Karl berättar den 25 augusti 1991

Karl berättar på estniska

Bostadsbristen var stor i Tapa efter kriget och i ett så stort hus skulle jag inte få bo ensam med min familj. Depåchefen anropade mig och frågade vem jag ville ha med mig i huset. Det fanns dels en enrumslägenhet och dels en med två rum och kök. Jag arbetade med Pavlov, vi var fem personer och de var tre, Pavlov fick den lilla lägenheten och vi fick den stora. På så vis startade vårt liv i Tapa. Jag var ganska slut redan då, jag åkte till Narva och hade en flaska mjölk med mig, men kunde knappt dricka ens det. Jag fick inte någon sömn, dessutom var det sommartid och rätt varmt. I Tallin kunde man inte kurera min feber, den visade sig vara långvarig och jag skickades den 13 februari till Dorpat. Den 15 mars kom professor Karu och observerade mitt hjässben hade sjunkit och blivit alldeles platt. Hjärnfeber leder till sådana följder. Professorn visar detta för vår kvinnliga doktor, jag själv hade knappt lagt märke till det. Jag gick fram till spegeln och upptäckte det själv, hjässan var platt som ett flygfält. Doktorn kom till sitt rum, tog mig i handen och det var som om en elektrisk stöt hade gått genom mig, nerverna var i olag och jag kunde knappt dricka annat än allt vatten. Han gick tillbaka till mottagningen och när han kom ut så meddelade han mig att jag hade blivit sjukskriven för 6 månader. Först i augusti jag kom ut igen. Det var i Tallins Psykiatriska sjukhus.

På den tiden grasserade fortfarande Berias vansinne. Den 5 mars dog Stalin och man sköt med luftvärn mitt i natten. Stalin var död och efter hans död firade man det, om det var av glädje eller sorg var det ingen som visste. Det kom Berias tider och i början var jag på intensiven. I sjuksalen fanns det en KGB-major och en artist Roosileht från den Akademiska Teatern, han hade supit så att han var helt förlamad på den ena sidan. Från Narva fanns det en 2-e ”raikom” (områdeskommitté) sekreterare och från Baltiski-stationen en restaurangsdirektör. Alla var de intagna för alkoholism. Vi låg i samma rum, i samma sällskap. På morgonen går jag till matsalen för att äta, men mina övriga rumskamrater fick en zinksalva och en flaska på bordet ända fram till lunchen. De kom ut först till lunchen, gula och medtagna. Jag var ihop med dem i flera månader. KGB-majoren var bra på att berätta vitsar. Hela kvällar

berättade han vitsar och anekdoter, sjuksystern förmanade honom att sluta, annars skulle hon flytta honom till den 1-a avdelningen.

- Snart, snart, sade majoren. Jag slutar när ni har gått.

Lägenheten i Tapa tog vi i besittning 1950 tillsammans med Pavlov, det är samma hus som bebos av Albert nu. Där bodde vi fram till 1953, ända tills dess att jag blev sjuk och var borta ett halvt år. Från sjukhuset kom jag ut praktisk taget naken, kläderna hade man stulit. Som tur var kunde Bella hjälpa mig med lite kläder. (Bella är ett kusinbarn till oss, Minnas dotter). Allting blev stulet, rock, byxor och stövlarna. Inalles omfattade stölden bortåt 50-tal klädesplagg, en del utskrivna fick åka hem i sjukhuskläder.

Minna kom efter mig och jag åkte med dem, från Leningrad hade kommit Anna Rogenbaum (dotter till Aadu Jurgenson), hon hade arbetat där hela tiden. Vi skulle fira och jag skulle också ta en sup, på nätterna kunde jag inte sova för att fötterna värkte, det var en hemsk känsla.

Jag anlände till Tapa och registratorn för järnvägsambulansen tog hand om mig. Hos honom bodde jag ett eller ett par år under sjukskrivningstiden, senare började jag arbeta och fick en bostad i ett stenhus. Jag hade blivit osams med Maria och halva lönen gick åt att betala underhåll till barnen, jag bodde inte ihop med henne från 1953, då jag kom på sjukhuset. Under kriget fick vi var sin amerikansk rock, den tog hon så att jag bara hade en soldatmantel och ett par stövlar. Iklädd dessa besökte jag klubbar mm , några andra kläder hade jag inte.

Till en början arbetade jag i en kolchos, jag installerade en värmeanläggning i ett svinhus, det blev ett tiotal radiatorer för ånguppvärmning. Efter det kom jag till militärflygfältet, installerade värmeanläggning där. En av våra släktingar, Salme Jurgenson som arbetade som vakt vid järnvägen berättade att det behövde en mekaniker i järnvägsgaraget. Jag började arbeta där och var kvar arbetade till 1956, kom upp i den tredje kategorin och mina besvär började igen. Det blev så dåligt med både pengar och mat att jag återfick besvären med hjärnfeber. Jag var återigen på sjukhuset ca en och en halv månad, jag kom in i december och kom ut någon gång i februari.

Jag tog då avsked från mitt arbete och reste till Kaukasus. Det var i februari och vagnarna var kalla, temperaturen höll sig under -20 grader. Med Leida blev jag bekant genom Sass Jurgenson, hon var på hand begravning någon gång 1964 eller 1966. Hon är släkt med Jhrgenson och Leida frågade mig flera gånger om jag ville komma till Kaukasus. Här i Tapa var lönerna låga och i Kaukasus var det ännu sämre ur den synpunkten. Leida hade dock bra förtjänst, hon brände vodka och jag hade ingen anställning under det året i Kaukasus, jag hjälpte Leida att bränna vodka..

Jag kom i februari till Kubanj, där var det varmt och folk sov på bänkarna ute i parkerna. Jag hade kommit från Leningrad, en resa på 10-12 timmar, och var klädd i tjocka fufaika-jacka och -byxor och hade ett par tjocka kalsonger under. I Leningrad var inte stationen uppvärmd. Ett helt år arbetade jag inte ute, jag kokade brännvin åt Leida medan hon arbetade i det estniska fruktkollektivet.

Efter en viss tid såg jag en annons där man behövde en mekaniker för kylmaskineri. Jag gick till den tyske chefen på anläggningen och han tog mig utan några som helst kommissionsundersökningar. Jag arbetade som lärling under ett par-tre månader, det fanns ingen automatik och det tog en tid innan man hade lärt sig handgreppen eftersom all reglering skulle ske för hand. Där arbetade jag som vakthavande mekaniker under ca 4-5 timmar dagligen. Det gällde att hålla temperaturen vid ca -22C vid nedkylningen och -16C vid förvarningen. När skiftet kom så gick de runt och tittade efter vad det var för kyltemperatur. Där arbetade jag fram till 1973, det var ett bra arbete. Ett tag arbetade jag på hönsfarm, ett hönsslakteri men där var det ganska tråkigt. Du tittar på äggen och vantrivs. Eldaren där frågade hur länge jag skulle arbeta där jag, jag kom till honom och man friskrev mig i augusti 1974. Nu skötte jag en Skoda-kläckningsmaskin. I augusti blev jag fri från skyldigheten att vara inskriven på sjukhuset..

Vid det laget hade jag haft en del påhälsningar under semestrarna, Waldemar hade varit där, sedan kom Albert med Faina och Lena. Alla har varit på semestern hos mig. Jag tyckte att sköta om en kläckningsmaskin inte var något riktigt arbete och åkte tillbaka med släktingarna till Estland. En bekant man skrev in mig i byggbranschen och det arbetet var jag väl bekant med byggde vi under ett par års tid ett 5-6 hus, vi sysslade huvudsakligen med innearbeten och takläggning. Jag hade pension redan från Kaukasus, 1969 blev jag pensionär med 64 rubel i månaden och många tyckte att det var en bra pension. Här fick jag arbete med 120 rubel i månaden och med pensionen blev det nästan 200 rubel. Ett tag arbetade jag i kolchosen, där betalade man 10 rubel i månaden, men man fick inte tjäna mera än 300 rubel så jag arbetade inte mer än 18 dagar per månad. Efter kolchosen började jag bygga hus åt Maria II, sedan var det inget mera kolchosarbete. Nu är jag hemma och sysslar mest med eldning i min lägenhet, matlagning och tvätt. Jag tvättar själv, det är ingen idé att lämna in tvätten, efter ett par tvättomgångar är kläderna slut. Maskintvätten sliter hårt på kläderna. Jag hade väl fått ett annan lägenhet i ett större hus, men jag har en känsla av att det kan bli svårt att hålla ett stort hus varmt nu när arbetslösheten mm inträder, och det inte beviljas något bränsle till eldningen.

Vad är det mera du skulle höra om de gamla tider, frågade jag honom.

Det kan man inte berätta om nu, jag skall kanske berätta det när jag blir ännu äldre. Albert Jr är inte heller fri, Faina hade ett barn redan före Albert Jr. Barnet bor i Litauen och Faina fick det redan vid 13-14-årsåldern. Hennes mage är ganska skadad, skrynklig och konstig. Hon är ett offer för det sovjetiska systemet, säger Karl, hon blev våldtagen av en partimedlem på barnhemmet.

Med Valentin är det också dåligt, hans son Igor var på besök här i år och jag försökte få honom att hjälpa till med potatissättning, men han stack iväg tillbaka till Tallin. Han studerade ett par år till lokmästare, men övergav det och flyttade till något annat arbete. Han bor på gatan mitt för Sveta och Evgeni i något trähus på Paldiski maantee-gatan. (Evgeni föll offer för alkoholismen och avled i slutet av 1990-talet). Igor och hans fru har ett par barn, jag har träffat dem hos Valentins Maria. De har det ganska knackigt, en lön att försörja hustru och två barn, det räcker inte långt. (Enligt uppgift så avled Igor i början på 2000-talet). Först borde man skaffa sig ett yrke och sedan skaffa sig en familj. Faina är ju en bra hustru. Waldemar har det likadant. Ingen av dem har tagit sig en hustru, de har blivit tagna till män. Waldemar får tvätta och sköta allting själv, Olga tar ledigt varje år och ger sig iväg till semester hos modern i Ukraina Just nu har Waldemar naturligtvis ganska bra, där kan man mygla.

Alida var inte helt tillfreds med Waldmars hustru, (vilken svärmor är det?) de kan knappast umgås. Olga är något av en storryska och t.o.m. Ann-Mari började tycka att hon hade vissa brister som husmor, Ann-Marie anmärker sällan på någon, och aldrig utan någon verklig anledning.

Många av våra hustrur är bara halva människor, hela livet förefaller vara ett tvångsarbete, det finns ingen frihet. På barnkolonier våldtas barnen, det är kanske något sådant som har skett med Faina. Om någon partimedlem våldtar en kvinna så är det ingen som reser sig till hennes försvar. I Kubanj gick det talesätt att skall någon flicka få ut en pass från kollektivet så skulle hon behöva ligga med partipampen.

Förr i världen hände det att godsägaren skulle ligga med bruden, men det fanns en del karlar som köpte sig en hora från stan och skickade den till godsägaren, då denne inte alltid visste hur bruden såg ut.

Far berättade om en godsägare i Estland. Han skulle låta piska upp en av drängarna för någon förseelse. Brodern fick reda på att detta höll på att ske, tog en hötjuga och stack ihjäl godsägaren. Han blev sänd till Sibirien tillsammans med sin bror. I Sibirien arbetade de upp sig, blev ganska rika och återvände till det gamla landet som mycket välbärgade herrar.

Man tog marxismen på allvar. Snart kommer partiet att förlora sin makt och det blir som Schewarnadze har sagt, ett nytt blodbad, de kommer att slå ihjäl kommunisterna. Människorna är så arga på partiet, all detta slakt och lägervistelse gör att de som har varit lägerfångar har ingenting att förlora, de har blivit förvandlade till vildar och kommer inte att fråga efter vad som sker i fortsättningen. Viss hämnd börjar man redan ta på kommunisterna och den sovjetiska regeringen. Framför det förra KGB-palatset i Moskva har man uppfört ett minnesmärke i form av en stor sten från fängelseorten Magadan till minnet av alla de som blev sända till ödemarken intill Kamtjatka. Där står stenen tillsammans med en av de judiska ”världsförbättrare” Felix Dzherzhinsky och de f d KGB-männen (det finns säkert många kvar i byggnaden) i kommer att påminnas om sina destruktiva och människofientliga kommunistiska idéer.

De små nationerna har tagit en viss hämnd och gör kommunisterna påminda om vad som har varit. I Tapa har man på väggen till järnvägsstationen satt upp en kopparskylt som berättar att härifrån gick det ut ett pansartåg för att bekämpa de ryska ockupanterna vid första världskriget. I Tallinn fanns strax efter den nya självständigheten i början av 90-talet flera skyltar över en källarruin, berättande om att här släppte ryssarna ett antal bomber strax före den nya ockupationen i början på det 2:a Världskriget.