Resan till Riga. Sommaren 1995.

Under mitt besök hos Karl i Tapa kom vi att tala om de andra släktingarna och Karl nämnde vår kusin Elvy i Riga. Han hade haft kontakt med hennes dotter Elfride och Elfride hade nämn att i händelse av att jag kom till Estland så skulle vi försöka göra en visit till Riga för att besöka vår kusin Elvy. Elvy var årsbarn med Lida - en bit över 80 år. Karl hade varit där ett par år tidigare och sade att Elvy var vid relativt god hälsa och bodde hos sin dotter Elfride och hennes man.

Mannen hade Karl inte så mycket till övers:

- Det är en KGB-are, sade Karl, men det behövde inte alltid stämma. Karls åsikter var inte alltid i överensstämmelse med verkligheten. Mannen hade antagligen varit polis med det betyder inte att han var KGB-are.

Vi tog nattåget från Tapa och hade vissa svårigheter att sova på tåget. Järnvägarna i Baltikum är (i likhet med landsvägarna) av vedertagen sovjetisk standard och mycket ojämna. När man tittade utmed rälsen vid Tapa station, kunde man med blotta ögat se hur spåren vinglade från den ena sidan till den andra. Utan att göra något högre fart (75-80 km/tim) skakade tåget fram till Riga och vi möttes med bil av Elfride. Vi kom till deras bostad på Avg. Deglava 124 - 65 och blev strax trakterade med frukost. Deras nuvarande situation var inte särskilt bra, Elfride var i riskzonen att förlora sitt arbete på grund av bristande kunskaper i lettiska, mannen sade hon ingenting om. Han pysslade med någonting i ett av rummen och deltog inte i vår frukost. Efter en stund kom han ut ur rummet och skulle gå till sitt arbete. Förutom en väska i hand hade han också något som utan alltför stor fantasi kunde konstateras vara ett vapenfodral - sannolikt med en Kalashnikov i. Jag ville inte ställa några intrikata frågor, men Karl berättade efteråt att mannen antagligen arbetade som vakt någonstans i en bank eller någon annan inrättning.

Vi tillbringade förmiddagen med Elvy och Elfride. På eftermiddagen tog Elfride oss ut till stan och vi besökte Rigas gamla stad. Jag hade varit i Riga vid två tillfällen tidigare. Det var Svenska Kustflottans besök, ett i mitten på 60-talet och ett ca 10 år senare.

Riga har, precis som andra baltiska städer, levt upp ordentligt. Det fanns gott om kaféer och uteserveringar. Vi satt en stund på ett ställe, tittade på gatulivet och beundrade de nya renoverade husen. Staden hade på en mycket kort tid fått en helt annan prägel. Mycket av det sovjetiska var fortfarande kvar, men påtagliga förbättringar och uppsnyggningar var ändå synliga.

I de centrala delarna var gatorna i ganska hyfsat skick, trottoarerna ”vågade” inte och man kunde gå på trottoarerna utan att riskera snubbla hela tiden och behöva bevaka sina steg.

Innan vi återvände till Tapa gjorde jag en inspelning med Elvy. Hon berättade om sitt liv och den berättelsen följer här nedan.

Elvy avled hos sin dotter Elfrida och hennes familj i Riga 1998.

Samtal med Elvy (onkel Karls dotter) i Riga 1995-06-13

Kusinen Elvy berättar om sitt liv

Jag är född i Ryssland, i Pskovs Guvernement, Molozhanski, 50 km från Pskov i riktning mot Leningrad. Det är två års skillnad mellan mig och din bror Karl, jag är årsbarn med din syster Lida, d v s född 1914. Alla papper har försvunnit och först efter kriget fick jag begära nya födelseattester i Leningrads Arkiv. Jag bodde i min födelsebygd fram till 1930, då konfiskationerna och förvisningarna började. Vi fick bo lite varstans. Jag stack till skogs till en början, men insåg att när vi blev berövade rösträtten så hade jag inte något val utan fick komma fram och fick en "harpass" - d v s ett förvisningsdokument. Det var lite fram och tillbaka, jag bodde lite här och där, bl.a. hos Kasperis och på många andra ställen. Jag sändes till skogsarbete för att samla kottar. Där arbetade jag ett tag utan lön, vi arbetade för mat och husrum. Man sade att vi skulle få betalt på hösten men, men när hösten kom blev vi till på köpet skyldiga för den dåliga maten. Jag och några andra överlevde - av gammalt bondstam som vi är. Det var i trakten av Kaspris, Mjäsitje-byn. Det var i närheten av vårt gamla hem och ibland besökte jag dem som fortfarande bodde där. Det var hela tiden skogsarbete inne i skogarna och jag hade inga dokument, därför fick jag arbeta för mat och husrum och jag slutade där efter en tid.

Det kom en förordning enligt vilken alla som inte hade några papper skulle anmäla sig till de sovjetiska myndigheterna. Alla som gömde sig någonstans skulle fram till myndigheterna för erhållande av ett pass. Utan pass skulle man inte kunna ta någon anställning. Jag gick till bysovjeten och anmälde mig. Det var någon gång på hösten 1930-31, jag kommer inte riktigt ihåg längre. Vi blev inte deporterade direkt, men fick flytta in i ett ryskt hus. Min far var gammal och jag själv riskerade att bli kommenderad Gud vet vart. Vi levde oregistrerade. I bysovjeten fick jag mitt pass och en anmodan att inom 24 timmar, enligt den nya förordningen, flytta så att jag inte hade närmare än 101 km varken från Pskov eller Leningrad. Begreppet ”101 km” blev ett känt begrepp senare. Det blev normen på avstånd till de större städerna för dem som var misshagliga eller stretade emot den nya regeringen. Nu blev det ett problem för mig - var skulle jag bosätta mig? Jag hade några släktingar, men inga adresser till dem, det som krävdes vid anmälan. Min gudfar Rist och hans hustru var redan tillbaka från Murmansk-trakten, de hade en bror i Novgorod och bosatt sig där. Min mosters man tog hand om dem på den nya orten samtidigt som de skaffade sig några husdjur: en ko och en gris. Med släktingarnas hjälp började de ett nytt liv. Jag fick deras adress och gav mig iväg till min moster - till staden Krest, det var en liten stad inne i de stora skogarna, med huvudsakligen skogsindustrier. Helt tillfälligt blev jag inlogerad hos dottern till min mosters bror, min kusin och det var en guds skickelse.

I Krest arbetade brorsdotter till min mosters svåger och hennes man var stationsmästare. Av en ren tillfällighet träffade jag honom, stationen var liten och jag hade ingenstans att ta vägen när jag anlände dit. Där satt jag med mina få ägodelar när järnvägsmästaren Paul Jacobsson kom fram och sade:

- Det är inte tillåtet att stanna här över natten!

- Jag har ingenstans att ta vägen, svarade jag, först på morgonen kommer jag kanske få skjuts, det var till ett gods som jag tänkte mig, Staryi, en vacker plats ute på landet.

- Järnvägstjänstemannen frågade mig varifrån jag var och varthän jag var på väg och jag förklarade för honom att jag skulle Starryi-godset. Där har jag en moster och hennes man, jag ville till dem.

- Vad heter de för någonting? frågade tjänstemannen.

- De heter Rist, svarade jag

- Det är bra, svarade han. Ta dina saker med dig, du får komma till oss!

Jag gick med honom och de bjöd mig på mat, sedan gjorde de i ordning en bädd åt mig på golvet och jag fick mat. I morgon skall vi göra en "obrabotka", d v s skaffa nödiga papper.

När jag väl hade sovit ut gick vi till administration och jag fick min "obrabotka" och kunde börja arbete.

- Du kan få stanna här, sade Paul, Rists är våra släktingar, och jag förklarade för honom att jag inte hade några papper som tillät mig att bo innanför 101 km-gränsen, bara en "spravka" (ett intyg) ur vilken det framgick de bestämmelser som gällde för oss och att jag behövde några andra papper för att kunna stanna.

- Det skall vi ordna, sade Paul. Han hade några bekanta på högre ort i NKVD och han hjälpte mig att ordna den saken.

Jag gick till passmyndigheten och visade mitt ”101 km”-dokument. Tjänstemannen tog emot alla papper och sade att jag skulle återkomma efter mina dokument senare på dagen - efter lunchen.

- Egentligen är inte detta rätt men vi skall skriva in dig här och du får ett pass till en början för tre månader. Det var den vanliga tidsperioden..

När jag kom tillbaka och skulle hämta passet tog det ganska lång tid att få det färdigt och jag var rädd att det inte skulle bli något pass alls. När jag skulle skriva min namnunderskrift såg jag att passet utställd på hela tre år och att jag kunde stanna kvar på orten. Jag började arbeta på en skogsförläggning: Där höggs timmer och dessa sågades till brädor på ett sågverk. Där fanns det en matsal och där skulle det bli min arbetsplats. Man tog emot mig. Det var ett stort skogshuggarläger och man hade mycket traktorer för att forsla ut timmer. Jag arbetade där några månader, men så småningom började jag längta till staden och jag beslöt att försöka komma över till någon matsal i staden och få arbete där.

Jag kom till Krest och fick arbete som servitris på en matservering.

Jag kom till Rists igen och stannade där bortåt 6 år, men så började kriget i juni månad. Det fanns en del partisaner i staden och dess omgivningar och jag stannade kvar till den 3 oktober. Min moster och hennes man var också kvar. Fronten hade nu avancerat till Novgorod (staden låg på ett avstånd av 40 km från oss).

Tyskarna kom och bombade staden Krest. Strax utanför staden låg det ett flygfält och tyskarna ville förstöra det. Det var hemskt när bombningarna pågick, det var larmsignaler titt som tätt. "Тревога – отбой – тревога - отбой!» (Larm - larm över).

Ja meid siis korjatti kokku, rohkemb eestlasi, tehti echeloon ja viidi siist meid sõjajalust Siberiasse, oli väga kole. Kahe fronti vahel kuiki olime, saime Jaroslavlile ja linn oli täis echeloone, Moskvast ja kost kõik olivad, ja me esimese liini peal.

I oktober 1941 samlade man alla estук och lastade dem på tåget för att evakueras. Nu började den för icke ryssar nästan standariserade resan till Sibirien, men innan dessa hamnade vi i Jaroslavl mellan två fronter. När vi kom till Jaroslavl var staden full av folk och järnvägsområdet överbefolkat med alla möjliga tåg: från Moskva och alla andra ställen.

Jaroslavs var mörkt, men hela himmelen var upplyst av strålkastare. Efter några timmar kom vårt tågsätt i rörelse eftersom vi låg främst på linjen. Vi togs Till en början inlogerades vi i en skola, sedan förflyttades vi till en skog, hur långt från staden vet jag inte, förflyttningen skedde per järnväg. Genom godsfinkornas dörrar kunde vi se hur det brann i Jaroslavl. Jag kommer inte ihåg hur många vagnar var från ett Moskva-tågsätt, 6 eller 7 av dem kopplades till vårt tåg och resan började. Det var i början av kriget, juni eller juli och i oktober 1941.

Transporten varade i två månader. Tåget stannade på var och varannan station, på någon fick vi utföra vissa arbetsuppgifter, men jag kommer inte ihåg vilken. Varje vagn hade en egen ålderman och i tåget fanns också en kiosk där vi kunde köpa bröd. På det viset fortsatte resan, vi fick mat och blev räknade då och då. Myndigheterna ville kontrollera att ingen hade avvikit under vägen.

Vi kom till Sever-Bazaicha i Sibirien, staden låg i en djup dal omgiven av höga berg. Dalen var så djup att under det mesta tiden nådde inte solen ned till samhället.

Där stod hästforor klara för att transportera oss till ett ställe mellan bergen. Det fanns inga andra större städer i närheten. Vi anlände till en barackstad, gårdskarlen hade värmt upp en del baracker och vi fick bosätta oss i en av dem. Det var tre familjer som fick dela på en barack. En av familjerna var av tysk härkomst.

Jag gick till kommendaturen, visade mitt pass och blev inskriven på orten. Familjen Rist blev underställda kommendaturen, men jag själv visste inte vart jag skulle ta vägen. Lokalbefolkningen talade om att på ett avstånd av ca 30 km fanns det ett administrativt centrum för områden Schalos. Tillsammans med en tysk ung man gick jag dit för att söka upp samhället. Vi kom fram till Schalos, sov över natten i ett härbärge och nästa dag gick vi till matsalen, fick mat utan att betala för oss. Alla evakuerade var berättigade till gratis mat. Jag gick och anmälde mig medan tyske pojken togs i förvar och blev sänd till arbetsläger.

Jag blev kvar hos familjen Kusti Võsu, han hade varit mjölnare, och det fanns en kvar ett par kilometer därifrån. Võsus hade kommit till Sibirien redan tidigare och jag fick ett rum hos dem. Võsus bodde ett par kilometer från Schalos, där det fanns en skofabrik, en kvarn och en filftabrik. Jag fick arbete på hotellet, i dess registratur och vi var tre flickor som arbetade i tre skift.

I registraturen var jag kvar ända till krigets slut, fram till dess att man började transportera oss tillbaka. Det blev för dyrt att bo där, brödet var mycket dyrt, så var det också med mjölk och alla andra produkter, lönen var liten det var inte möjligt att leva där. Kriget tog slutade den 9 maj Efter krigets slut kom jag tillbaka, det var visst någon gång 1945. Det dröjde inte länge förrän det gavs möjligheter att återvända till fäderneslandet. Men vart? Det mesta föreföll ha bombats sönder och samman.

Jag kom tillbaka till Jacobsson, de var kvar på orten och vid god hälsa. De hade ett eget hus och även ett hus till dottern hade de byggt. Jacobssons bodde i Krest och jag skulle göra ett besök hos min kusin Anna i Leningrad. Jag kom i samspråk med några militärer och ett befäl sade att de egentligen var på väg till Estland. Militärerna var på väg dit med en bil och frågade om jag ville åka med.

Jag frågade befälet hur länge de tänkte stanna i Leningrad med bilen och de svarade ett inte längre än ett par timmar.

Jag åkte till min tant, fick mat och sade att eftersom jag inte kunde stanna hos henne så skulle jag åka till Estland. Hon frågade mig vart någonstans i Estland jag tänkte åka till och om jag tänkte bosätta mig i landet. Jag svarade att jag inte visste någonting om det än, kanske skulle jag få något arbete någonstans där. Då sade hon att i Estland bodde Sass (Alexander) Jürgenson. Hon gav mig adressen och jaghade följaktligen en replikpunkt. Jag var glad att ha någon att komma till.

Jag reste alltså till Estland. Vi körde genom gränsstationen i Narva och man kontrollerade bilarna med avseende på vilka som skulle åka in till Estland. Dit hade jag ju inte tillstånd att komma. Militärerna gömde mig under sätet (mot en viss ersättning förstås) och jag kom alltså in till Estland under eskort. Bilen kom till Tapa, men där fick jag inte utan inbjudan bo ens tillfälligt. Jag letade reda på Sass Jürgenson och bodde hos honom en tid, utan att ha blivit mantalskriven där. Jag var i nöd. Sass hade bosatt sig i ett hus transporterad dit av tyskarna och arbetade hos en ....... Husfolket rekommenderade Sass att jag skulle flytta dit och bod i en by (Karkus) ett tag. Med inskrivningen var det fortfarande problem och någon rekommenderade mig att gå till militärsovchos (voennoje chozyiaistvo) i Pruna herrgård, en militär sovchos med kor och grisar, som sköttes av militärerna och jag fick arbete där i förläggningens kök. Köksarbetet var ganska tungt. Medan jag arbetade där blev jag med barn, där föddes lilla Elfride och frågan uppstod nu vart jag skulle bege mig med barnet. Jag kunde inte lämna barnet till någon och om jag hörde genom någon eller om det var Sass som hade hört det, men att järnvägen skulle ha ett barndaghem för sina anställdas barn, om jag kunde få arbete där. Jag lämnade barnet tillfälligt till en flicka, som jag delade rum med, och gick till järnvägsförvaltningen med frågan om jag kunde få arbeta hos dem. Där var de mycket välvilligt inställda och jag fick arbete i själva banrkrubban, där jag blev kvar tills Fride fyllde tre år.

Efter tre år kunde hon få plats på barndagshemmet och jag själv tog arbete på järnvägen och fick ett litet hus att bo i. Richard Tamberg hade bott där, men han fick nu en större lägenhet och jag kunde överta det lilla skjulet. Det var ett ganska förfallet skjul, ingen människovärdig boning precis, men så var det för de flesta efter kriget.

I början bodde jag, Elfride och mor Emely tillsammans i denna hydda. Emely bodde till en början hos någon annan, men flyttade så småningom till mig. Jag bodde där och när tyskarna gav sig iväg och barackerna blev tomma övertogs de av järnvägen. Vi flyttade in i en av barackerna och livet började bli något drägligare. Vi fick vissa reparationer utförda. Jag arbetade på järnvägen i 23 år med att impregnera syllar. Det var tungt arbete, usch vad det var tungt! Sedan hade jag olika arbeten, ex. bar jag tunga, färska plank till torkrummet. Senare fick jag arbete på .......

Frida kom till Bronitchevo, gick i skolan, klarade av realskolan, fick en lägenhet

Hon fortsatte i högskolan på kvällarna och utbildade sig till jurist, fick arbete i Riga och kunde ta mig till sig och nu bor jag hos henne sedan några år.

(Elvy dog i slutet av 1996.)