Salme Jữgenson i Tapa 950614

Kusinhustru Salme Jữrgenson berättar om sitt liv.

Jag föddes 1909-12-25 och var 14 år när min far dog. Sedan kom medlemmar ur ”fqttigmanskommitéen” och hämtade våra 4 kor och mamma grät. Sedan bildades det kolchoser och våra kreatur fördelades till de fattiga, man berövade oss allting och kallade oss "kulatskaya morda" d v s kulakkäft. Huset togs också från oss och senare blev det mycket repressalier mot alla som hade varit ägare till någonting, men vi bodde kvar till år 1928.

Vi blev redan tidigare berövade våra egendomar, men "till en början var det utan statens inblandning, det var s k "fattiga". De kom efter revolutionen i stora skaror, klev in i ladugården pekade med fingret:

Den där vill jag ha, den där vill jag....

Mamman gick för att ta avsked av Waldemar, min äldre bror var redan på utvisningslistan och han gick till en bekant i bysovjeten för att bli utvisad, och han gav sig iväg på natten. Han reste till Starye Rusy där bodde Rickard och Osvald samt Emely tillsammans med Mali. Emely drunknade där och Mali försvann i kriget. Mamma kom med Malis barn tillbaka hit till oss. Från Luga reste Alvi till Novoselje och jag fick ta hand om en av Maalis barn, Alvi tog den andra och vi uppfostrade dem tillsammans med vår mor.

Var det i Luga?

- Nej det var i Ploskovo, där stoppade man fabriken och alla sändes från Luga till Ploskova. Det var 15 kilometer utmed floden.

Transporten skedde med pråmar. Pappa var glasbruksarbetare. Vi bodde tillsammans, bostäder var det ont om och vi köpte oss ett hus. Bertha var knappt ett år och tog sina första steg där. Det var 1937 när vi köpte huset och bodde där fram till 1941.

Jag själv växte upp i Ploskovo. Fabriken i Luga stängdes och alla som arbetade där sändes till Ploskovo, en sträcka på 15 km utmed floden och glasmaterialet såväl som folket transporterades med pråmar utmed floden. Pappa var glaskokare. När kriget började gick vi till skogs, där var både Bertha och Erich och vi var i skogen tills tyskarna kom. Pappa stannade kvar med korna i skogen medan jag återvände hem med barnen. Jag hade stängt dörrarna och grävt ned våra få dyrbarheter i marken på flera ställen, men någon hade upptäckt detta och stulit allting.

När vi kom hem stod tyskarna bakom vedboden och försökte få upp dörren.. Erich var i 10-årsåldern och han sprang fram, jag sprang efter med nyckeln för att de inte skulle slå sönder dörren. Tyskarna bevakade oss när vi kom till huset och hörde att jag ropade Erich! Erich! Det är ju ett tyskt förnamn från början. De slutade med försöken att öppna dörren, tittade på oss och ropade: Estland! Estland!

Jag svarade ja, ja Estland! Då kom en av tyska soldaterna fram, de tog Bertha i famn och började skoja med henne, men Bertha blev skrämd och började skrika och gråta. När tyskarna fick reda på att vi var ester flyttade de in i vårt hus och tog ett av rummen i besittning. Där bodde sedan många tyskar i flera omgångar, en avdelning flyttade och en annan drog in. När de började retirera från Leningrad-området sa de till oss att vi skulle flytta tillsammans med dem till Estland. De hjälpte oss med allting, med paket och kistor, de var snälla mot oss. Det var ju synd att behöva lämna huset och vi grät strida tårar. De packade in alla våra saker, tog hand om kon och två getter, för att få mjölk till barnen, det var den 3 oktober. Den 4 oktober anlände vi till Tapa, till ett av tyskarna upprättat krigsfångläger. Vi fick alla våra saker med, såväl våra kor som en del andra saker och husgeråd och vi vallade våra kor där det nu är kyrkogård. Bertha lekte under träden på kyrkogården. Så småningom kom det en order från tyskarna att vi skulle logeras in i husen i staden och inte bo kvar i fånglägerbarackerna. De sade att vi behövde ett rum på minst 22 kvadratmeter hur många vi än var och vi flyttade in Karkus, Ehtlas hus. Dit flyttade min syster Alvie, vår mor, systerson och två syskonbarn Leida och Luise och så vår familj på fyra personer. Vi bodde inalles 9 personer i huset. Där bodde också värdinnan, hon bjöd oss på inflyttningssoppa ur en stor gryta. Vi själva hade haft mycket mat med oss, kött och olika sylter så barnen var inte hungriga och värdinnan förargade sig en smula:

- Bortskämda flyktningar!

Hela våren bodde vi tillsammans i Karkus by, en bit ifrån staden, ca 8 km. Det var ganska trångt i ett rum för 9 personer. Vi flyttade i Karkus till Klamms hus, där bodde två ungkarlar och en ungmö. Ungmön ansågs vara ganska lat och jag blev tillfrågad om jag ville sköta om djuren i gården. De hade 3 kor, dessutom fick jag ha min ko också med och jag blev djurskötare. På våren tog vi en griskulting och vi bodde där fram till det att ryssarna återerövrade Estland och fader flyttade till Tapa där han fick arbete. Husen var delvis skadade, alla fönster var sönder och han startade med att glasa. Året var 1945. Då bodde vi inte i detta hus, det var i på Nikuligatan 3, på andra våningen, ett hus där det bodde soldater och när de flyttade så gick far till ledningen (han talade ryska) och fick lägenheten. Han hjälpte till i sovchosen. Efteråt använde man huset som skola, jag blev skolstäderska och Erich började skolan - i 5:e klass. Vi bodde där och kunde hålla oss med en del djur, en lada hade störtat, men inte helt och hållet utan så att man kunde bygga in ett kostall under taket, där hade vi vår ko, grisar och höförvar. Vi började leta efter något bättre och berättade att uppe på den något nedstörtade ladan häll man på med lördagsdanser och att vi inte kunde ha våra kreatur där. Jag var något emot och ville inte flytta vart som helst, men man började försöka se efter en ny bostad åt oss. Efter en tid så fick vi det här huset, vilket naturligtvis förorsakade en del avund.

Jag berättade att jag hade en nervös gammal mor och att jag arbetade och jag inte kunde ta vilket arbete som helst. Till slut fick vi ändå en bostad här och det var många som var avundsjuka. Vi kom på hösten med ett stort lass potatis. Vi hade satt potatis på våren och far var en flitig arbetare, vi hade en gris, en ko och flera höns medan här fanns det inte några kreatur. Grisen kunde slaktas och kon gav mjölk. De som bodde här hade inte några kreatur och de svor åt oss:

- Här kommer Rysslands ........ och tänker bli rika!

Vi hade ju våra kreatur från Ryssland, men vi hade mycket obehag av att folk var avundsjuka på oss och tyckte inte om att vi skulle kunna bli välbärgade. Det var rena avundsjukan.

1952 kom vi hit till Estland. Man sände mig till ................... och han frågade varför jag inte ville flytta in där. Jag svarade att där kan jag inte bo, jag måste ha kreatur. Utan kreatur klarar jag mig inte, sonen är i militärtjänst. Han är ju en vanlig mening, sade soldat, varpå jag replikerade att han inte heller var någon general under den första tjänstgöringen. Jag tror att min son inte skall förbli mening under hela tjänstgöringen. Anni var 5 år när vi kom hit. Villes.......... hans föräldrar var deporterade eftersom båda hade varit lärare, jag hade inte själv mycket med jag hjälpte dem så mycket att de kom igång. Lönen som jag fick den använde jag till förbättringar, medan kreaturen gav mat. Här har jag bott sedan dess, det är den tredje bostaden som jag har bott i.

När Erich gifte sig så byggde han ett hus och flyttade, jag gick till stadsförvaltningen och sade att jag borde få hans bostad. Så skedde också. När Anni också gifte sig så flyttade jag hit upp till övervåningen. Som en gammal människa vill jag ha lite mera lugn och ro. Det är ganska bra. Nu har jag 6 barnbarn och jag har uppfostrat dem alla eftersom det inte fanns något daghem här. De växte upp allesammans hos mig - 6 stycken. Både barn och barnbarn är lyckade och jag kan vara tillfreds med livet. För ett tag bröt jag benet och det gjorde vissa svårigheter i trappan och med att starta TV:n. Jag fick använda käppen för att sätta på apparaten. Jag bor jag själv och jag blandar mig inte i barnens saker för mycket.

Revolutionen började när fadern hade dött, och ryssarna började tigga mer och mer. De kom och ville låna än det ena än det andra och gav men dem ingenting så blev man utskälld:

- Kulatskaya morda! (Kulak-käft). Кулацкая morda

Jag var trött på ryssarna. För närvarande bor det en ryss här i huset, han arbetar inte. i har gott om odlingsbar mark. Jag sade till honom:

- Gräv upp marken, du kan få plantor av mig! Han skakar på huvudet men intresserar sig inte allt för arbete. Han önskar nog tillbaka ”gamla tider” med konfiskeringen, men nu är vi i Estland och Sovjetväldet och ryssarna är åtminstone tillfälligt ett passerat kapitel.

Salme avled i mitten på januari 2000.