Karl berättar om 1941-45

Torpet den 24 juli 1991. Karl Kronberg berättar om sina upplevelser under kriget 1941-45.

Det var 1941, den 3 september när vi gav oss iväg från Sheltozero, du var ju med, Albert, tillsammans med våra föräldrar när vi skiljdes vid den stora vägkorsningen. Vi var 16 personer som lastades på bilen och kördes iväg i riktning mot Petrozavodsk. Där stannade vi en tid och sedan fortsatte resan mot Ladva. Där pågick redan artilleribeskjutning, på ganska nära håll, men det var inte tillräckligt nära tyckte befälet på platsen och vi blev inhysta i en lada för att sova och vila ut. Det var dock inte möjligt att få en blund i ögat när artilleriet sköt på nära håll med både kanoner och granatkastare.

På natten rusade en officer in och skrek till oss och ropade:

- Sov inte era djävlar, finnarna har landsatt en trupp och de kommer kanske mörda er allihopa med kniv så att ni inte ens hinner vakna!

På morgonen kördes vi till Matrosovo. Det var en ort dit det på 30-talet hade kommit en hel del finsk-kanadensiska kommunister för att arbeta i skogen, men där var vi inte mera än några timmar, strax efter jagades vi vidare, ca 20 km. Vi kom till en by och redan på vägen dit möttes vi av folk som kom emot oss. Några yngre kvinnor var kvar i byn - de äldre hade försvunnit redan före kriget och den rest, som var kvar, var sådana som ännu inte hade blivit evakuerade till Vologda-området. Vi hade dåligt med både arbetskläder och arbetsredskap, men delades ändå upp i arbetslag och jag blev helt plötsligt lagledare för sällskapet - brigadir. Vårt lag inlogerades i ett hus i närheten, de andra i några hus som låg lite längre in i byn. När det blev lugnare ville jag se var den andra lagen var och mötte på vägen en överstelöjtnant (med två parallellepipet på kragen) och jag frågade honom lite om vår evakuering.

- Ingen panik svarade han, men strax efter såg vi en skara kvinnor komma springande mot oss från det arbetslag som tidigare hade sänts för inkvartering längre in i byn. Kvinnorna sprang mot oss med sina tillhörigheter i händerna och skrek till oss att alla skulle försvinna inom ett par minuter.

Vi sprang tillbaka. Kvinnorna, som hade en del kappsäckar med sig, orkade inte med dessa. De öppnade väskorna, plockade fram det allra nödvändigaste och lade detta i en duk, sparkade till väskan och började springa tillbaka i riktning mot Matrosovo. Vi hamnade inte i samma by denna gång utan strax nedanför, ca 0,5 km söder om den och sattes i arbete med att bygga "blindage"-er (i marken ingrävda försvars- och logementsutrymmen). Där fanns en trupp ur ett sibiriskt ingenjörsregemente och alla yngre män i våra lag hamnade dit för att hjälpa till. Regemente råkade senare i en kniptångsrörelse, de blev omringade av finnarna och togs till fånga.

Nedanför byn var en sjö och stranden låg under häftig artillerield. Vi fick hålla på med blindagerna något högre upp på stranden. Vid något tillfälle hamnade en projektil mitt i byn, där det var en "istrebitelnyj" bataljon (straffbataljon) och ett stort moln steg upp i himlen.

”Istrebitelnyi"(bataljonen) vakade såväl över sina egna som över fiendens göromål. Försökte någon sticka tillbaka så såg de till att vederbörande inte hann med det. Deras huvudsakliga uppgift var naturligtvis att bekämpa luftlandsättningar, men som vanligt ingick övervakningen av de egna styrkorna som en viktig sekundäruppgift. (Oftast kanske rentav som en primäruppgift)

När projektilen träffade byn såg man hur delar av bataljonen stack iväg, de lämnade vapnen och allt efter sig och hundarna sprang med dem. Efter en stund blev det dock en viss ordning, bataljonchefen såg till att de som inte hade fått vapnen med sig fick springa tillbaka och hämta de, men vi såg inga som kom igen. Antingen hade de blivit tillfångatagna eller också nedskjutna av sitt eget befäl för det föga ärorika beteendet. Vi vet inte vart de tog vägen.

I Matrosovo stannade vi ca en vecka och en kväll fick vi uppdraget att gräva skyttegravar, ingen visste varför, vi var ju inte soldater. Vårt lag bestod huvudsakligen av äldre karelare, ingermanländare och en del tyska flickor. Du kommer ihåg de tyska flickorna i Sheltozero? De evakuerade med oss 1941?

Medan vi grävde i Matrosovo såg vi en hel del mindre flygplan, de flög över byn och efter en stund kom det ett bombplan som släppte ned några bomber, de flesta hamnade dock i skogen.

När vi hade lämnat Matrosovo kom (enligt uppgift) finnarna dit. Vi själva kom tillbaka till Ladva, jag vet inte hur många dagar vi stannade där. En bekant till Paaps Frida, en Ivan Patov, som hade varit fånge under långa tider, utnämndes till kompanichef. Det kom fram något befäl ur pionjärsbataljonen och sade att finnarna var på väg att anfalla. Ivan sade att vi skulle sticka därifrån och tog oss med. Vi flydde hela natten i riktning mot Petrozavodsk utmed en av stridsvagnar och andra fordon uppkörd väg. Chefen för ingenjörsbataljonen, en gardeskapten, utövade mycket sträng disciplin, mannarna fick inte ens röka, men av någon anledning fanns han inte med soldaterna när dessa efter en skärmytsling kom tillbaka.. En tatarisk soldat sade till oss vid passage:

- Han ville inte vara med oss längre.

Kaptenen kunde ha blivit skjuten av finnarna, men mest sannolikt var att de egna tog kål på honom vid beskjutningen. Övernitiskt befäl brukar inte överleva så värst länge under verkliga förhållanden..

På natten anlände vi till Petrozavodsk, vi var flera hundra människor som på en plankväg vandrade in i staden. Vid ett tillfälle small det helt plötsligt från en väl dold luftvärnskanon alldeles intill oss, vi varken hörde eller såg något flygplan och inte några soldater heller syntes i närheten. Vi inkvarterades i riktigt bra hus, välbyggda och tidigare bebodda av Canada-finnar, som av allt att döma hade fått lämna sina bostäder i stor hast, där fanns en hel del kvarlämnade saker. I ett av husen fanns det 5 resväskor till största delen fyllda med damkläder, de flesta plaggen av siden och liknande dyra tyger. Dessa familjefäder hade blivit fängslade redan tidigt på 30-talet och nu hade kvinnorna också lämnat bostäderna. Förutom kläder, som en del av våra kvinnor försåg sig med, fanns det både symaskiner och andra hushållsapparater samt mycket verktyg. Våra kvinnor försåg sig med underkläder. Jag hade en militärjacka och Alida sydde till ett antal vita kragar att ha till den.

Jag kommer inte ihåg hur många dagar vi fick vistas där innan vi återigen skulle flytta. Denna gång blev vi tillsammans med en 1,5 tons brödbil, ett par mindre stabsbilar samt en hel barnträdgård ilastade i en pråm. J ag tyckte att ett par brödlimpor i den egna ryggsäcken inte skulle skada och "skaffade" dessa från bilen. När vi kom ut på sjön började det blåsa ordentligt och jag kunde inte vistas nere och började må illa. Jag gick upp på däck, det fanns ingenstans att gömma sig för kylan däruppe så jag klev in i skepparens styrhytt och lyckades få en plats under själva bänken, där låg jag som en hund, mådde inte alls så illa eftersom sjögången kändes inte så besvärande här. Det hördes ett visst oväsen under natten, men jag mådde illa och brydde mig inte om att gå ut. När vi kom ned i höjd med Schokshu var det redan morgon och sjögången hade upphört, solen sken från klar himmel och ett flygplan kretsade i skyn. Allting såg mycket fridfullt och idylliskt ut, men på däck fanns det varken bilar eller barnträdgård. Barnen och kvinnorna sov i bilarna och dessa hade under natten gått överbord i den kraftiga vinden. Rep var det alltid ont om i Sovjetunionen och förmodligen var bilarna inte surrade. Vi kom fram till Voznesenje där vi fick 800 gram eller 1,5 kg bröd och saltat fisk - "kiljka". Jag kände mig fortfarande dålig av sjösjukan.

Bron över Svir floden var fortfarande intakt och många sprang tillbaka till den norra stranden. Jag träffade en flicka, som jag hade dansat med några gånger i Sheltozero, hon hade varit sekreterare i byn Gornyjs kolchos och jag frågade henne huruvida mina föräldrar hade lämnat Scheltozero.

- Nej, svarade hon. Den byn hann man inte evakuera för det fattades transpormedel, det fanns varken kärror eller hästar kvar. Jag öveväldigades av en stark känsla av välbefinnade efter att ha fått detta meddelande.

Från Voznesenje startade vi vår vandring mot Lodeinoje Pole - en sträcka på ca 150 km utmed Svir-floden. Tillsammans med oss transporterades det en hel del fångar från Medvezhegorsk, många var i så dålig kondition att de bars ut på bårar till ett tillfälligt i all hast upprättat lasarett, där de fördelades ut på de olika byggnaderna och ett par dagar senare tog finnarna området. Vi hann en sträcka på ca 10 km under den dagen, gjorde upp eld och alla, som hade hållit ihop från Scheltozero: Alida, Maria och jag, kom tillsammans igen. Maria hade varit sekreterare i Ungkommunisterna (komsomol), Fride Paap, jag, Maria och Alida samt Ivan Popov höll ihop. På natten sov vi ute vid en brasa och Alida brände sin kjol vid elden. Jag blev förkyld av fukten och kylan och fick vissa men av det, men som sedan under en längre tid plågade mig.

På natten hörde vi fångtransporterna passera. I regel fanns det bara en hästkärra i kontingenten och fångarna som inte orkade förflytta sig med egna krafter blev sannolikt skjutna, man hörde skott och skrik i natten. Ingen fick lämnas kvar. Bevakningen av fångarna var sträng, det fanns gott om både bevakningspersonal och hundar. Fångarna förflyttades i riktning mot Lodeinoje Pole för att de inte skulle hamna hos finnarna. Vi fortsatte vår färd och på 15 dagar hade vi tillryggalagt de 150 km från Voznesenje till Lodeinoje Pole - 10 km om dagen. Något nämnvärt med mat fick vi inte, det rörde sig för det mesta på sin höjd om kanske 800 - 1000 gram bröd om dagen och knappt något annat. Så fort det blev uppehåll i marschen gav vi oss ut på de närliggande potatisfälten. Potatisen var visserligen redan upptagen, men med lite tur kunde man alltid hitta några som hade blivit kvar. Det fattades också salt, Alida och Maria var ute i de byar, där det fortfarande fanns folk, och tiggde salt. De kunde få en skedfull från ett hus och ett par från ett annat. Vi använde saltet till att salta potatisen med. De unga pojkarna, som inte var hågade för tiggeri, hade det ganska svårt. På morgnarna var de gula i hyn och svaga av hunger.

I byn Alechovschina, ca 130 km från Voznesenje, fick var och en av oss 60-70 gram chocklad, något bröd fanns det inte att få den här gången heller, men vi var tvungna att fortsätta ytterligare 22 km till en by med namnet Vatjukins, som ligger högt uppe på en kulle. Där skulle kvinnorna arbeta med att intill flodstranden sätta upp stridsvagnshinder medan männen skulle bygga "dzoter" (Derevänno-zemljanye tochki). Vår arbetsbrigad bestod av flera nationaliteter, mest ukrainare och ryssar, och vi stannade kvar där i ca en månad (vi gav oss iväg hemifrån den 3 september 1941) och startade vår färd mot Vologda den 10 november. Här stannade vi i nästan en månad. Någon vidare försörjning var det inte här heller, provianteringspunkten för bröd låg på ett avstånd av ca 4 kilometer, men vi hade det ändå ganska bra, vi blev avlönade med 300 rubel per månad och kunde göra vissa köp. Tolv personer slog sig ihop och köpte två kor. Korna kostade ca 1500 rubel per huvud. Vi slaktade korna, delade upp köttet i 12 högar, en man pekade med handen på en av högarna och ropade,

- Till vem?

och en annan stående med ryggen mot de övriga deltagarna ropade ut:

- Ivanov!

- Till vem?

- Till Petrov! Och så vidare. Det blev en rättvis uppdelning.

Vi kokade ur fettet och lagrade det för senare konsumtion, medan köttet åts upp under de närmaste dagarna. Det började bli kallt. I november hade vi ibland närmare -30 graders kyla. Maria hade bara lågskor, Alida hade stövlar liksom jag själv, men vi var unga och klarade oss ändå ganska bra. I byarna, där vi tillbringade nätterna, tog officerarna hand om de inre rummen medan vi fick logera i de yttre. Det var alltid dåligt med utrymme och av ungdomarna blev somliga inhysta i lador och somliga i bastun. Från Alchovschina startade vi den 10 november och var den 15 december på den nya destinationsorten. Under dessa 25 dagar rådde det för det mesta en ihärdig kyla. Byarna låg med ganska stora avstånd från varandra och i de flesta av dem fanns det inget folk kvar, där var det ingenting att hämta i matväg. Bröd brukade vi få och det föll på min lott att bära brödsäcken. Ett tag blev Maria mycket dålig under vägen, men på något sätt repade hon sig och överlevde. En kärra med bröd och fett följde med kontingenten, från den delades det med vissa mellanrum ut bröd, men kusken levde ibland rullan, bytte bröd mot brännvin och på så sätt söp upp en del av våra portioner. Under ett par dagar hade vi inget bröd att äta. Så småningom hann en proviantbil ikapp oss och vi fick ut en del matvaror. Lida och Maria lyckades bli kockar och de lagade dagligen mannagrynssoppa. Lida fick smugglat ut en del mannagryn i fickorna och på det viset klarade vi oss någorlunda utan att hungra alltför mycket.

Vi kom till Anitski-bron, ca 20-50 kilometer från Vytegra. Där höll man på med att reparera och bygga ut Marinski-järnvägssystem, men kriget kom emellan. Byggandet hade pågått redan tidigare men avbröts av kriget och hela företaget var lite egendomligt. Bitvis hade man lagt ut räls och på vissa ställen stod även stationshusen färdiga. Det mesta var utfört med fångarnas arbetskraft. Där fanns en del färdiga bostäder, men som vanligt var det mesta ofullbordat. I de flesta husen saknades både fönster och dörrar, vilket gjorde att husen var delvis insnöade. Vi lyckades hitta några dörrar och satte dessa på plats. På kvällen kom vi in och fick börja elda i ugnarna och torka våra kläder. Det droppade från alla håll och kanter, allting var blött, fuktigt, kallt och det rådde brist på mat. Vi hade 7 km från arbetet till husen i byn.

Alla dessa umbäranden tärde hårt på hälsan och många dog. Där fanns också en del kanadafinnar. De var kommunister, som hade lockats tillbaka till Europa av den kommunistiska propagandan i början av 30-talet, nu satt de hopplöst inne i träsket. De var män i 60-70-årsåldern, de yngre hade redan gått åt under Stalin-tidens utrensningar.

Många av dessa män klarade inte längre det dagliga arbetet. Den höga åldern, hårt arbete i sträng kyla och vandring mellan arbetsplatsen och förläggningen gjorde att det alltid fattades några på kvällen, de frös ihjäl på vägen. En kväll var det -41 grader och dimma, vi fick springa hela vägen till byn. Ett par hade skickats dit i förväg för att förbereda husen för de andra. En del hus var något uppvärmda, men värmen höll sig inte länge. De flesta Canada-finnarna dog där. En dag förfrös jag en tå och kunde inte ta på mig stöveln nästa dag. Jag låg där på britsen och på morgonen kom det in en major och frågar varför jag inte är i arbetet utomhus.

- Jag kan inte få skorna på mig, svarade jag.

- Då får du gå och börja snickra likkistor, sade han. De fångar, som hade vistats på dessa orter tidigare, var borta och vi fick överta deras bostäder samt i viss utsträckning även deras arbete. I ett litet skjul råkade jag hitta en stor bal med vadd, gasbindor och en del andra sjukvårdsartiklar, bl annat en packe linnetyg att binda sår med. Det tog jag hand om, överlämnade varorna till Alida och Maria som fick sy kläder av det. Från lägret fick vi gummiskor och strumpor, på det viset fick jag ordning på foten igen. På natten marscherade en del soldater förbi, dåligt utrustade för kylan, med enbart vapenrocken på och en tygkask på huvudet. Man hörde bara stöveltrampet mot den hårtfrusna marken. De var svarta i synen av kylan och gick viljelöst som en fårskock. De fick inte några möjligheter till värme, och många frös ihjäl. Finnarna var redan i närheten, fronten gick på en ås och där hade de redan hunnit bygga sina försvarsställningar.

Vi vistades där ca en månad. Redan på kvällen, när jag slutade arbetet ute i skogen, gjorde jag i ordning för följande dags eldning, på det viset kunde vi snabbt få upp värmen när vi anlände till arbesplatsen på morgonen. De yngre pojkarna, som inte var vana vid umbäranden, kom på morgonen i sina lätta kläder och fick lida ohyggligt. Något egentligt arbete utfördes inte heller, marken var så hårdfrusen att varje slag med spettet inte lösgjorde en större bit än ett fem-kopeks-mynt. Vi var tvungna att vistas någonstans eftersom vi inte fick sprida oss för soldaterna, och då blev eldarna de naturliga samlingspunkter.

Efter en tid förflyttades vi till ett nytt ställe, till stora lägerbaracker, som rymde flera hundra personer och hade liggbritsar i två våningar. Dit föstes ihop även människor från andra delar av Vologda-området, med hästkärror och slädar och vi fick stanna där under några dagar. Maria och Alida var sysselsatta med matlagning och kunde lägga undan en hel del bröd, mot slutet hade via ca 10-15 brödlimpor. Dessa kunde inte lämnas kvar någonstans så jag gjorde en kälke och drog brödlimporna med mig vart vi än gick. Senare fick vi en gengasdriven bil för transport mellan arbetsplatsen och förläggningen. Då var det rätt skönt att åka, man satt med ryggen mot gengasaggregatet och behövde inte frysa så mycket. Efter en tid fick vi t o m ett tält att vistas i och livet blev en aning lättare.

Man förflyttade oss till Vytegra, där låg vi en natt i ett stort hus medan officerarna söp med en del kvinnor, det var ingen lugn natt. Som väl var behövde vi inte vara där länge, redan följande dag blev det en ny transport och denna gång till Pudoz. Patov hade försvunnit någonstans, man utnämnde mig till arbetslagets ledare och anmodade mig att gå till stadens myndigheter. Jag fick en GPU-man med mig. Myndigheterna anvisade en plats där vi skulle göra ett grund till ett hus. På den förmenta arbetsplatsen kom det inte några vidare order, jag vet inte hur många dagar jag var där och helt plötsligt transporterades vi återigen per bil en sträcka på ca 70 km in i skogen. Det var inte många som arbetade där, de hade varken utrustning eller kläder, men på kvällen fick vi en del proviant i form av sågspånsinblandad bröd och älgkött, det blev soppkokning på kvällen. Där vistades vi en vecka varefter direktören för skogshuggarlägret satte oss i en bil och vi kördes ytterligare 280 km till en ort med namnet Nändyma, på vägen mellan Obozerski och Belomorsk. Vägen togs i bruk 1941, liksom en annan nybyggd väg mot Vorkuta. Halvvägs dit fanns det en stor by med namnet Kargapol. Jag minns att fader berättade om denna by, där hade man stora flottningsarbeten på sin tid utmed floden Belaja. Byn hade 7 kyrkor och många av männen hade före kriget försörjt sig som pråmdragare.

Nästa anhalt var byn Kargasovo, där vi tillbringade en natt. Kollektiviseringen hade gjort sitt och det fanns nästan inget ungt folk kvar, en gammal människa i ett förfallet hus var den enda ursprungsinvånaren, hon var väl en 80-90 år och hade ännu inte sett varken lokomotiv eller bil i hela sitt långa liv. Tidigare fanns det ingen väg dit, det var flera hundra kilometer till närmaste bebyggelse och hon hade aldrig varit utanför byn. Efter en natt kuskades vi tillbaka till Nändum-stationen. Det fanns en del folk från både Scheltozero och Rybreka, både pojkar och flickor. Tillsammans med en man från Rybreka (jag träffade honom efter kriget, han hade klarat sig ganska bra genom alla svårigheter, sade han) var vi i Matjukino den 10 november för att köpa kött. Det fanns en nyligen slaktad gris, ägaren höll på att laga stövlar och i ett obevakat ögonblick snappade mannen både åt sig själv och mig ett stycke fläsk, han var van vid att stjäla och båga, det var nog därför som han överlevde.

Med provianteringen var det som vanligt - dåligt eller mycket dåligt - berättar Karl. Jag kan inte göra någonting när jag är hungrig, så jag gick till byns evakueringspunkt. Som chef där satt en judisk man, och han sade att de var i behov av alla sorters hantverkare; mekaniker, skräddare och hantverkare. Han behövde folk till ett par fabriker i Belomorsk och Archangelsk. Jag gick fram till honom och sade att jag var mekaniker och att min syster var skräddare och då frågade han:

- Vart vill du komma, Belomorsk eller Archangelsk?

Jag funderade ett tag. Belomorsk låg ju något närmare hemmet så jag sade att jag ville dit. När jag kom tillbaka meddelade Alida att under min bortavaro hade det kommit en order om att hela kontingenten skulle transporteras tillbaka till skogsarbetsplatsen, men som vanligt, ingen sade varför. Alida och Maria var ensamma hemma och fick stanna kvar i väntan på mig, alla andra hade fått följa med tillbaka till skogarna. Vi hade tur som slapp åka tillbaka. Ingen vet vad det blev av dem, om de hade hamnat i frontlinjen eller omkommit på något annat sätt, inte någon av dem kom tillbaka till Scheltozero efter kriget.

Vi var några dagar på evakueringspunkten, det var en bister vinter och fastän vi nu var inne i mars månad höll sig kylan vid ca -20 grader. Den gamla i byn hade en likkista färdig och sov i den.

Läget hade förändrats nu i och med att de andra hade fått ge sig av och jag sade till Maria att hon skulle springa till mannen som delade ut arbeten och säga att vi allesammans var villiga att resa till Belomorsk. Vi fick en del skorpor med oss och man sade att när tåget stannar skall vi gå in till byarna och be kolchosordföranden om bröd. Det var en from förhoppning, för det mesta fick vi inte alls fatt i ordföranden och de gånger detta inträffade hade han ingenting att ge oss. Hans förråd var tömda för länge sedan.

I ett par-tre dagar reste vi praktiskt taget utan mat. När vi kom till Belomorsk ville man att vi skulle ta ett femtital skinn med oss för att på fabriken tillverka skidbindningar av. Vi kunde knappt stå på benen själva, ännu mindre ta några skinn med oss. Vi kom fram till kombinatet, där man skulle tillverka skidor och skidbindningar, men något arbete fick vi inte.

I vårt sällskap hade vi en man från Petrozavodsk. Före kriget hade han arbetat som bagare och gick nu ut på en rekognosceringstur i omgivningarna för att leta reda på bageriet och se ifall det fanns några bekanta bagare där. Mycket riktigt. Han träffade sina kamrater och kom tillbaka med en hel hink kvass (svagdricka) och för var och en limpa bröd. Vi åt och kunde sova ut ordentligt, det gör man inte när hungern gnager i inälvorna.

Följande morgon var det dags att skriva in oss i kombinatet, men vi togs inte in där, på grund av att vi hade varit förvisade (pereselentsy) och hade "hästpass", fabrikationen av skidbindningar ansågs vara en krigsindustri och där kunde inte de, som hade varit förvisade, arbeta. Iistället sändes vi till ett järnvägsbygge. Kommendanten kände vår far, men han var inte från någon av närmaste byarna, de måste ha varit bekanta från Pskov-tiden. Vi skulle börja arbeta som vedlangare av lokbränsle och arbetade med detta från mars fram till juni eller juli. Varje timme passerade det ett tågsätt från Murmans, man transporterade militärförnödenheterna och varje timme fick vi lasta 10-15 kubikmeter ved. Den föregående lastningen hade skett i Kemi och man hade förhöjd tenderns (vedförrådets) sidor med extra plank för att de skulle rymma mer än vanligt.

Veden hade flottats utmed floder och sjöar fram till Belomorsk; den var våt, tung och mina händer svullnade till den grad att jag inte kunde arbeta. Jag kunde inte röra händerna och handlederna var svullna och det stack i dem. I trakten fanns det en gammal frigiven före detta vidgades, en fånge med namnet Akula, han hade blivit förvisad hit långt före kriget, varit bosatt länge på orten och hade ett eget hus. Han sade att jag skulle ta svart ylletråd och lägga tre varv omkring handleden. Vad det nu var så hjälpte det, jag kände ingenting efter det på morgonen, men läget var fortfarande dåligt. Vi fick 700 gram bröd och till det hett vatten (kipjatok) - det var i stort sett allt. Lokomotiven förbrukade omkring 10 kubik ved per 12 timmar, vi fick lasta 12 lok under skiften, trafiken med Amerika-hjälpen var intensiv och det gick ungefär ett tåg i timmen. På våren blev det något lättare, då fick vi stenkol och den lastningen var inte lika påfrestande. Där arbetade jag fram till juli eller augusti månad och fick order om att ställa mig in för skogsarbete. Det var en orolig tid och vi sändes hit och dit. Jag gick efter min brödranson och där i förrådet satt en flicka från Scheltozero.

- Gå inte dit Karl, sade hon till mig, jag kommer därifrån och där är det ett dödsläger. Därifrån har det inte kommit några levande tillbaka. Vad skulle jag göra?, jag hade ingenstans att ta till flykten, överallt var det bevakning. Sticken man från en skogsavverkning blir det bara värre när man blir fasttagen och straffad. Jag åkte dit och jag minns att det var en underbar dag. Jag satte mig på en hög stubbe och tittade runt. Där fanns några amerikanska kommunister av vilka några fanns i livet fortfarande. Det var en senare kontingent, huvuddelen av dem blev gripna redan 1937-38. I det vackra vädret försökte en sjuksköterska massera deras fötter, men de var så magra att de mera påminde om händer än fötter. Jag hade vissa betänkligheter och fruktade att här skulle kanske även mitt livslopp sluta. Med flickans hjälp lyckades jag ordna så att jag kom till en reparationsverkstad för lok och slapp skogsarbetet. Jag hade bra vitsord och var specialist på metallarbeten, det räddade mig från skogen. Ett tag var jag förman för ett bygglag på 5 personer och fick bygga baracker. Till en början byggdes barackerna huvudsakligen av någon slags halvfabrikat avsett för uppsättning av frontbaracker, sedan blev det mera regelrätta timmerhus.

När ett antal hus blev färdiga jagade min dit administratörer, utredare och allt annat skrot. De kom fulla av entusiasm, hade musikinstrument med sig, kvinnorna var spacklade och målade. Men efter en vecka blev det annat. De var inte vana vid det hårda arbetet, som krävdes av dem och blev apatiska. Det gick inte mer än några veckor förrän all deras entusiasm var slut, efter måltiden i matsalsbaracken orkade de flesta av dem inte ens att klä av sig. De bara lade sig på britsarna och sov med kläderna på. De klarade sig inte någon längre tid, efter några månader var de flesta av dem borta - många lyckades fly.

Det var 1942 och- 43. Jag hade studerat till gruvmekaniker och hade hand om

En motorvagn och ett lokomotiv, jag blev vagnmästare i depån och mekaniker som var där (Prijantzev Alexander) var en bra karl och han ingick i Amurs militära arbetsbrigad för att justera järnvägsrälsen (en smalspårig). Det kom till stridigheterna och i slagsmålet som följde blev han dödad. Var skall man få fatt på en ny mekaniker. Direktören kom och försökte övertala någon, men ingen vill ta på sig ansvaret, det kunde få vissa konsekvenser i Ryssland. Någon måste bli det och valet föll på mig. Jag blev chefsmekaniker, men under de förhållanden som rådde hade jag inte några lediga dagar - det var arbete dag och natt. Så fort något hände var jag tvungen att vara med. Jag reparerade huvudsakligen själv, såväl lagerboxtätning som slidarna för loken, när dessa började vissla alltför mycket beroende på ångläckage genom packningarna. Maten var fortfarande miserabel och det var nervöst att vara chef både över partimedlemmar och över medlemmar i den regionala styrelsen, hela den gamla ansamlingen av föredettingar. Det verkade mera på nerverna än själva det fysiska arbetet. Jag fick en inflammation i det centrala nervsystemet.

Alida kom inte till Belomorsk, hon blev sänd till Jemtse, där fanns det en krigsdepå med reparationsverkstäder för transportutrustning och ett skrädderi. Skrädderiet sysslade huvudsakligen med reparation av kläder av vilka stor del hade kommit från stupade soldater. Alltför ofta var det ocks¨blod på dem, kul- och grantathål, de flesta plaggen var också otvättade. I depån arbetade också flickor från Rybreka, de hade hand om alla varor som kom från Amerika: bröd, ost, smör, korv. Varorna sorterades i depån och sändes vidare till olika enheter runtomkring. Flickorna var bekanta till Mari och vi blev delaktiga av både av det ena och det andra ur förrådet. Vid lokomotiven fick vi soppa ett par gånger om dagen under arbetsdagarna, på vilodagarna dock bara en enda portion om dagen.

I närheten fanns det en före detta estnisk revolutionär - Mesi - en äldre man som ingick i vår arbetsbrigad och som på "fritiden" hjälpte till på olika ställen inom depån. Jag gjorde som han och gick till bageriet för att hugga ved, efter ett par kubik fick jag ibland en halv och för det mesta en hel brödlimpa. När jag blev riktigt bekant med stället upptäckte jag att i korridoren fanns det en del mjölsäckar, jag fyllde brödformarna med detta mjöl och bar det med mig till förläggningen för att kunna koka lite gröt.

Mesi hade stridit mot engelsmännen vid den nya vägen förbi Njukhtsa under det första världskriget. Han berättade att det enda gång de såg något av livet var under engelsmännens tid. De estniska banditerna var vid Vita havet för att hålla ordning och Mesi råkade i engelsk fångenskap tillsammans med några andra. Vid visiteringen hade en av de tillfångatagna lyckats smuggla med sig en handgranat i byxbenet. De blev instängda i en bunker och på natten bad de vakten om vatten. När vakten öppnade dörren kastades handgranaten mot honom och fångarna kunde fly, annars hade allesammans blivit skjutna när sovjetmakten skulle ha fått dem tillbaka vid fångutväxling.

Engelsmännen försvann, det estniska regementet upplöstes och Mesi blev kvar i Fjärr-Karelen. Jag blev bekant med honom genom att han hade hand om övervakning av matsalen och efter arbetet träffades vi hos honom och pratade. Han var visserligen i vår brigad, men försvann för det mesta på förmiddagen. Innan jag träffade Mesi gick jag för det mesta själv.

En gång hamnade jag i närheten av officersmatsalen och såg en liten hund äta på ett stort stycke aladåb. Jag smög mig närmare för att beröva hunden hans byte, men jycken snappade aladåben åt sig och stack iväg, där stod jag hungrigare än tidigare. Jag gick in i köket och frågade om de hade något arbete åt mig. - Visst har vi arbete, kom i morgon och börja lägga tak på ett bombskydd åt oss. Jag gick dit och de gav mig soppa. Bröd fanns inte, det skulle jag få bara till lunch. Efter att ha gjort färdigt mitt arbete fick jag mera soppa, men inget bröd nu heller. Jag omtalade detta för Mesi och berättade att jag hade arbetat men inte fått något bröd till soppan. Mesi sade: - Kom med mig, så gör vi sällskap dit! När jag kom med honom så hände det saker, vi fick borstj i ett tvättfatliknande kärl, nästan lika stort som ett ordinärt tvättfat, och mycket bröd, vi orkade knappt äta upp det. Mesi sade att jag skulle ta en påse och en matback med mig, därifrån fick vi sedan rätt mycket i matväg, både soppa, gröt och bröd. Vi hade kommit riktigt bra igång med livet, men sedan kom skogskommendering, för att hugga ved till eldning av lokets pannor.

När jag kom till skogen någon gång i mitten av augusti, satte jag mig på en stubbe och tittade omkring. Även här fanns det före detta Kanada-finnar, små förkrympta människoliknande figurer med små, magra fötter. En sjuksköterska masserade dem lite då och då i förläggningen och jag tänkte att stannar jag kvar här så blir det nog slutet på den jordiska vandringen.

Jag började arbeta i skogen och normen var två kubikmeter per dag. För detta fick vi 900 gram bröd och soppa morgon och kväll. Man satte ihop en arbetsbrigad och vi började arbeta med att bygga en smalspårig järnväg, av ca en kilometers längd. Järnvägen skulle vara till att transportera stockar ur skogen. Senare kommenderades även soldater dit och de byggde till ytterligare 10-15 kilometer. Där arbetade jag från 1944 till 1946. Nu hade freden kommit och man började värva folk till skogsarbete. Donbass behövde mycket props till gruvor. 1944 när jag kom dit kom det också en hel del folk från Belomorsk, man började bygga ett samhälle och det anlände både områdesordförande, sekreterare och hela partiapparaten. Det blev mera liv till en början, alla var entusiastiska och fyllda av nybyggarandan efter kriget. Man spelade och sjöng, men det hårda livet tog snart ut sin tribut, efter ett par veckor hördes det varken sång eller spel. Efter ytterligare några veckor hade alla flytt tillbaka till mera civiliserade trakter.

Jag byggde upp ett förflyttat timmerhus, bjälkarna var uppmärkta och när huset blev färdigt flyttade vicedirektören med sin familj in där. Vi satte också ihop många modulbaracker. Först hade vi bara en motorvagn för järnvägen, men efter en tid anlände även lok och partiorganisatören Pridanzev tog anställning som chefsmekaniker medan jag blev skiftmekaniker. Allting rörde sig om skogsavverkning och det var rätt stora volymer, några tusen kubikmeter per dag. Det fanns mycket folk sammanföst inom ett ganska litet område. 700 man sändes till oss från sjukhuset i Kirovsk i maj 1945 och senare på sommaren anlände ytterligare ca 700 man från Finland, de var en kontingent repatrierade fångar. Fångarna berättade hur bra de hade haft det i Finland, det saknades varken mat eller dryck och behandlingen var också bra. I vårskogsarbetsläger började man sortera folket, ukrainarna hamnade på Vitahavskanalen medan ryssarna behölls här. Med mig arbetade en Krasovski, som under Lenin-tiden hade varit redaktör på tidningen "Izvestija". En mycket bildad man som hade en utmärkt handstil. Han skrev ut akter för löneutbetalning som jag fick lämna in och direktören frågade mig om jag hade skrivit detta,

- Nej svarade jag, det är Krasovskis handstil, så vackert kan inte jag skriva.

Krasovski arbetade som svarvare en tid. Man började redan släppa fångar och eftersom han hade en son någonstans i Kaukasus så försvann han från oss. Jag fick stanna kvar till hösten 1946, vår chefsmekaniker fick kommendering till Preussen för att demontera några maskiner, lokomobiler och annan utrustning, som ryssarna hade tagit i krigsbyte. Han reste på platformen (några passagerarvagnar fanns inte på våra linjer) och vid vattenpåfyllning på ett lok blev han blöt. I sitt blöta tillstånd förkylde han sig och var sjuk vid återkomsten. Hans bror hade en befattning som direktör för ett fiskerikollektiv någonstans vid Svarta havet och brodern transporterade honom till olika sjukhus, men ingenting hjälpte. Så småningom tog hans hälsa slut, han förflyttades till Belomorsk och där begravde hustrun honom.

För mig innebar detta att jag var tvungen stanna kvar i ytterligare tre år. Vi deporterade hade inte tillstånd att resa hur som helst och där det var behov ar arbetskraft kunde vi inte få ut våra pass. I praktiken var vi statens livegna.

På somrarna hade man inte några drivningar ur skogen och jag kunde få ledigt. Jag hade ingen begränsad arbetstid, men var vid behov tvungen att ibland arbeta nästan dygnet runt. Om det hände något med det lilla tåget så var jag tvungen att närvara själv, de som hade arbetat hela dagen orkade inte hålla på så länge. Jag brukade få ett par månaders semester från Belomorsk och dessa semestermånader tillbringade jag hos föräldrarna i Scheltozero. 1947 var jag till Estland för att hälsa på Jürgensons. Karl Jürgenson arbetade i närheten av Tallin på Risti-stationen. Han bodde i ett hus som ägdes av en svensk, men svensken hade gett sig iväg när kriget bröt ut. Sass arbetade redan i Tapa, dit de hade kommit redan under kriget. Han arbetade vid milisen, även hans döttrar är inom samma yrke. Jag gjorde besöket till Estland för att se hur det var där. Priset på mjölken i Karelen var 20 rubel, här klarade man sig med 10. Rublerna var inte mycket värda då heller, men det fanns en hel del varor att köpa och priserna var inte avskräckande med våra mått mätt. Jag återvände till Norrland och eftersom mor hade en 7-8 getter vid det här laget så tog jag ett par med mig. På sommaren kunde de gå i skogen och beta, getterna är härdiga varelser och klarar sig själva ganska bra. På hösten kunde de vara borta i skogen under flera dagar men när snön kom så återvände de. Under sommaren skördade jag hö och samlade lövruskor till deras vinterfoder.

Bestämmelserna beträffande pass hade mildrats något och när jag kom tillbaka från Estland sade jag till chefsmekanikern inom trusten - Jaan Parvenko - (han ville sända mig för ett par år till en mekaniker-kurs i Leningrad) att jag inte åker någonstans, han får försöka skaffa en ersättare för nu vill jag tillbaka till Estland. Jag kom inte loss så fort som jag ville, utan fick vara kvar ett helt år till där uppe. Maria överlämnade en av getterna till chefsmekanikern och denne började då se sig om efter en ersättare. I Viborg hade man på sin tid en teknisk skola och i den villervallan, som uppkom i samband med krigsutbrottet, hade en del formulär för diplombetyg kommit på villovägar och min nye ersättare hade skaffat sig "ingenjörsutbildning" på detta sätt. Han skulle vara byggnadsingenjör. En äldre man var lokförare och denne nye man slog sig ihop med honom.

Loken måste hållas i en viss ordning, men som tur var hade jag redan formellt överlämnat loket till byggavdelningen. De tog isär lokomotivet i småbitar och när detta var gjort fick den nye mannen ett brev från Ural att modern hade dött så han skulle iväg på begravning. Han fick t o m pengar av direktören för resan - han försvann och förblev borta.

Vad skulle man nu göra med loket? Jag fick i uppdrag att sätta ihop det och langade in alla isärtagna delarna i tendern, överlämnade loket till lokdepån och där stod det. En äldre man skulle komma och ta hand om utrustningen. Det började bli bråttom att komma iväg för Maria var på väg att föda Albert. Jag skrev ett brev till direktören och meddelade att eftersom jag formellt hade överlämnat loket så hade jag ingenting med det mera att göra, vi gav oss iväg söderut och i april månad var jag tillbaka i Estland.

1947 var jag på besök till Estland och upptäckte att livet där var någorlunda normalt, maten var också bättre. I Karelen kostade en säck potatis ca 200 rubel medan i Estland fick man samma potatissäck för 20 rubel, samma var det med mjölken - 60 rubel i Karelen och bara 10 i Estland. Jag återvände från Estland så talade jag med min överordnade, Jaan Parmet, en estländare från Kaliningrad, men han talade inte estniska längre. När jag återvände så sade jag till honom:

- Nu får du leta efter en bra mekaniker, jag tänker inte vara kvar här. 1945, den 7 november fick vi också en (om bara tillfällig) pass, men den hade vi redan i fickan. Jag skall sticka härifrån.

Så småningom hittade man en mekaniker. När kriget slutade hade jag fått inskrivet i passet att jag skulle vistas i Fjärr-Karelen under ytterligare 3 år efter kriget. Nu var den tiden förrunnen och 1948 reste jag till Estland, blev lokeldare och hustrun kom efter ett par-tre månader till Estland och nu bor vi här i Estland, det går ganska bra för oss med hänsyn till omständigheterna.

Vi kom till Tapa och bosatte oss hos mor, hon bodde ihop med Elvys Fride (ett kusinbarn). Flickan var bara ett par år och sprang där snorig, smutsig och svår att hålla ren. Det var ett litet skjul, hopsatt av brädor och med jordgolv. Där bodde jag tillsammans med mor tills jag fick arbete i lokdepån. Det blev naturligtvis problem med bostaden. Personalchefen på lokstationen sade att jag skulle lyssna efter om det kunde bli någon bostad ledig då skulle han hjälpa mig till det. En del ingermanländare, som hade bott i Estland, blev deporterade till närheten av Kohtla-Järve, till "km 101", i närheten av Tallin fick de inte bo. Nu blev det ett hus ledigt (ett tag hade vi också bott hos Alida). Det var en äldre ingermanländare som kom till mig och sade att hans hus skulle bli ledig, han och hans familj skulle deporteras.

- -- Du kan ta vårt hus, sade han mig och jag betalade honom 150 rubel för det, varpå vi tog en bläcka tillsammans före avskedet. Nu anlände också Maria, hon fick hålla på med rengöring ett tag för det fanns en förskräcklig mängd loppor i huset. Det var många som hade bott där, men ingen hade orkat med någon större rengöring, det blir inte av när man inte vet om man får stanna eller inte.