Resa till Estland och Ryssland, 1998-09-19

Efter en lyckad resa till hemtrakten i Ryssland och besöket hos vännerna och släktingarna i Estland kan det vara dags att skriva ned några rader och berätta om resan och vad som därvid tilldragit haver.

Redan den 10 september hade jag för avsikt att ge mig iväg per färja från Stockholm till Tallinn, men när jag ringde till Estline-kontoret i Stockholm fick jag meddelandet att just den dagen gick ”Neptun”-färjan med enbart last. I vanliga fall tar den med sig även ett antal däckspassagerare. På min förfrågan vad det var för hinder för passagerare att komma med, svarade flickan i telefon att det var en farlig last. Undras om det var något med kärnkraft att göra eller om Bofors levererade krut någonstans.

Karl har läst någonstans i en tidning att Estonia-katastrofen skulle vara en medveten handling för att man har dumpat en viss mängd kobolt, men den teorin är svår att tro på. En sådan last skulle med all sannolikhet ha dumpats någonstans i Atlanten och bara av ryssarna. I de andra länderna är kontrollen såpass noggrann att något sådant knappast kan hända utan att myndigheterna och allmänheten skulle ha fått reda på det. Dock förefaller det fortfarande idag (2001-03-07) vara något skumt med Estonias förlisning, flera kommissioner har inte kunnat ge ett tillfredställande svar varför undergången blev så snabb och varför så få människor (även ur besättningen) kunde räddas.

Jag höll på att bli ett av dessa ev. offer. Veckan före förlisningen var jag på väg till Estland, avresan skulle ha skett på torsdagen och återresan natten mellan den 27-28 september, som Estoniq-förlisningen ägde rum. Emellertid hade vi länge planerat att göra en familjekryssning till Finland, flickorna var mest intresserade av det. Före min avresa med Estonia (onsdagen den 22 september) ringde Maria och sade att hon hade skaffat föredelaktiga kryssningsbiljetter till Finland och bestämt även på våra vägnar att nu skulle resan bli av.

-Tomas kan ändå inte komma av, han har något annat för sig, sade Maria. Jag tyckte det var en bra idé med en familjekryssning och beslöt att resa till Tallinn senare.

Vi gjorde vår kryssning och följande onsdagsmorgon hörde vi i nyhetssändningen att Estonia hade förlist. De var flera som visste att jag ämnade resa och en del vågade inte ringa till Ann-Marie på flera dagar, rädda för att även jag skulle ha varit med på den ödesdigra resan. Det var tydligen inte meningen att jag skulle dö ännu, jag hade väl knappast haft någon chans till räddning med tanke på min ålder (66år), sjöhävningen och det kalla vattnet. Den äldste räddade var brandchefen och räddningsexperten i Katrineholm – Sten Jolind. Den som skall hängas kan inte drunkna, (Кто будет повешен тот не утонет) lyder ett ryskt ordspråk.

Det blev färjan Regina Baltica den 9 september som jag åkte över till Estland och möttes av Bellas man Rein. Bella arbetade och till Karl och de övriga släktingar hade jag meddelat att de inte behövde komma och möta mig. Karl börjar bli för gammal att resa ensam och Albert & Faina arbetar samt håller dessutom på att renovera sitt hus och har inte tid för extra utflykter.

Redan tidigt på våren hade jag vid ett samtal med Bella kommit överens om att jag tillsammans med dem skulle resa och besöka Vera Petrovna samt göra en visit till min födelseort i Pustaperzha (under sovjettiden omdöpt till byn Leiner). Veras dotter Tanja hade köpt ett sommarställe i närheten av våra förra ägor och Vera Petrovna bodde där nyförtiden. Från Tallinn reste jag till Tapa för att besöka Karl, han väntade på mig vid stationen - orakad och ganska mager. Nu bor han på 5-e våningen och har inte några samtalspartners. Förhållandet mellan honom och sonen samt svärdottern är av allt att döma inte helt i sin ordning. Karl börjar lida av ålderssenilitet och misstänker allt och alla för att de vill bestjäla honom. I lägenheten där han bor (och som jag har köpt i Alberts sons Alexejs namn) finns det verkligen ingenting att stjäla, men det hjälper inte. Karl är naturligtvis besviken på att de inte uppmärksammar honom tillräckligt, men å andra sidan har han inte varit just någon exemplarisk far heller, men detta vill han inte förstå. Albert & Faina gör väl sitt, men när Karl klagar över att de går in i hans lägenhet och stjäl saker, då tar det naturligtvis emot för dem att besöka honom. Med tanke på den förkortade livslängden även i Estland innebär det att Karl har överlevt de flesta av sina vänner och är nyförtiden en ganska ensam - besviken och desillusionerad. Han lyssnar för mycket på radio och tittar för mycket på TV. Både de estniska och de ryska programmen är (det lilla jag såg) ännu sämre än de svenska - man kör med tingel-tangel av det allra värsta (och ur produktionssynpunkt) billigaste slag. Dessutom är inte Karls TV av den allra senaste modell och bilden är både oskarp och fladdrig. Moskva-radion har inte något FM-band i Estland och ljudet blir därefter.

Karl börjar bli för gammal för att bo ensam. Jag var med honom till Socialkontoret i Tapa, men en plats på ålderdomshemmet skulle för hans del (med tanke på att barnen bor i samma land) kosta närmare 3.000 EEK/månad och pengarna räcker inte till varken för honom eller Albert & Faina. Karl får något över 1000 EEK/månad och den nuvarande hyran är ca 300 EEK/månad. Dottern Maja har varit ”mammas flicka” och har bara sporadiska kontakter med Karl och Valentin är borta i Ryssland och ut ur bilden. Jag bidrar väl i viss mån till Karls hyra, men det räcker inte till.

På söndagsmorgonen gav vi (Bella & Rein och jag) oss iväg med deras Opel Berlina. När vi hade krånglat oss ut ur Tallinn (där det börjar bli västerländsk trafik) gick resan både fort och bekvämt. De estniska vägarna är relativt bra, på många mils längd har man asfalterat körbanan och gjort det på ett (både för passagerare och bilen) ”humant” sätt. Vi färdades på rutten Paide - Põltsamaa - Dorpat - Petseri och kom så småningom ut till Riga - St. Petersburgsvägen. Gränspassagen till Ryssland är sig lik. Nästan som under Sovjettiden, fast ännu värre. På den estniska sidan fanns fyra personer: en tullare, en passpolis, en kvinnlig polis med uppgift att sätta stämpel i passet samt en gränsvakt som skötte om bommen. Det gick på 5 minuter. Sedan började det traditionella ryska eländet. På deras sida är det en jättelik anläggning med en hel by och även om antalet agerande inte förefaller vara alltför stort så gör de sitt jobb irriterande långsamt. Först möts man av en ”bomvakt”. Han tar passen och masar sig till en vaktkur på några meters avstånd. Det tar i bästa fall ca 15 minuter. När han återkommer och överlämnar passen åker man ett hundratal meter fram till den ryska ”gränsbyn”. Husen är byggda av jugoslaver och passar inte in i den ryska bilden (med tanke på hur det såg ut i Vaalimaa). Där möts man till en början av en tullare. Han vill att man skriver en fullständig anmälan om införsel av bilar till Ryssland, därefter tar det en långsam procedur i deras dator som verkar vara av ”anno dazumal”, säkerligen en av världens långsammaste instrument. Jag tittade lite på proceduren genom fönstret, men fönstren är starkt enkelriktade och jag kunde inte se så särskilt bra vad de sysslade med. Trots noggrannheten så missade tullaren vår anmälan om ägandes valuta vilket förorsakade oss ett visst besvär, dock inte av någon större omfattning med tanke på ryska förhållanden.

Huset visade sig vara ett ganska förfallet ruckel, dock inte värre än de flesta ryska hus. Ugnen var reparerad och det innebar en möjlighet att bo där även på vintern, vilket Vera Petrovna hade gjort, men tänker inte göra om beroende på att vägarna plogas inte och hon har svårt att nå butiken. Dessutom är inte alla hus runtomkring henne bebodda, de flesta används, enligt utsago, som sommarbostäder för St. Petersburgsbor. Tomten är omgärdad med ett staket för att förhindra Joy (hunden) att ge sig av på några äventyr. Utan Joy skulle jag inte kunna bo här, sade Vera. Omgivningen består mest av vad man här skulle kalla för ”klientel” och när hon berättade hur hon fick ”hjälp” med att lägga en ny takpapp så förstod man att det ännu inte fanns något större hopp för Ryssland. Superiet är om möjligt ännu värre än förr.

Själva tullkontrollen av bilen var ungefär som i Västerlandet, så någon förbättring har det ändå blivit . Efter tullaren körde man fram till gränspolisen (tre personbillängder) och där fortsatte det med liknande procedur. När vi var färdiga även med detta fanns det ytterligare ett hinder i form av en bomvakt. Där upprepades samma procedur som vid den första bommen, trots att kuren stod på ett par hundra meters avstånd från huvudstationen. Inalles tog det något över en timme vid gränsstationen - utan att det fanns mer än två bilar före oss.

Från gränsstationen gick färden vidare genom Pskow, som vi passerade någorlunda snabbt, trots att det inte fanns praktiskt taget någon som helst skyltning värd namnet. Det var bara att följa den rakaste vägen och den största bilströmmen. Från Pskow är det en sträcka på ca 40 km till byn Zapelka där Vera Petrovna bor. Infarten till byn Gora ligger precis före Zapelka-skylten, sedan blir det svårare. Huset där hon bor ligger uppe på en kulle och vägen dit är inte alltid framkomlig med en vanlig personbil. Marken består av sand och lera, spåret är uppkört av en traktor och den sista sträckan fick Bella och jag kliva ut och gå till fots för att Opeln inte skulle skava bort alltför mycket av beläggningen under bilen.

Vera Petrovna kom ut - haltande. Det visade sig att hon hade trampat på en spik och foten var fortfarande inte läkt. För tillfället var hon ensam hemma med Tanjas hund (en collie av det största slaget). Strax efter kom dock Tanja med sonen Alexej, de hade varit nere i byn och handlat. Bella hade också köpt en hel del matvaror när vi passerade Dorpat så i det avseendet var det väl försett. Rein är inte den som glömmer dryckerna och han plockade fram flera flaskor ur gömmorna.

Efter ankomsten och besiktningen av tomten och huset tog kalaset vid. Vi åt och drack i vanlig rysk stil. Till en början var även Tanjas son Alexej med, men efter den tredje supen, som Tanja inte ville att han skulle ta, stack han iväg till övervåningen och sedan såg vi honom bara sporadiskt. Någon större förmåga förefaller han inte vara, veden ligger ute på gården och skulle ha huggits och lagts upp innan regnen kom, men inget sådant har skett. Initiativförmågan förefaller inte vara alltför stor, men tydligen lyder han Vera Petrovna och hon har trots allt en viss hjälp från honom. Tanja däremot har stigit ordentligt i min aktning. Hon har köpt huset, man får visserligen inget palats för 2000 USD, men med tanke på att hon är ensam att ta hand om sonen och mycket hjälpsam mot sin mor är det ändå aktningsvärt. Dessutom har hon tagit körkortet och t o m köpt en bil. Bilen var dock skadad för tillfället och hon kom till Zapelka med buss.

Vera var mycket uppspelt och det enda hon beklagade var att Karl inte hade kommit med. Karl tyckte att det skulle bli för besvärligt för honom att resa och stannade kvar i Tapa.

Vera har en bror kvar i livet. Denne bor på somrarna norr om Pskow och vi beslöt att göra ett besök hos honom. Pskow skulle vi besöka sjukhuset för att eventuellt få någon hjälp till Veras skadade fot, men det var en förlorad tid. Först och främst tog det en avsevärd tid att hitta stadens sjukhus, det fanns inte några skyltar att gå efter, inte ens anvisningar i närheten av själva sjukhuset. Vera var inne på akuten med Tanja och Bella, men där fanns det inte någon hjälp att få. Hon är skriven i St. Petersburg, vilket i och för sig var ett litet hinder, men huvudorsaken var ändå att de inte hade några medikamenter, bara lite bindor och salvor att bjuda på.

Kusinen Alexander Topper visade sig vara en herre i 85-årsåldern, men fortfarande ganska pigg och kry. (De gamla bönderna är ett segt släkte). Han bor med sin frånskilda dotter i Seredka, i ett relativt bra sommarhus (enligt ryska förhållanden). Där blev vi väl mottagna och brevet, som Bella hade sänt från Tallin en vecka tidigare aviserande vår ankomst, kom bara ett par timmar efter det att vi hade anlänt.

Under tiden som det övriga sällskapet besiktigade huset med dottern som

guide intervjuade jag Alexander Topper - vår kusin. Det blev nästan en timmes berättelse om hans liv och äventyr i det stora Ryssland. Deras föräldrar var ägare till en kvarn, men blev inte deporterade någonstans, de blev bara arbetare på den kvarn som de hade ägt. Alexander hade givit sig frivilligt av till Kirovsk 1939, när förhållandena på kollektiven blev för svåra och hade upplevt en hel del under sitt långa liv. Han hade bott både i Komi och i Kazachstan innan han efter att ha tjänstgjort i Sovjetarméns Estniska Kår under kriget bosatte sig i Leningrad.

På lördagen den 15 september blev det då dags att uträtta mitt egentliga ärende - att besöka min födelsebygd i Pustaperzha, några kilometer västerut från Novoselje - station.

På ett ungefär visste jag av Karls beskrivning var stället skulle ligga, men för säkerhets skull frågade jag ett äldre par om det.

- Vi vet inte, har aldrig hört talas om Pustaperzha, men i Pervenez, i det största huset mitt emot busshållplatsen bor Maria Alexeevna Ivanova och hon brukar veta det mesta om dem som har bott där tidigare.

- Vi stannade vid det angivna huset och med hjälp av en yngre kvinna hittade vi Maria Alexeevna. Hon satt på toan och det tog avsevärd tid innan hon kunde komma ut. Under tiden kunde jag och Bella titta på en rysk kolchosbostad och synen var inte särskilt uppmuntrande. Det är alltid en förskräcklig oreda, massor med obrukbara saker liggande här och där samt det överallt närvarande ryska lukten - det kan bli för mycket. När Maria Alexeevna kom ut så visade det verkligen vara en kunskapskälla av stora mått.

Hon berättade (assisterad av den yngre kvinnan) ganska väl var platsen för vår gård låg och vi åkte dit, men trots våra ansträngningar hittade vi inte det. Vad skulle vi göra? Att återvända med outrättat ärende kändes inte särskilt bra. Vi åkte tillbaka till Pervenez och den yngre kvinnan var villig att följa med oss. Vi fick lämna Vera och Tanja i Pervenez och åkte ånyo ut till det som skulle vara min födelsebygd - och denna gång kom vi rätt.

- Här är det, sade kvinnan efter att vi hade traskat över ett fält, bitvis genom en skog och slutligen infann oss vid källaren till huset.

Det visade sig att vi hade varit på ca 50 meters avstånd från husgrunderna, men allting var överväxt med sly och Bella hade bara hittat några stenar, som vi hade nonchalerat. Stället ligger på vägen Novoselje - Molozhane, vid vägvisaren 6 km från byn Pervenetz. 1939, när jag besökte orten förra gången, fanns fortfarande ladugårdsgrunden och byggnadens nedre våning av stora stenbumlingar kvar. Nu fanns det bara några enstaka stenar, delvis övervuxna med gräs och sly. Kvinnan visste dock var det fanns något mera beständigt och tog oss till jordkällaren. Enligt Karl så skulle källaren vara byggd under vår farfars tid någon gång i början på denna sekel. Den var i stort sett i sitt ursprungliga skick, frånsett att framväggen av tegel var borta. Valvet var fortfarande intakt och upphängningskrokarna på sin plats. Källaren hade ungefärliga måtten 6 x 3 x 2 meter på mitten. Det märkliga var att själva valvet var helt oskadd, trots att den björk, som växte på jordkällarens tak, när jag besökte stället 1939, då var av en arms tjocklek, nu hade den växt till en tjocklek av en mansbål. Rötterna hade inte kunnat tränga igenom taket och skada bygget. Det växte skog runtomkring och man kunde upptäcka källaren bara från öppningshåll, annars såg det ut som vilken som helst kulle i skogen. Vi tog några bilder, men jag hyser inte stort hopp om att de har blivit någorlunda, vädret var regnigt och det var mörkt i skogen.

När vi återvände till Pervenetz passade jag på att intervjua Maria Alexeevna och hon hade mycket att berätta. Det visade sig att hon (trots sin ringa ålder i sammanhanget - född 1924) kom ihåg mycket från 30-talet och åren därefter. Hon mindes min mor och hennes syskon.

- Ja, jag kommer ihåg Kronbergs, Milja, Milja, (ryskt diminutiv på Emely),hon nämnde flera av dem vid namn och berättade om att Pustaperzha vid konfiskationen och utvisningar hade omdöpts till poselok ”Leiner”, som hade blivit någon slags områdescentrum.

Nu hade vi uträttat huvudärendet och kunde återvända till Zapelka och fira händelsen med mera mat och dryck. Vera berättade intermezzon ur sitt liv och om sin vistelse i Irkutsk-trakten under kriget. Hon hade varit en ivrig aktivist i komsomol-rörelsen, vilket hon nu erkände som sitt livs stora misstag.

Vid återkomst steg jag ur bilen i Dorpat och tog tåget till Tapa för övernattning hos Karl. Jag hjälpte honom med en del ärenden och hela måndagen gick åt för detta. På tisdagen var jag tvungen att ge mig av till Tallinn redan vid 11-tiden, det gick inge senare tåg för att hinna ta sig till färjan.

Bella hade fått i uppdrag att försöka nå Waldemar, även jag själv ringde från Tapa flera gånger en del nummer sedan gammalt, men varken Bella eller jag kunde nå honom. Den gamla adressen med Kadaka tee 157 - 45 borde fungera fortfarande och telefonen dit är 009372 -2- 533 845. Sitt radhus i Luige strax utanför Tallinn har de förmodligen förlorat för alltid. Lida skulle vrida sig i sin grav om hon visste hur lite vett Waldemar har använt. Karl brukade förr i världen säga att Kronbergs styrs av sina kvinnor, här är det frågan inte bara om Olga utan kanske mest om svärmodern.

Waldemar har tyvärr inte särskilt bra rykte bland släktingarna, han lovar utan att hålla och mig gjorde han mycket besviken för några år sedan då jag skulle tillsammans med honom och Karl besöka vår hembygd. Trots att vi hade avtalat resan långt före min ankomst till Tallin gav Waldemar sig iväg med Olga och svärmor till Kaliningrad. Han skulle komma tillbaka inom ett par dagar så att vi skulle hinna göra resan, men när han äntligen hörde av sig var det för sent för mig att anträda resan, jag hade ett tolkningsuppdrag och kunde inte vänta så länge. Nu hörde jag återigen om ett antal brutna löften från hans sida och det är sorgligt.

Estland börjar ta sig ut ur eländet och en hel del har förbättrats. Det finns många butiker och barer samt kaféer lite varstans och utbudet är relativt stort. I matväg saknas ingenting, men för urinvånarna med låga pensioner är många varor alldeles för dyra - och priserna stiger hela tiden. Vägarna börjar bli relativt bra och man rullar på vägen istället för att skakas, vilket är fallet fortfarande med ryska vägar. Där är inte ens den nylagda asfalten jämn, man har klappat till lite med spaden, man färdas skakande hela tiden och det är tydligt att de inte använder sig av några vältar. Det mesta är som vanligt: GAI (Den statliga bilinspektionen) står lika tätt vid vägarna som tidigare och övervakar trafiken. Ibland tar de bilen och åker ut till raksträckorna för att fånga in några fortkörare, men kollegialiteten bland bilisterna är stor och man blir hela tiden varnad med blinkljus från mötande bilister när de har passerat några GAI-kamrater med laserpistol.

Tågen i Estland går inte lika tätt som förut och järnvägarna är i miserabelt skick. Albert och Faina är oroliga, deras järnvägsdepå skall privatiseras och de vet inte om de har någon anställning kvar efter nyår. Strax innan dess har de tagit lån för att renovera huset och är ny mycket oroade över förhållandet. Huset har renoverats helt utvändigt med ny tak och nya liggande paneler. Dessutom håller de på att bygga ett mindre servicehus med bastu, tvättstuga och förvaringsutrymmen för trädgårdsprodukter. Inomhus består renoveringen av ett nytt kök och en ny toalett. De har fortfarande inte någon egen telefon, men kan nås genom dottern Alena. Hon är gift och har en liten son, Kiril. Vi återkomsten till Tapa var jag tillsammans med Karl hos dem på te. Mannen arbetar vid järnvägen och förefaller vara en hyfsad karl, Alena ser ut att må bra.

Om resan från Tallinn till Stockholm finns inte mycket att säga. Resandeströmmen så här års är tunn och det fanns inte många personer ombord. Det blåste ordentligt och sjögången var märkbar. Båten ryste till några gånger, men någon fara förefaller det inte vara. Det är ingen traditionell färja, utan en riktig båt, en rysk båt - Anna Karenina. Fartyget är helt ombyggd och i hyfsat skick, med riktiga gångbord och bra utrymmen.

Rein är någon slags hamnfogde i Tallinn och staden har byggt en ny terminal för Sverige-trafiken. Flott och helt västerländsk, men ligger något längre österut från den tidigare terminalen. Bella arbetar i Kaubamaja, ett varuhus, och är ansvarig för damskoavdelningen.