Viborg-bon Jim Beláew berättar

Vi flydde far, mor och jag ändå till Haparanda med bil och vi körde på natten, allting var så mörkt. Vi stannade där på ett hotell, jag tror att det blev två-tre veckor. Sedan flyttade vi till Helsingfors, där vi fick en lägenhet och där bodde jag med mina föräldrar. Av någon anledning så blev jag misstänkt av finsk polis att vara engelsk agent, förmodligen beroende på att jag var engelsk medborgare. Poliserna tog mig till Säpos högkvarter och de ville att jag skulle erkänna att jag agerade som en engelsk agent. Min far ringde dock till en polis med namnet Hakkarainen, de var goda vänner och spelade bridge tillsammans, de de gick o god för mig och jag släpptes. En av fäders advokater rådde oss att jag skulle söka finskt medborgarskap, det beviljades strax. Jag anmälde mig till militärtjänst och det gjorde min bror Bill också. Jag blev sämdes till Koulutuskeskus 3 (Utbildningscentral 3) i …..Efter en månads utbildning där landsatte tyskarna trupper bakom oss, jag gick och fotograferade med en liten kamera och blev återigen haffad. Det blev en förnyad resa till Helsingfors med förhör och fadern fick återigen träda i funktion för att få mig ut från polisen.

Jag fortsatte min utbildning till artillerist i Vasa. Så småningom kom jag till en trupp som var förlagd nära Uleåborg, där fortsatte jag utbildningen och när man trodde att vi var färdiga skickades vi så småningom till Karelen, Händelbro…..

Det var i närheten av Ladoga, men vi var inte i kontakt med ryssarna, det var andra trupper som kämpade med ryssarna.

När kriget tog slut 1939-40 kom jag tillbaka till mina föräldrar och vid andra världskrigets början kom jag 1941 till St Mickel, och blev placerad i en beredskapstrupp, Jag spelade violin och på grund av det kom jag in i en liten militärorkester. Det var inte så roligt, jag ringde till min bror Bill, som vid det här laget var anställd i Generalstaben (Päämaja) hos den finske ÖB K.G.Mannerheim för att förhöra höga ryska officerare. Bill hade ett flygplan till förfogande för att snabbt kunna komma till förhörsobjekten. Jag försökte få honom att ta mig till Högkvarteret, men det gick inte för sig. Istället transporterades jag till Petrozavodsk i Fjärr-Karelen, till 2:a Jägarregementets blåsorkester för att tillsammans med en hel del civila yrkesmusiker ingå även i Petrozavodsk´s Stadsorkester. Det var en mycket fin orkester och kunde med en annan violinist, Erkki Inkinen uppträda på soldataftnarna. Jag lärde mig också att trolla och tillsammans med undersergeant Lauri Tiilikainen. 1982 hade vi en träff i Helsingfors med de forna kamraterna och det visade sig att Tiilikainen hade gått in hos polisen och tjänstgjorde som ridande polis. Även Jääskeläine, som jag slogs med vid ett tillfälle, hade blivit polis och var nu polischef i någon mindre stad.

Jag kommer ihåg från Petrozavodsk att vi skulle gräva gropar för att skydda oss mot ryssarnas bombningar, men det var farligare att vara i groparna än ute i det fria. Marken var sandig och när det skakade till av krevaderna började sanden rinna in i gropen och det gällde att komma upp innan man blev begravd.

Ryssarna hade för det mesta herraväldet i luften och vi fick tjänstgöra som utkikar på taket. Albert han flyttade sig alltid bakom skorstenen under anfallen och klarade sig.. I Petrozavodsk träffade jag en ”överlöpare” Albert Kronberg, han var bara 14 år och kaptenen Onni Palomäki uppmanade mig att ta hand om honom eftersom vi båda talade ryska. Det var en trevlig ung man och jag kom bra överens med honom. Han fick finska armens kläder, men han var ganska spinkig på den tiden, det fanns inte några passande kläder, men ”man tager vad man haver.”

Efter finnarnas retirering förflyttades vi till Tammerfors. Jag kunde inte spela något blåsinstrument så jag fick en stortrumma att hantera och ha på magen vid marscherna. Själva marscherade vi från Alexanderskolan på Hämeentie till Messukylä hjältebegravningsplats. Det var eftersommaren 1944.

När kriget mot tyskarna tog slut hemförlovades de flesta inkallade.

Jag hemförlovades tillsammans med Erkki Inkinen, Toivo Iivarinen och de andra inkallade. Albert var kontraktsbunden och fick stanna kvar i Tammerfors där han var sysselsatt med att ta emot vapen i Domkyrkoskolan i Tammerfors. När de flesta blev demobiliserade flyttades 2:s jägarregementets musikkår till sin ordinarie garnisonsort i Kuopio, Savolax.

 Jag kom tillbaka till Helsingfors och eftersom mina föräldrar hade förlorat allting som vi hade haft i Viborg fick jag bli familjeförsörjare genom att spela i en orkester på fem man. Jag gifte mig med en finska, som var fotograf och hade en ateljé i Sankt Mickel. Hon hette Elftelä i efterhamn - egentligen hette hon Elgstedt -, men namnet förfinskades i den forsterländska yran som rådde för tillfället. Efter kriget, när Generalstaben i Mikkeli inte längre hade så många officerare i tjänst gick inte fotoateljen så bra och hon beslöt att flytta med barnet till Stockholm. Hon lämnade mig med lägenheten och alla kameror. Efter en tid fick jag besked att jag skulle flytta från Mikkeli till Stockholm. Äktenskapet var något olyckligt och vi stördes av hennes äldre syster med alkoholproblem. Jag flyttade också till Stockholm och dit kom även min bror Bill. Jag var tvungen att flytta från Stockholm till Sverige och det av följande orsak. Jag anhöll hos den finske presidenten Paasikivi att bli löst från mitt finska medborgarskap. Det gick an för sig under förutsättning att jag flyttade från Finland inom 14 dagar. Jag sprang till engelska ambassaden, jag hade alla papper kvar, och blev engelsk medborgare igen.

Efter några års vistelse i Sverige fick jag förfrågan om jag inte skulle vilja bli tolk inom försvaret, jag skrev på ett papper för försvarets underrättelsetjänst (som låg under Attachébyrån). Sedan dröjde det inte länge förrän Albert dök upp i Stockholm. Han hade köpt en kamera och skulle fotografera sig fram på dansbanorna, och började samtidigt studera teleteknik i en läroanstalt.

Albert tillägger att han har tillbringat 25 somrar på kurserna på Källviken och deltagit i en hel del begivenheter när ryssarna skulle besöka Sverige eller svenskarna åka på en ”vänskapsvisit” till Sovjetunionen.

Nu är vi gamla och lever på minnen, vi har klarat oss bra i Sverige, Jim är 87 och Albert är 80. Han ramlade för en tid sedan och fick 5 sprickor i revbenen och i skulderbladet.

Vi är ganska nöjda med våra liv, barnen klarar sig bra och även om vi har blivit klandrade för en viss autoritäritet så har ingen av barnen tagit någon större skada.

Albert: Jag kommer ihåg att jag satt på Alfa-laboratoriet i Studsvik och Jim ringde. Han berättade att han hade blivit bekant med en lång och stilig kvinna och skulle gifta sig med henne.

Slut 2008-03-11

Jim och hans bror Bill är Viborg-ryssar.