägger ett vedträ på den heta hällen) och vi blev ordentligt betjänade. I Ryssland, som i Finland, använder man björkviskor som man piskar sig med. Vi blev piskade ordentligt och de som vågade, kunde hoppa i floden Don och kyla av sig, vattnet var något kylslaget som det brukar vara i november.

Under hela besöket var en yngre förmåga från kärnkraftverket avdelad för att dokumentera besöket på video och några veckor senare fick jag en kopia av bandet genom Torsten Bohl.

Vi var också inbjudna till sovchosordföranden A.M Kovalev och hans hustru. Han, som alla andra i kollektivet, hade några kreatur, bl. a. ett par grisar. Han fick svinfoder av kollektivet, med villkoret att en av dessa grisar skulle levereras till kollektivet.