Lapplandsresa 2002-08-10/17

Kära Marianne. (Marianne Stippich, En Peircivuat, CH 1615 Bossonien FR)

Med relativt färska hälsningar från myggen och myrarna i Lappland, Werner, hans vän och kollega Richard och jag gjorde en ”jubileumsvandring” med anledning av att det var 35 år sedan som Werner och jag vandrade tillsammans för första gången i Lappland. Då var vi inte heller helt ensamma, det var en grupp på 14 personer som jag lekte färdledare med från Vakkottavaare till Abisko Turiststation. Meningen var att vi skulle göra om resan, men vi är inte längre i samma kondition. Werner hade dessutom räknat något fel, vi skulle få gå hela tiden, utan någon som helst vilodag för att på den utmätta tiden hinna fram till Abisko. Nu blev det något kortare variant för att Werner inte år så stark i ryggen – han praktiserade det nya gångsättet och hade skidstavarna med sig. Enligt sportbroschyrerna lättar man kroppsvikten med ca 8 kg för varje stav och steg.

Resan började något struligt, vi skulle ta samma plan från Arlanda, men de goda och noggranna schweizarna kom med en timmes försening med Swissair från Zürich och jag var tvungen att flyga iväg före dem till Kiruna. In i det sista försökte jag hålla planet kvar och såg hur de (som skulle till Kiruna – 10 personer förutom Werner och hans kamrat) kom körande med en flygplatsbuss för att försöka hinna med, men då hade vårt plan redan fått startorder och det gick inte att stoppa.

Jag tillbringade kvällen i Kiruna med att gå runt i stan och titta på sevärdheterna. I centrum bestod dessa mest av folk från trakten och en del turister. ”Infödingarna” är oftast av det stabilare slaget, de manliga med rejäla ”ölkaggar” och går för det mesta i sådana där glansiga fritidskläder. Turisterna såg något vilsna ut, som vanligt.

Följande förmiddag bedrevs tiden med att titta på tävlingar i guldvaskning. Det var ett årligt återkommande jippo med deltagare både från Sverige och Finland. Det var 16 lag, de flesta föreföll känna varandra sedan tidigare och det talades både finska och svenska. Deltagarna såg också ungefär lika risiga ut som de äkta guldgrävare, många hade ordentliga kroppsformer och stora, svarta hattar. Hattarna var prydda med en ansenlig mängd märken från alla de tävlingar i guldvaskning som de hade tagit del i. Den största delen var i den högre medelåldern, men en och annan ungdom deltog också. Spelet gick av stapeln strax nedanför hotellet, där fanns det en liten konstgjord bäck och dess vatten användes till vaskning. Deltagare fick var sin hink med sand, i den skulle det finnas ett antal gulkorn och dessa skulle nu vaskar fram på tid.

Har du hittat några korn? Frågade jag en stadig finsk matrona med guldgrävarblick.

Jaa, tet plev nåkra korn för mycket så jak har kastat port en del! svarade hon

på en blandning av svenska och ”meitin kieli”, ett av de nya offentliga språken i Sverige (förutom romani, jiddish och samiska).

På förmiddagen anlände Werner och Richard och vi äntrade tåget till Gällivare, därifrån bussen till Vietas och tog båten ”Akka” för transport för att komma över sjön Akkajaure till Saltoluokta turiststation vid Akka-massivet. Vi kom lagom till att hinna ta en bastu och äta middag. Kvällen celebrerades med att Werner bjöd på en flaska vin. Nästa dag bar det av över sjön tillbaka till Vakkottavaare varifrån vandringen skulle börja. Vi vägde ryggsäckarna, min ryggsäck visade 17 kg och de andras några något mindre.

Stigningen från Vakkottavaare är brant, tidvis mycket brant och det kostade en hel del möda att komma upp på högfjället. Vi fick stanna åtskilliga gånger, vända oss om och ”beundra utsikten” d v s låta mjölksyran i benen sjunka undan och andningen komma ikapp. Uppe på högfjället var det däremot inga problem, stigen är visserligen mycket stenig och det kostar på fotsulorna, i början blev de ganska ömma trots våra tjocka gummisulor. Det var glest med vandrare, vi träffade bara två par och en ensamvarg. Han gick inte på lederna utan hade tagit sina egna vägar rätt över fjällen. Sträckan Vakkottavaare-Teusajaure är inte mer än 9 km, det tog bara några timmar att komma fram. I stugan fanns bara ett par flickor på väg mot Vakkottavaare, sedan kom det ytterligare ett flickpar, även de på ”utgående”.

Mina gamla Sarek-stövlarna från 70-talet hade tagit slut några år tidigare och jag fick ett par av min gode vän och före detta kollega Rune Lundquist. Han klagade över att de var för små för honom och när jag provade dem under en dag på Lilla Fredrikslund föreföll de passa mig alldeles utmärkt. Nr 43 har alltid varit min storlek. Nu blev det annat. När jag hade gått några mil och fötterna hade svullnat, fotlapparna blivit fuktiga då kunde jag inte själv dra av mig stövlarna utan fick be mina vandringskamrater om hjälp. Werner fick ha stöveln mellan benen, jag tryckte med den andra foten mot hans ändalykt och när stöveln släppte så var det som om man hade dragit ut korken ur en flaska. Det sade bara puff – om det kom från mig eller stöveln låtar jag vara osagt. I fortsättningen var jag tvungen att använda de tunnaste strumporna för att det överhuvudtaget skulle vara möjligt att efter en dags vandring dra av stövlarna. Något måste ha hänt antingen med skoindustrin eller mina fötter, tidigare räckte alltid 43-or och det var inte några besvär, nu när jag tittade närmare på stövlarna så visade de sig vara mycket trånga i fotvalvet. Stövlarna var i och för sig märkta med Sarek-Tretorn, men var förmodligen tillverkade i Italien, för italienarnas smala fötter och låga fotvalv. Det blev ett besvär varje kväll med stövlarna och besvären upphörde inte förrän vi hade kommit till Abisko där jag affären för uthyrningsskor lyckades byta ut mina stövlar mot ett par nummer större.

Du har ju mycket dyrare stövlar än de som jag här, sade flickan i affären.

Det bryr jag mig inte om, svarade jag, huvudsaken är att jag får ett par

stövlar som kan dras av utan att det behövs ett par man till det. Förresten hinner jag nog inte slita ut dessa stövlar ändå.

Nästa dagsetapp var till en början lika besvärlig. Från Teusajaure är stigningen lika svår som från Vakkottavaare och vi fick återigen tillfälle till att flera gånger beundra utsikten, mer än vad som var nödvändigt. Dagen var skön, små ulliga moln flöt på himmelen, lagom vind för att hålla myggen borta och en allmän känsla av välbefinnande. Vi rastade vid en liten sjö, kokade te och intog vår lunch. Mot Kaitumjokken är det en lång sluttning med tidvis svår blockmark att passera. Inne i blockmarksområdet träffade vi ett polskt par med två barn. Hustrun hade ett spädbarn i mesen på ryggen och en pojke på ca 4 år gick för egen maskin. Mannen bar på resten av utrustningen. De sov inte i stugorna utan hade ett eget tält med sig och packningen såg både stor och tung ut, men mannen verkade trots det både glad och nöjd. De kom från Abisko Turiststation och hade varit ute en vecka. Vi delade lite av våra chokladbitar till familjen. Över Kaitumjokk finns det en hängbro och där satt vi en stund och beundrade jokken. Här är den ganska strid och det skulle inte vara helt problemfritt att komma över den vid högvatten. Nu var vattenståndet ganska lågt, det mesta regnet hade varit i Nedre Norrland, fick vi reda på när vi kom till ”civilisationen”. Där hade det regnat rätt våldsamt, regnet hade spolat bort både vägar, broar och hus, vilket förorsakade stora trafikproblem, som även vi drabbades av när vi skulle resa från Abisko Turiststation till Narvik. Tåget var två timmar försenat och ”Tågkompaniet” (som den delen av järnvägsbolaget heter nu efter all uppstyckning av gamla SJ) körde oss med buss till Norge.

Framme vid Kaitum intog vi vår lunch och eftersom vi hade startat tidigt och inte kände oss särskilt trötta, beslöt vi fortsätta vår vandring till nästa hållplats – stugorna vid Singi. Dit var det 13 km, men inga branta stigningar denna gång utan en böljande högfjällsplatå. Stigen går till största delen utmed Kaitumjokken, det är relativt buskigt och ett riktigt mygghe….e. Werner blir en aning hysterisk när det är mycket mygg. Så fort han hör ett litet inande från en mygga vill han gå utan uppehåll, men det är inte särskilt lämpligt. På de steniga stigarna blir man fort öm i fotsulorna och fortsätter man för länge kommer man till ett tillstånd av likgiltighet. Det är inte så bra, man kan brista i uppmärksamhet och trampa fel, då kan man ramla och slå sig ordentligt, det skulle inte vara någon mjuklandning. Jag fick stävja hans framfart något och anbefalla pauser då och då. Han är ju lärare och van att bestämma, men jag har övning som färdledare och lyckades övertyga honom om nödvändigheten av att vila då och då. Sent på kvällen anlände vi till Singistugorna. De hade också blivit hela 4 stycken och någon brist på sovplatser var det inte där.

Singistugorna ligger vid avtagsvägen mot Kebnekajse turiststation och här var det något mera folk, bl a ett sällskap franska ungdomar från Paris slum med en ledare, som ingen kunde ta miste på att han var en fransman. Det var ett femtontal ungdomar och de var väl disciplinerade, det hade knappast gått för en ensam ledare att hålla reda på så många svenska ungdomar. Idag är det lite si och så med disciplinen hos barnen i det här landet. Efter maten började vi titta närmare på vår vidarefärd och kom underfund med att Werner hade ”sich ein wenig verrechnet”. Det visade sig att vi skulle behöva gå varje dat – utan vilodag – och det skulle bli alltför enformigt. Planerna är till att omarbetas och här skedde det också. Vi skulle vika av mot Kebnekajse och försöka komma upp på toppen – ifall vädret skulle vara oss nådigt.

Nästa dag blev det en färd ”österut” – mot Kebnekajse. Dit är det 15 km och stigen går hela tiden genom dalar och utmed en jokk. Här var det något mera folk, många tar ett par dagars vandring och går sträckan Kebnekajse – Singi – Sälkästugorna och tillbaka till Kebnekajse. Vädret var bra för vandring, solsken då och då, ganska frisk vind och inga mygg.

Framme vid Kebnekajse Turiststation var det liv, mycket folk och rena marknadsstämningen. Stationen är utbyggd till 200 bäddar – gemensamma sovsalar, kök för självhushåll och matsal, tätplatser mm. Naturligtvis tog vi oss ett bastubad i den nya, flotta bastun innan vi gick till matsalen för att få i oss lite näring. Där bjöds det på älgstek, sedan blev det även en flaska vin på Richis bekostnad.

Sällskapslivet på kvällar brukar inte vara särskilt livligt på sådana ställen, de flesta har vandrat och är ganska trötta, samtidigt väntar nästa dags ansträngning. På morgonen var vädret mulet så någon färd mot Kebnekajse-toppen blev det inte, istället tog vi med oss lite proviant samt mitt Trangia-kök och begav oss iväg mot Tarfala. ToR gör det 12 km på en stundom rätt ansträngande stig. Väl framme satte vi oss intill Tarfala-sjön (trots Werners protester – han hade hört en mygga inta) och skulle koka kaffe. Jag hade köpt en burk Gevalia-pulverkaffe och hällt det över i en kaffepåse av samisk modell. När jag öppnade påsen kom det fram en liten illaluktande klump, pulverkaffet tål inte någon luft. Pulvret måste ha någon tillsats för att sjunka så snabbt, inte ens uranpulvret i naturellt tillstånd sjunker utan vidare. På flera industrimässor har jag gjort förfrågningar angående tillsatsmedlet, men alla tillfrågade har med en enda röst försäkrat att det är rent kaffe. Tro´t den som vill! Jag är nästan säker på att efter några år kommer någon att ”slå larm” och säga att pulverkaffet innehåller tillsatser som är cancerframkallande. Alla andra livsmedel skall idag ha en deklaration, men på pulverkaffeburken finns ingen sådan.

Rastplatsen var ett trevligt ställe, alldeles intill sjön och vi lekte som barn, jumpade på snö(is)flak som flöt i sjön. Tyvärr har platsen också varit uppmärksammat ett par dagar efter vår hemkomst. Ett par äldre män (50 och 80 år) hade tydligen blivit påverkade av turistbroschyrerna och ”do it yourself”, gett sig ut på en glaciärklättring och drabbats av dåligt väder. Av allt att döma hade de inte tillräckligt med utrustning med sig – och inte kondition heller för sådana äventyr. Nödropet gick ut och en räddningspatrull sattes in. Patrullen lyckades få dem ned till an avsats längre ned på fjället där de skulle hämtas av en helikopter. Aktionen gick av på natten och trots att det fortfarande är ganska ljust så är det dock besvärligt för helikoptern. Den kom för nära fjällväggen och rotorn slog in i branten med resultatet att helikoptern störtade och tre yngre män (två piloter och en färdmekaniker) miste livet. Nu kommer de två överlevande att leva med vetskapen om att ha förorsakat tre andras död och förlust av en helikopter. Senare har det kommit fram att den ene av turisterna var en viss NN Brandt, en mångårig ansvarig för Abisko Fjällstation. I Abisko finns inga sådana branter och han överskattade nog sin förmåga att gå i svårare terräng.

På återvägen från Tarfala bröt jag ett antal björkkvistar och tillverkade en bastuviska – nu skulle det badas enligt en finsk standardmodell. Det satt ett antal personer i bastun och när vi kom in med vår bastuviska väckte det ett visst intresse. Efter att vi hade piskat oss med viskan blev flera intresserade och efter en flitig användning av den blev det bara några kvistar kvar..

De ursprungliga planerna inkluderade besök både på Abisko Turiststation och Narvik. Werner och Richard ville se den svenska järnhanteringen och när vi väl hade kommit tillbaka till Kiruna gjorde vi ett besök i Kirunavaar-Luossavaara-gruvan. För turisterna finns det en demonstrationsgruva och ett mycket bra museum över verksamheten. I är fyller Kiruna 100 år och eftersom gruvan är ”allt” i Kiruna uppmärksammades detta något extra. Malbrytningen har pågått i 100 år och idag är man på ett djup av 1000 meter. Gruvan har ca 300 km asfalterade vägar. Det går 11 malmtåg per dygn till Luleå och Narvik med 42 vagnar i varje sätt. Gruvan är en imponerande anläggning med sina maskiner. För turisterna demonstrerades truckar som tar 15 ton i taget och lyftanordningar för att forsla upp malmen till ytan.

Nästa dag åkte vi till Abisko Turiststation och stannade där över natten. Där var det om möjligt ännu mera folk än i Kebnekajse och inte bara sådana som orkade gå 12 km från Nikkaluokta till Kiruna och tillbaka. Abisko Turiststation ligger vid en järnvägsstation och dit kommer mycket äldre människor, gamla fjällvandrare, för att göra dagsturer till Torne-träsk eller ta linbanan upp till Nuoljas topp. Även här hade man byggt ut ordentligt, bara huvudbyggnaden stod där kvar från gamla tider (60- och 70-tal).

Som jag redan har nämnt så hade det regnat ordentligt i Nedre Norrland och tågen fungerade inte så vi fick ta bussen till Narvik. Det var fortfarande soligt och klart – 20 grader varmt- en riktig sommardag. Vid ankomsten till Narvik ”gjorde” vi staden och tittade på lastningsstationen – bara på avstånd – till skillnad från tidigare år. Nu hade man satt upp ett stort staket runt hela området och det gick inte att komma nära. Vi köpte en påse räkor, bröd och öl, vandrade i riktning mot passagerarhamnen och hittade ett ställe där vi kunde sitta och äta. Det var någon slags flyktingsförläggning, vi såg en del mörkhyade människor. I passagerarhamnen låt det ett tyskt kryssningsfartyg under Bahama-flagg. Det kom ut en massa tjocka äldre tyskar, de skulle göra en sightseeing-tripp för att se Narvik. Vi försökte komma in på fartyget, men det gick naturligtvis inte. Det visade sig att hela besättningen – från kapten till yngsta mässuppassare – bestod av ukrainare från Odessa. De var ganska nöjda med arbetet, men det skulle ta slut när de kom tillbaka till Tyskland, båten skulle säljas vid framkomsten.

Återresan till Kiruna gick med Ofotenbanan. Det måste ha varit en ordentlig prestation att för 100 år sedan bygga den järnvägen. Den klättrar upp från havsnivån till en höjd av över 300 meter, passerar över otaliga broar och genom tunnlar – en verklig sevärdhet påminnande om de schweiziska järnvägarna. I sällskap med oss i kupén åkte även en sydkoreanska, hon bodde i London och skulle göra en ganska lång resa genom Skandinavien, besöka både Finland och Danmark. I Finland skulle hon besöka Sodankylä för att träffa jultomten. Hon hade också planer på att resa tillbaka genom Bulgarien och Rumänien.

Solen sken från en klar himmel i Kiruna när vi anträdde planet vår återfärd mot Stockholm-Arlanda. Vi hade inte haft något behov av att ta på oss regnkläderna på vandringen i Lappland. När vi anlände till Arlanda möttes vi emellertid av ett rejält regnskur och var tvungna att till slut plocka fram och ta på oss regnkläderna när vi skulle hämta bilen från långtidsparkeringen. Regnet fortsatte hela kvällen och den påföljande natten. Werner hade velat åka till torpet med detsamma, men Ann-Marie, som bodde kvar i stan, fick honom att avstå – med påpekande att timmen var sen och att det var inte särskilt trivsamt på torpet beroende på det fuktiga vädret. Stugan måste värmas en aning för att det inte skulle vara för fuktigt och otrivsamt.

När vi vaknade morgonen därpå sken solen och världen såg något ljusare ut än kvällen innan, nu kunde vi fortsätta till torpet. Gästerna tillbringade dagen med att titta på omgivningen, bada bastu samt äta och dricka. Nu höll semestern för mina vänner på att ta slut och påföljande dag körde jag dem tillbaka till Stockholm. Före avresan besiktigade vi Wasa-museum samt Gamla staden. Werner ville gärna träffa Maria och Katarina. Maria kom och vi drack kaffe på ett fik på Stortorget i Gamla Stan, Katarina var i Frankrike med sin sambo och hans barn.

Klockan 15.30 tog Maria och jag avsked av våra vänner, de skulle ta det nya snabbtåget till Arlanda. I vanliga fall kostar resan till Arlanda dubbelt så mycket som en bussresa, men i avsikt att värva nya kunder fick nu två personer åka på samma biljett. Med den nya järnvägsförbindelsen tar resan nu någonting mellan en kvart och tjugo minuter, med bussen tar det över en halvtimme (beroende på trafiken).

Här på torpet går livet nu sin stilla gång. För två år sedan renoverade vi i torpets stora rum, nu har det varit tur för kök och farstu. Det har varit mycket jobb, trots att stugan är liten. De föregående hyresgästerna hade bara klistra och måla på utan att verken dra av några gamla tapeter eller skrapa dörr- och väggytorna. Nu har jag fått göra allt detta och hittat upp till 6 lager tapeter och 3-4 lager färg på dörrar. Det har gått mycket tid och material åt, men nu börjar det se någorlunda acceptabelt ut. På 60-talet, när fanerdörrarna kom, hade man spikat på masonitskivor på dörrarna. Dessa har jag nu tagit bort och fått fram de ursprungliga formerna. På en av dörrarna hade de oturligt nog utskjutande fyllnadslister, dessa hade man bara huggit ned så att de inte gick att återställa och jag har tagit bort dessa helt och hållet. De andra spegeldörrarna ser nu mycket snyggare ut, även om de inte är helt släta. Av de olika färglager bestod det understa lagret av brun bets, dörrarna hade en hel del skador och det gick inte att återställa dem till ”naturell”. Det har fått bli vita, det gör stugan något ljusare eftersom det är lågt i tak. Dörrkarmarna har en blaskig ton, Ann-Marie ville ha också dem helt vita, men jag lyckades få min vilja igenom. Jag tyckte att med bara vitt skulle det bli alltför blekt. Nu är karmarna blåa och står i bra kontrast till den övriga innehållet.

Det växer så det knakar, man har just inte behövt vattna, men klippa gräset desto mera. När vi

kom tillbaka från fjällresan hade gräset växt så mycket att det gick inte att använda vår ”miljövänliga” ackumulatordrivna gräsklippare utan vi fick låna grannens någon kraftigare motordrivna variant. Nu är emellertid gräsmattan som en golfbanans ”green”.

Fruktträden, som jag fick på min 60-årsdag för väl tio år sedan, har växt till och har börjat bära frukt. Nu har vi tre päronträd, tre äppelträd, fyra körsbärsträd och ett antal plommonträd samt en hel del olika bärbuskar; svarta-, röda- och vita vinbär, krusbär och björnbär. Vissa år har vi haft mycket björnbär, får två år sedan frös de flesta björnbärsbuskarna, men har återkommit och i år (om det blir tillräckligt många soliga dagar) kommer vi att få rikligt skörd. Ann- Marie klagar lite över all denna myckenhet och säger att snart finns det inte plats för alla burkar i källaren. Jag å min sida tycker att har man chans dåskall man odla så pass mycket att man inte behöver snåla under vintern. Nu finns det åtskilliga tiotals liter olika safter, syllar och andra godsaker att ta fram i vintermörkret.

Nu på lördagen kommer det en god vän från 70-talet på besök. Det är en tjeckisk professor, som vistades hos oss i Studsvik och arbetade där på sin doktorsexamen. Professor fick han inte bli på den tiden, hans far hade varit statsanställd i den ”gamla” tjeckiska staten och Jaroslav (som han heter) hade inte helt rätt politisk färg. Jag var vigselvittne till honom och hans fru Vera när de 1970 gifte sig i Bärbo-kyrka i närheten av Nyköping. Jag har fått agera vigselvittne åt flera par: schweizaren Werner och hans fru Felice, tjeckerna Jaroslav och Vera, ett persiskt par, Zia och Hosnieh Rouhani; (där frun hade ett outtalbart namn och vi för enkelhetens skull kallade henne Hus Nio), våra grannar här på landet, Tonny och Gunilla Svensson-Waldemar, arbetskamraten Gunnar Berggren, när han gifte sig med sin estniska ungdomskärlek, samt åt några flyktingpar – blandäktenskap mellan ryskor i äktenskap med afganer och kineser. Alla (med undantag av ryskt-kinesiskt äktenskap) är fortfarande gifta med varandra.

Nu får det vara nog med skriverier, vi skall till Nyköping och göra inköp. Ann-Mari skall också piffa upp sig, hon skall till frissan och klippa håret. Det är fortfarande något vågigt och jag har sluppit se en hustru iklädd papiljotter – bara det är en välsignelse.