Reseberättelse 2002-01-30 på väg till Tallin och vidare till St. Petersburg.

Den här resan skulle ha företagits redan den 7 december men av olika anledningar har den förskjutits till nu. Orsakerna har varit flera: dels har det varit svårigheter med att få visum i tid, ryssarna har krånglat till det. Man kan inte sända in ”passansiktet” till konsulatet utan nu måste man åka själv till Stockholm och visa upp sig. Den andra anledningen till resan förskjutning har varit att jag i början på november blev mycket sjuk. Det visade sig att det var lungorna som krånglade – hittills har jag fått besöka läkaren 6 ggr – blivit röntgad och undersökt in i minsta detalj. Nu håller lungorna på att läkas, men jag lider fortfarande av höggradig kraftlöshet och i viss mån även av någon slags brist på initiativ och aktivitet. Musklerna har förtvinat och jag kan inte göra en endaste armhävning, före sjukdomen kunde det bli bortåt 10 sådana. Nu blev emellertid denna resa av för att bevista min sista kusins – Vera Petrovnas 80 – årsdag. Det är redan idag som hon fyller, men festligheterna får anstå tills Bella, hennes systerdotter, och jag kommer fram till St. Petersburg i morgon.

Igår hade vi årsmöte inom BRF Morkullan och efteråt bjöds det på smörgåsar. Pålägget innehäll majonnäs med räkor, vilket inte observerades av Ann-Marie. Klockan 02.30 vaknade jag till att det kom någon slags kvidande ljud från badrummet. Jag hade märkt att Ann-Marie hade gått ut och när jag rusade upp så låg hon där på tröskeln mellan hallen och badrummet. Jag försökte få upp henne, men hon bad att få ligga en stund för att hon sade sig ha väldigt ont i magen.

- Jaha, tänkte jag, det blir inte någon resa den här gången heller. Vi vet sedan gammalt att hon inte har tålt räkor, men efter gallstensoperationen för några tiotal år sedan har hon klarat det ganska bra. Men det var tydligen inte så. Hon låg kvar på golvet en stund och sedan hjälpte jag upp henne i sängen och anfallet föreföll att ha gått över.

Klockan 5, när väckarklockan ringde kände hon sig ganska bra, bara att hon hade lite ont i huvudet.

Jag har avtalat med förre kollegan Björn Grönroos i Alby att han skulle köra mig till Kappelskär. På vintern går färjorna från Stockholm bara varannan dag och jag skulle antingen ha åkt som i förgår, och lodat ett par dagars tid i Tallin utan sysselsättning. Bella och Rein arbetar och kan inte ta hand om mig, på vintern finns det inte mycket att göra i Tallinn. Från Kappelskär går det en förbindelse dagligen – från Kappelskär till Tallin på morgonen och tillbaka på natten. Björn följde mig till Kappelskär och skall ta hand om Forden under tiden som jag är i Estland-Ryssland. Hemresan kommer att bero lite på hur det utvecklas i fortsättningen.

Jag har lite saker med mig, en dator till Alexander Topper (min morbror Karls barnbarn). Meningen var att jag skulle ha kommit med bil för att Albert och Faina i Tapa. Albert skulle göra vissa förbättringar på bilen, men han lider också av lugninflammation och kan inte göra någonting för ögonblicket (han har svetsat för mycket och för länge med dåliga ryska elektroder i oventilerade utrymmen). Hans lungor är mer eller mindre förstörda och han är tvungen att ibland använda sig av inhalator.

Det är ganska arbetsamt att ha med sig en dator, jag har den på en liten kärra, men min kraftlöshet gör att den är något svårhanterbar i trappor.

Jag anlände till Björn Grönroos en bra bit före åtta, nu 09.00 kastade vi loss från Kappelskär. Den här färjan är f.d. den ryska båten ”Anna Karenina” och gick i kryssningstrafik på den sovjetiska tiden. Nu seglar hon under estnisk flagg med namnet ”Christina Balticum”. Det är egentligen ingen färja från början, det är en riktig båt och den går som på räls. Den är avsedd att segla även i rum sjö, inte som Silja-lines och Viking-lines ”lador” på ett skrov. De tål inte mycket sjö.

Det är inte någon turistsäsong och förutom lastbilschaufförerna. är det inte många personer ombord, bara en handfull ryssar, det kan man se på både kläderna och beteendet. Den här båten är mest en fraktbåt. Kappelskär ligger en bra bit från Stockholm och det finns inga direkta passagerarförbindelser hit, har man inte en bil måste man åka till Norrtälje och därifrån vidare med en lokallinje för att komma fram till båten.

För ögonblicket mår jag ganska bra, jag sover och vilar mig under resan.

Jag anlände till Paldiski. Det är inte en passagerarhamn, den saknar tull- och passklarering för ”vanliga” passagerare och med anledning blev vi blev instuvade i en liten buss för vidaretransport till tullen och passkontrollen. Där mötte mig Alexander och vi började en något besvärlig resa till Tallinn. Det var ganska mycket snö, vi fick byta buss i Keila och på vägen tappade vi datorn. Vid framkomsten till Alexanders bostad (1 rum och kök) visade det sig att skärmen hade fått en stöt och det elektroniska systemet hade förskjutits så att vi inte fick fram den nedre styrlinjen på Word. Jag hoppas att någon av hand datakunniga kamrater kan åstadkomma en reparation. Alexanders fru Öie bjöd på lite mat och deras 3-åriga barn Sigrid försökte skrämma mig då och då genom att göra skenanfall med mimik. Efter några timmar åkte vi ut till Busstorget i Tallin där Rein och Bella väntade på oss. Rein fick överta paketkärran och filten, som datorn var invirad i.

Det var en mindre modern långfärdsbuss med bra säten och plats för 20-25 passagerare, och vi startade vår resa klockan 23.00. Det är 18 mil mellan Tallinn och gränsstationen i Narva. Jag kunde somna och den delen av sträckan gick fort. Vi anlände till Narva vid 2 tiden på natten. På den estniska sidan gick passkontrollen fort, en passtjänsteman hämtade passen och efter 10 minuter var hon tillbaka. På den ryska sidan vimlade det av folk (som vanligt), med effektiviteten, den var låg och det tog nästan 2 timmar innan vi kunde fortsätta resan. Själva kontrollen var inte minutiös (som den kunde vara på sovjettiden). Vi fick släpa ut våra resväskor och låta dem passera genom en röntgenkontroll, bära tillbaka väskorna och vänta på att alla skulle bli färdiga. Ingen fick gå ut ur tullbyggnaden förrän alla var kontrollerade. Det tänkte jag emellertid inte på. När vi var klara gick Bella och jag ut på gården och ögonblickligen var det en kvinnlig person som på ryska ropade:

- Ni får inte gå ut! Jag låtsades inte förstå hennes ryska och ropade tillbaka på engelska att jag inte förstod vad hon sade. Det räckte med det, hon tystnade och vi gick till bussens bagageutrymme där vi stuvade in våra väskor. Språkkunskaperna tycks det fortfarande vara klent med, tar man till ett utländskt språk blir vederbörande något konfys och låter saken bero.

Tiden för resan var väl tilltagen med tanke på ev. fördröjningar på gränsen och vi anlände till Baltijskaja Stationen i St. Petersburg vid den utsatta tiden – 05.30. Enligt Bella så skulle Tanja (Vera Petrovnas dotter) möta oss vid stationen, men vi kunde inte hitta henne och ställde in oss på att vänta några minuter.

När Tanja efter en kvarts väntan inte hade kommit beslöt vi att handla. Bella ville inte åka med tunnelbanan, där skulle vi få byta, hon föreslog en taxi. Vi gick fram till en rad bilar som såg ut att kunna vara taxibilar och frågade den närmaste mannen vad det skulle kosta att komma till Moskovskij Prospekt 106.

200 rubel, blev svaret. ( 1USD=32 rubel)

Det är för dyrt, sade Bella, förra året åkte jag för 30 rubel.

Hur mycket vill ni betala? frågade chauffören. Skall jag säga 100

rubel, föreslog jag Bella på estniska och hon svarade jakande.

Vi kom till Veras och Tanjas bostad, ett stort och pampigt hus på vad man kallar St. Petersburgs ”Wall Street”. Tidigare bodde här huvudsakligen partifunktionärer. Husen såg rätt prydliga ut framifrån, men gårdarna var fortfarande inte åtgärdade och där skräpade det gamla och nya bilar, sönderrostade plåtgarage och öppna sopkärl. Uppgången såg ut som alltid i Ryssland, ovårdad och mörk, hissen fungerade, men knakade betänkligt och såg alltför åldersstigen ut för att väcka något förtroende.

Vi ringde på dörren till lägenhet nr 6 på 5:e våningen och hörde Veras röst när hon frågade vem det var. När dörren öppnades kom vi in i en rätt stor hall, möttes av Vera, hunden Joy och två katter. Hunden är gammal och har blivit påkörd, den haltade något Tanjas son Alexej var på arbetet och kom först något senare

Bostaden bestod av två stora rum (nästan 4 meter i takhöjd) med kök och badrum. Det ena rummet var helt renoverat, likaså badrummet och köket, det återstående rummet var under renovering. Om man tidigare tyckte att de ryska badrummen såg ofärdiga ut, så var det ingalunda frågan om något sådant hos Tanja. Badrummet var perfekt kaklat och i köket var det klinkers på golvet. Tapetseringen var också mycket väl utfört, det finns tydligen skickliga hantverkare även i Ryssland, var höll de hus under Sovjettiden?

Vera är någorlunda frisk, men har haft ett antal mindre hjärnblödningar. Dessa föreföll vara läkta, hon hade haft förlamning i ena sidan, men även den hade gått tillbaka och nu kunde hon röra sig någorlunda bra i lägenheten – att gå ut var hon dock inte hågad för. Efter en stund uppenbarade sig även Tanja, hon hade blivit försenad till busstationen, och vi satte oss till bords med te, smörgås och sallader samt ett par snapsar för att fira födelsedagen. För mig blev det sedan att lägga sig och vila, jag kände mig ganska trött efter bussresan. På den ryska sidan är vägarna inte särskilt väl vare sig plogade eller hyvlade och det skakade ordentligt.

När vilan var slut gick Bella och jag ut på en promenad. Bostaden ligger mellan Moskva-porten (en triumfbåge rest till minne av någon seger) och Novodevitje klostret med tillhörande kyrkogård. Klostret har under Sovjet-tiden använt till magasin, huset är utifrån sett ordentligt förfallet och på kyrkogården var enbart huvudgången plogad. Till höger om ingången finns en mycket fint gravmonument till minne av författaren-poeten Nekrasov, till vänster en tavla med namnen på alla de som deltog i terrororganisationen ”Folkets Vilja” och traktade efter tzaren Aleksander III liv. Bl. de ledande gestalterna var Lenins äldste bror. Han blev hängd i fästningen Nöteborg (Schlüsselburg) 1887 och jag har under ett marinbesök till Leningrad sett minnestavlan över honom ovanför en av celldörrarna där.

Efter promenaden och vilan började huset förbereda sig för kvällens festligheter, bordet dukades och Tanja, Bella samt Vera pysslade med matlagning. Omkring sextiden på kvällen började gästerna anlända: Veras dotter Rita med maken Slava och sonen Yuri samt ytterligare ett kusinbarn, dottern till Veras bror Alexander, som dog för ett par år sedan. Ritas och Slavas son Yuri visade sig, till skillnad från Tanjas son, vara en mycket väluppfostrad yngling – både artig och belevad. Han gjorde ett mycket gott intryck.

Kvällen förflöt i festens tecken, med en myckenhet på både mat och dryck. Under kvällen ringde jag till Jan-Åke Berg i Uppsala och Vera fick prata med honom. Jan-Åke och Margaretha hade sänt en present i form av ett kuvert med något pekuniärt innehåll, från mig och Ann-Marie fanns det också 2 x 500 SEK med, Vera torde vara nöjd med presenterna. Pengarna behövs till lägenhetsrenoveringen. Omkring 22.00 började gästerna troppa av, jag var också rätt trött vid det här laget och önskade komma i säng så fort som möjligt. Sängplatserna disponerades om, Tanja och Bella fick sova i köket på en bäddbar soffa, jag fick överta Alexejs säng. Sängen förflyttades till Veras rum, och jag fick sova i den hos Vera, medan Alexej fick sig bäddat i vardagsrummet, en sovplats bestående av två fåtöljer med några kuddar emellan.

Även på lördagen gjorde vi en promenad, nu i sällskap med Tanja. Vädret hade slagit om från –15 till +2-3 grader och gatorna var fyllda med vatten och snösörja. Tanja skulle försöka ta igen något av den förlorade tiden, men innan dess var vi till en kafé och tog oss kaffe samt 50 gram konjak. Tanja har blivit ”fastighetsmäklare” och tjänar av allt att döma ganska bra eftersom hon har råd att köpa och reparera lägenheten. Nu funderar hon t o m att köpa sig en bil. Vi var inne i en Ford-affär och tittade på en av de minsta Fordarna till ett pris av 11.000 USD.

Vi promenerade fram till Moskva-porten, Tanja lämnade oss och vi gick in i ett snabbköp för att köpa vodka. Butiken var helt västerländsk, fylld med folk och varor. Bella rekommenderade vodkan ”Ryska måttet” med etikett av vilken det framgick hur flaskan skulle förbrukas under dagen. ”Återställaren”, ”den första supen” osv. Jag köpte 1 helliter och två halvor till det facila priset av ca 100 SEK.

När vi kom tillbaka var det dags att förbereda sig för kvällens firande hemma hos Veras dotter Rita och hennes man Slava. Vi åkte i en ”Marschrutnoje taxi”, en VW-buss liknande fordon som körde utmed de mindre rutterna, dit varken spårvägar eller tunnelbana gick. Vid slutstationen möttes vi av Yura.

Tanja och Vera bor i själva centrum, medan Ritas familj bor mera ute i ”periferin” på Morskoj Prospekt. När vi kom fram till Ritas och Slavas lägenhet visade det sig vara en veritabel fästning. De delar farstun med en annan familj och ingången var försedd med en järndörr. Dessutom var det ytterligare en gallerdörr, som delade farstun i två delar. När vi sist besökte dem 1985 hade Slava börjat med att bearbeta lägenheten. Nu hade han gjort en riktig storreparation, de flesta gamla möblerna var ersatta med nya, såväl i rummet, köket som på balkongen. Lägenheten var omgjort helt i västerländsk stil, med en modern köksutrustning från spis till kylskop och disk

Det blev att sätta sig till bords igen och må bra, men lugninflammationen tar på krafterna och så fort vi kom tillbaka till Veras och Tanjas bostad hade jag vissa svårigheter att somna. Dels berodde det kanske på att jag hade sovit en del på eftermiddagen och dels gjorde förväntan inför återresan att jag kände mig inte utvilad när jag steg upp på söndagsmorgonen. Bussen till Tallinn skulle starta klockan 08.00. Vi fick en rejäl frukost, tog avsked av Vera och Tanja följde oss till Baltijskaja Stationen.

Återresan gick visserligen på dagen och vi kunde se ut genom fönstren, men vädret var utomordenligt trist och grått, det förbipasserande landskapet är flackt, översvämmat och då och då ser man några ryska bondstugor, som ser ut att när som helst kunna ramla ihop. Det är i och för sig inte mycket bättre på den estniska sidan heller, fastän där försöker man bättra på och måla över.

På den ryska sidan stannade bussen bara en gång, i Kingisepp. Tullformaliteterna i Ivangorod-Narva tog inte någon längre tid, knappt en halvtimme. Detta gjorde att busschauffören fick hålla några längre uppehåll på vissa ställen, han skulle passa tiderna i såväl Sillamäe, Jõhvi som i Rakvere. I Rakvere steg jag av och togs emot av Albert och hans fru Faina. Jag hade avtalat med Albert Jr och frågat om han kunde hämta mig i Rakvere och bjuda på bastu i Tapa. Jag lämnade Bella för fortsatt resa till Tallin och förflyttade mig till Alberts och Fainas SAAB. Den bilen köptes för några år sedan när Alberts och Fainas son Alexej var på besök till Sverige och jag hjälpte till med köpet. Bilen kostade 45.000 SEK och efteråt hade jag mycket besvär med att få ut momsen på bilen. Till slut gick momsmyndigheterna med på återbetalning, men innan dess hade jag fått skriva flera brev och ringa ett tiotal telefonsamtal. Flickan på momsmyndigheten berättade att jag var den förste som hade fått ut momsen på begagnad bil.

I Tapa besiktigade vi Alberts och Fainas hus, också helt ombyggt, ungefär som hos Slava och Rita. Alla gamla möbler var utkastade, köket var helt modernt med rostfri utrustning och alla moderniteter. Badrummet var också omgjort och det såg rätt luxuöst ut. Efter någon stunds vila åt vi lite mat, därefter satte Albert på bastun och vi tog oss ett rejält bad. Jag orkade inte så mycket, men Albert piskade på med bastuviskan och det kändes väldigt skönt. Jag kunde skönja av mig det ryska dammet och lukten.

Jag lade mig tidigt. Värdfolket tittade på en amerikans film. På måndagen vaknade jag efter ca 11 timmars sömn. Stockholmsfärjan gick på kvällen och eftersom järnvägarna fungerar dåligt (det går bara en tur i vardera riktningen mellan Tallinn-Narva) var jag tvungen ta den enda turen redan klockan 0945 från Tapa. Vid framkomsten hämtade jag min lilla kärra och filt hos Bella i Tallinns Kaubamaja (varuhus) och begav mig sedan till hamnen. Det blev en dryg väntan på färjan, som inte skulle gå förrän klockan 18.00 på kvällen. Alexander skulle ev. komma till färjan före avgång, men han hann inte. Däremot besökte mig Sveta, ett annat kusinbarn. Hemresan gick med färjan Tallinn-Frihamnen i Stockholm. Vid framkomsten hämtade Björn Grönroos mig med bilen och jag kunde ge mig iväg till Nyköping.

Jag måste ha sett bedrövlig ut efter resan. När jag hade kommit hem ringde Björn, han var inte helt säker på att jag vara kapabel att köra och var orolig för mig.